Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kriminella-forfattare Kultur

Med känsla för fuffens

Författarskrået kryllar av kriminella. Carl-Michael Edenborg känner igen sig i litteraturhistoriens smutsigaste hantlangare.

När jag i början av 1990-talet var drygt tjugo år gammal, med tjej och två småbarn, var jag enligt svenska mått fattig. Vi levde på luft. Jag såg bara en lösning på en omöjlig situation som tycktes sakna framtid.

Jag skulle råna en bank.

Det var inte första gången jag planerade att begå brott. Eller mer precist: jag hade begått många brott innan dess. Under en period i tonåren var jag inbrottstjuv, professionell snattare, langare. Ostraffad, dock. Preskriberat!

Nu hade det gått några år och jag hade blivit laglydig.

Men.

Jag valde ut Sparbanken i Aspudden. Jag frågade en juristkamrat vad som krävdes för att minimera straffpåföljden ifall skiten träffade fläkten: använda fejkpistol, försöka vara rolig och inte ge folk i lokalen posttraumatisk stress med mera. Jag hade rekat flyktväg, hittat en plats för klädbyte och gömställe för pengarna.

Allt var planerat in i minsta detalj.

Men jag var för feg. Jag startade ett förlag, började på universitet och blev författare i stället.

Att författare är överrepresenterade bland psyksjuka, självmördare och missbrukare är välkänt. Omfattande forskning på Karolinska institutet har gett entydiga svar. Karin Johannissons böcker om vansinniga författare talar sitt tydliga språk.

Att vara författare är ett högriskyrke. Men att de skrivande också är mer kriminella än andra är inte fastslaget. Kanske är det för att myten om att »du blir god av att läsa« lever vidare så stark, trots att den saknar evidens.

Däremot kanske det inte är en alltför djärv hypotes att dessa ensamma, udda, halvgalna skrivande personer tänjer mer på lagens gräns än de skötsamma som gör sitt jobb och ser heminredning som livets mening.

Den här texten handlar om författare i den svenska litteraturhistorien som misshandlat, stulit, spionerat, förfalskat, mördat, sårat sedligheten, fuskat med skatten, skändat kungligheter, förtalat.

Undantagna är två grupper: Dels de som begått litterärt ärorika brott: sådana som Tomas Thorild och Jan Guillou. Författare som har stått upp för det fria ordet och blivit straffade för det av en repressiv statsapparat.

Dels de som har inlett sina levnadsbanor som kriminella, men blivit omvända och samhällsnyttiga: Lasse-Maja, Ronnie Busk, Jan Fridegård, Lasse Strömstedt, Hinsehäxan, Börge Hellström.

mono
Cornelis Vreeswijk, William S. Burroughs, Vilhelm Ekelund, Carl-Michael Edenborg. Foto: TT

Gränsfall i den senare gruppen är sådana som har vittnat om sitt illegala drogmissbruk: som Paul Andersson och Stig Larsson.

Att vara författare är att leva med ena foten utanför samhället. Författare och kriminella delar denna farliga position. Litteraturen kan vara mycket skadlig.

Hur många har till exempel inte börjat knarka för att de har förläst sig på William S. Burroughs?

Litteraturen är laglös. Varje försök att framställa den som nyttig är ett svek mot poesin. Därför denna exposé över den svenska litteraturens baddies.

Först ut är den briljante diktaren Lars Wivallius (1605–1669) – äventyrare och bedragare med dåligt ölsinne.

Året 1629 begick han sitt mest beryktade brott. Med hjälp av sitt friherrealias Erik Gyllenstierna gifte han sig med en skånsk adelsdotter. Inom kort blev han nesligt påkommen och fick efter mycket om och men tillbringa sju jävliga år på Kajaneborgs fästning i Finland.

Det kanske inte är så underligt att hans mest berömda dikt handlar om frihetskärlek: »Ack, Liberias, tu ädle ting.«

Något sekel senare framträdde den mest känslosamma av svenska författare: Bengt Lidner (1757–1793). Inte nog med att han söp och grisade. Lidner bestal även sin beskyddare: Gustaf Filip Creutz, Sveriges ambassadör i Paris under 1780-talet. En del av stöldgodset sägs ha bestått av Creutz byxor. Lidner avslöjades och skickades raskt hem till Sverige, där han tillbringade återstoden av sina dagar i tilltagande fylla och fattigdom.

En som kanske inte helt passar in bland de kriminella författarna men som måste nämnas är Anders Lindeberg (1789–1849), publicist och författare. 1834 skrev Lindeberg en klagoskrift till justitieombudsmannen för att han av kungen nekats att starta en teater. Kanske var han full, eller rosenrasande, eller hade bara lite för bråttom: skrivelsen innehöll några formuleringar som utgjorde klockrent »majestätsbrott«.

Det fanns bara ett straff: av med huvet. Halsstarrig och hetlevrad som djävulen själv vägrade Lindeberg att ta emot Högsta domstolens reducering av livsstraffet till tre år på fästning och krävde i stället att bli avrättad på sin födelsedag.

Fallet blev landskänt, författaren folkhjälte. Från fängelset såg han genast till att få sina »Samlade arbeten« publicerade. De sålde som smör.

Kung Karl Johan fann ingen annan råd än att utfästa allmän amnesti för politiska brottslingar. Men Lindeberg krävde halshuggning. Hans hals kände sig lurad på yxans kalla smekning. Slutligen tvingades man släpa författaren med våld ut ur cellen, låsa den inifrån och kasta ut honom från Vaxholms fästning som en oregerlig krogkund.

Fanskapet hade karaktär.

Ingen av de tre hittills nämnda litterära brottslingarna är vidare läst i dag. Men i Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) hittar vi en levande klassiker, en av svenska språkets största. Efter att under »Det går an-striden« ha utkämpat en klumpig duell där han blev spottad i ansiktet av August Blanche, kollapsade författarens rykte och ekonomi. Han tvingades under 1840-talet gå till lånehajar (den tidens motsvarighet till våra sms-lån). En av dem, Johan Jacob von Scheven, utsattes av författaren för ett mordförsök med hjälp arsenik.

Detta var ett lämpligt gift för en mordisk författare som i sitt mästerverk »Drottningens juvelsmycke« fick till sin kanske mest berömda replik: »Tintomara! Två ting äro vita – oskuld – arsenik.«

Procentaren överlevde. Almqvists skuld eller oskuld till mordförsöket är omdebatterad. I vilket fall som helst flydde han landet 1851, strandade i USA där han gifte sig. Hoppsan: Hade han inte redan en fru? Men strunt. Ungefär så tänkte han nog i spritångorna som fördunklade hans hjärna.

En författare som lyckades bättre än Almqvist med att ta livet av en medmänniska var Henning Berger (1872–1924), upphovsman till detektiv- och spökromaner och filmmanus.

Vid ett besök i Stockholm under uppförandet av hans pjäs »Syndafloden« sköt Berger ihjäl författarkollegan Hans Magnus Nordlindh. Berger hävdade att det var ett vådaskott. Bevisläget var svårt, dräparen flyttade till Köpenhamn.

I Sverige fanns bland andra arbetaren och anarkisten Leon Larson (1883–1922), författare till explosiva dikter om klasshat och revolution. Men han satt inte bara vid skrivbordet och plitade. Redan som femtonåring brände han ner smedjan där han var lärling och fick ett års straffarbete för mordbrand. Föga förvånande är »eld« det mest återkommande ordet i hans texter.

Gradvis mildrades emellertid Larsons radikalism och han gick från anarkismen till socialdemokratin. Detta skadade hans status som arbetarhjälte. Och när han åren före första världskriget iscensatte ett sprängattentat mot sig själv på Sundsholms sanatorium i Halland för att skapa uppmärksamhet för sin senaste roman, hade han ingen status kvar, lämnade landet och dog.

Ett kanske något överraskande namn i den här hopen av våldsamma litterära busar är den exklusiva Vilhelm Ekelund (1880–1949), känd för sin upphöjdhet. Denna ädla tendens hindrade honom dock inte från att 1908 misshandla en länsman och bli dömd till en månad.

Det går heller inte att komma runt excentrikern Gustaf Ericsson (1900–1967). Minst tio olika namn använde han under sin hackiga karriär med en skriftställarproduktion som löper från hårdkokta spännings-romaner till journalistik och politisk debatt.

Två gånger dömdes han till fängelse. Först 1942, för tryckfrihetsbrott eftersom han publicerat antisemitiska konspirationsteoretiska böcker om Kreugeraffären. Därefter 1946, för spioneri.

Det är svårt att älska denna judehatande, rättshaveristiska skuggfigur. Men en av hans många böcker bär en av de finaste titlar jag känner till: »Mannen som du dödat« (1932).

Om Dylan kunde få Nobelpriset i litteratur borde väl även Cornelis Vreeswijk (1937–1987) räknas in i den svenska litteraturhistorien. Han gav ju dessutom ut några diktsamlingar. Laglydig var han knappast. Benhårt festande och usel koll på pengar ställde snabbt till problem för Vreeswijk. 1983 drog han till Köpenhamn för att undgå Skattemyndigheten. Han dömdes också för flera brott. 1975 fick han en månads fängelse för misshandel och olaga hot mot två herrar i kvinnokläder, inbjudna till hans lägenhet. Senare samma år hamnade han i finkan igen efter ett rejält krogslagsmål med författaren Arvid Rundberg.

Den här smutsiga (manliga) exposén slutar sommaren 2002 i Delsbo. Då sköt författaren Sven-Erik Forslin ihjäl sin älskarinnas make på öppen gata inför häpna vittnen. Han dömdes till åtta års fängelse för dråp. Själv hävdade han att det var ett vådaskott – just som Henning Berger hundra år tidigare.

En sista brasklapp: ironiskt nog är det de svenska deckarförfattarna som är de mest laglydiga inom skrået. Deras reaktionära värderingar, deras kompromissbenägenhet, deras affärsmannaanda gör dem ofarliga, på sitt sätt. De stärker den skötsamma medelklassens självbild: de goda mot de onda. Polisen mot gängen. Alkoholisten mot knarkaren.

Författare värda namnet, däremot, tar risker för litteraturen. De tar också ofta risker i sina liv. De bryter mot lagen. De vaknar i rännstenen. De ligger med fel män. De slår sig själva i huvudet med flaskor och hänger sig. De misslyckas med att leva normala liv.

Förr i tiden betraktades författare som bohemer. Men tiderna ändras. Nu förväntas de vara skötsamma. Delta i hemma hos-reportage. Läsarna tycks få allt svårare för dessa notoriska lögnare och förrädare vars enda superkraft är att trollbinda läsarna snarare än att underhålla dem.

Kanske beror det på att den läsande allmänheten känner sig alltmer hotad i en global recession. Och rädda människor blir reaktionära.

Det blev hur som helst inget bankrån för mig.

Den gången. 

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera