Krönika

Har de fixat det än?

Thomas Engström frestas av det socialistiska systemets lockande ansvarslöshet.

Varje gång det blir strömavbrott tar jag fram en för ändamålet särskilt konstruerad pinne av plast och gummi. Så går jag till det ljusblå elskåpet som sitter på fel sida av ett hönsnät i gränslandet mellan vår och grannens trädgård. Med pinnens hjälp och inte utan viss akrobatisk möda petar jag upp plåtluckan och stirrar med bävan på jordfelsbrytaren. Är den av så är det bara vi som har drabbats, är den fortfarande på är det hela grannskapet. Varje gång alla andra har det lika dåligt som vi jublar jag. Har jag blivit socialist?

Det ligger ändå rätt nära till hands. I Svanetien, vars vattenkraft driver en fjärdedel av allt som rör sig i Georgien, är elen gratis (liksom vattnet och sophämtningen). Det skänker en angenämt nostalgisk, marxist-leninistisk air åt hela tillvaron; en särskild, 1970-talsgnistrande subventionsglamour. Om någon glosögd tugga på naglarna-liberal skulle komma snyftande med invändningen att »ingenting är egentligen gratis, det är alltid någon som betalar« är det bara att flina upp sig som en övergödd traktorfabrikföreståndare och svara: Kanske det, men inte fan är det vi.

Dessutom blir man en gnutta fatalistisk, vilket jag tror är rent saliggörande för både hälsa och själsliv. När det aldrig kommer några räkningar är det inte lika lätt att hetsa upp sig över uselt underhållna stationer, försupna grävmaskinister eller svajande ledningar som en gång för alla borde grävas ner i marken. Nej, ett avbrott på några timmar gör så lite så. Tvärtom: drabbar det bara alla lika är det nästan välgörande.

För precis som i alla andra socialistiska system utgörs lockelsen av själva ansvarslösheten. Om strömavbrottet är vårt fel måste vi prova oss fram – koppla ur några element, eller kanske spisen eller kylskåpet eller varmvattenberedaren – tills vi har identifierat boven i dramat. För varje apparat som oskadliggjorts måste man sedan springa ut med den förbannade pinnen och prova att slå på jordfelsbrytaren igen, och det är knappast så att brytaren är direkt samarbetsvillig till att börja med. Den vill vara av.

Nej, det kan ta en timme innan man får ordning på skiten. Men när alla lider samma kval? Då är det bara att sätta sig på röven och glo och vänta tills någon annan har löst problemet. Ja minsann, sådan är socialismen! Måtte den aldrig ta slut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera