Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
trump_wine-kopiera Kultur

Löfven med plastkork och rustik etikett

Axel Odelberg provsmakar svulstiga vinprovarmetaforer.

Den numera rätt bortglömde brittiske bästsäljarförfattaren Stephen Potter blev känd och uppskattad för sina böcker om one-upmanship, humoristiska bruksanvisningar i konsten att platta till andra och flyta ovanpå. Till exempel hur man framstår som vinkännare utan att vara det: Du kan skapa intresse för ditt billiga standardvin genom att säga till din gäst att du »önskat att vederbörande hade kunnat dricka det med dig då det befann sig på toppen, -49«. Alternativt kan du säga: »Jag börjar gilla det här. Jag tror det befinner sig precis vid stupet«.Eller, om ditt billiga vin visar sig vara outhärdligt surt säger du: »Låt det vila i munnen. Svälj nu. Där, förstår du? Den där citronkramningen, som man brukar säga   … «

Potter skrev detta på 1940--talet då vin och vinkunskap var en första klassens klassfråga. I dag konsumeras vin i alla sociala skikt, men det är alltjämt en nimbus av finhet och magi kring drycken, som saknas beträffande till exempal mjölk, läsk, juice eller öl. Ingen har någonsin sörplande smakat av ett glas mjölk och förnumstigt förklarat att den måste komma från en fribetande belgian blue, eller smackande gissat att det öl hen just fyllt munnen med måste vara bryggt i Gävle-distriktet på humle från Irkutsk.

En annan rätt bortglömd vinskribent är Expressens mångårige chefredaktör Per Wrigstad, som, i motsats till Potters lärljungar nog gärna ville avdramatisera och förfolkliga den jästa druvsaften. Men det svultstiga bildspråk han utmejslade bör snarast ha ökat mystifieringen.

Om ett vitt österrikiskt vin skrev han till exempel: tämligen bredaxlat, en smula sävligt i umgänget, tar god tid på sig innan det avrundar sina inlägg [---] stannar i gengäld i minnet med samma behag som en blommande österrikisk balkong.

Inför en högklassig vit bourgogne kunde den gamle frimicklaren inte hålla sitt libido i schack. Att dricka detta vin kändes »som att varsamt vidröra det lena skalet, förnimma den välvda formen och följa den mjuka rundningen, öka trycket och möta den framspirande saften, nojsa med dropparna och känna hur syran svarar med gränslös ömhet«.

En kraftfull Chateau-Neuf-du-Pape fick honom att tänka på den tyckmyckne gamle
finansministern Gunnar Sträng, sjungande »Arbetets söner«. Man kan undra varför, speciellt sången. Men jag beslöt mig för att pröva den politiska metaforkopplingen då jag besökte Systemet häromdagen.

»Jag söker ett vin som är som Donald Trump«, sa jag.  Expediten betraktade mig med förbryllad skepsis. »Ett skrytsamt, hämningslöst och impulsivt vin som ljuger och förolämpar utan att blinka«, förtydligade jag.  Expediten såg än mer förundrat på mig. »Nej«, sa hon tillrättavisande, »de vinerna röstas bort långt innan de når våra hyllor«. »Kanske något som påminner om Hillary Clinton i stället?«, föreslog jag, men nej, så slutna viner släpps inte ut på marknaden. »Löfven då?«, försökte jag resignerat. Statsministern på flaska. »Hmm«, sa expediten eftertänksamt och hämtade, inte helt förvånande, en butelj rosé. Etiketten var rustikt förtroendeingivande och antydde viss kraft, men det yttre visade sig vara vilseledande. När jag korkade ur radade besvikelserna upp sig: korken i plast, bouqueten unken och smaken lika blek som färgen. En osofistikerad, eftergivlig produkt utan tydliga svar. Blev sämre av att luftas!

Skulle till nöds kunna bjudas på med ett vilseledande potterskt: »Jag börjar gilla det här. Jag tror det befinner sig precis vid stupet!«

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera