Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kulturstartbild-pia-koskela Kultur

Mot bättre vetande

De seriösa litteraturtidskrifterna dör som flugor. Ändå startas det ständigt nya.

Ambitiösa litteraturtidskrifter är som dagsländor, där största delen av livscykeln levs i förberedelsearbetet. Tiden som flygfärdig tidnings-slända blir ofta jämförelsevis kort.

Ändå dör den märkligt nog aldrig; drömmen om den perfekta litteraturtidskriften.

Hoppet, ambitionen och viljan att skapa en publikation om böcker som är både lyxig och initierad, som inte väjer för det svåra och smala och som ändå lockar till sig horder av läsare, det tycks vara drivkrafterna hos dem som envetet fortsätter att starta nya tidningar. På trots mot allt vad både marknadslogik och dalande intresse för den seriösa litteraturen heter.

Det är heller inte enbart en hägring i öknen, det har ju fungerat förut – vi har ju faktiskt haft Bonniers litterära magasin, BLM.

Det är nog inte många bland oss som arbetar med, studerar eller intresserar oss väldigt mycket för litteratur som inte sett den; den glansiga blicken som flimrar till hos likasinnade vid saliga BLM:s åminne. BLM är den svenska seriösa litteraturtidskriftens kronjuvel, den som fick nästan sju decennier av obruten levnadsbana.

Året var 1932 och Bonniers var mitt uppe i en omvandlingsprocess från familjeföretag till stor mediekoncern, och i denna process ingick grundandet av Bonniers litterära magasin. Konsthistorikern Georg Svensson var redaktör, och det första numret innehöll artiklar skrivna av numera namnkunniga författare som Agnes von Krusenstjerna, John Landquist, Marika Stiernstedt och Sven Stolpe. Därtill innehöll den ett slags programförklaring, under rubriken »Anmälan« presenterades stora förhoppningar och höga ambitioner.

»Bonniers litterära magasin vänder sig till vad som populärt kallas den litterärt intresserade publiken. Begreppet är svävande och mycket rymligt, det har plats både för professorer i litteraturhistoria och personer, som icke ha möjlighet att läsa mer än ett dussin böcker om året. Icke förty är det något av en kvalitetsbeteckning, som inte saklöst kan appliceras på envar, som över huvud taget läser litteratur. En person, som köper och läser en bok utan att fråga efter vem dess författare är, kan inte kallas litterärt intresserad. Man fordrar nog också i allmänhet av den litterärt intresserade, att han skall bilda sig ett omdöme om vad han läser samt att detta omdöme har en rikare vokabulär än blott de båda ytterligheterna ›långtråkig‹ och ›spännande‹«.

Det var alltså startskottet för vad som skulle komma att bli en enormt inflytelserik och viktig tidskrift för såväl kritik som uppmärksammande av ny, kvalitativ skönlitteratur. Som sådan levde den också kvar, om än under mer eller mindre konstanta nedläggningshot från ägaren, ända till 2000.

Litteraturtidskrifterna dör visserligen som flugor vid späd ålder, men BLM är alltjämt sjuttioåringen som visade på en annan möjlighet. Med tanke på hur många litteraturtidskrifter som passerat revy sedan BLM gick slutligen i graven 2004, är det lite roligt att den färskaste nyfödingen heter just Revy.

Förlaget bakom Revy är Natur & Kultur och redaktör för tidskriften, som precis utkommit med sitt första nummer, är Anton Gustavsson. Revy saluförs som en ny litterär spelare, där klassiska litteraturtidskriftsingredienser som kritik och essäistik samsas med maga-sinsvärldens reportage och bildjournalistik. Kittet som håller materialet samman är ett litterärt verk; varje nummer ska utgå från en bok och i första numret är denna Toni Morrisons »Jazz« (1992).

»Vi tror att litterära verk mår bra av att lyftas upp ur den stora glömskan och undersökas på nytt, och att vi med deras hjälp kan få en ny blick på vår tid«, skriver Gustavsson i sin inledning, vilket kan ses som kongenialt med en tid då bortglömda verk ges ut på nytt med stor framgång, inte minst så Natur & Kulturs hajpade »Stoner« av John Williams.

Revy är med sina drygt hundra sidor den pjäs förlaget vill att den ska vara, snyggt formgiven och med en känsla av lyx som påminner mer om de glossiga magasinen än om den klassiska litteraturtidskriften. Man blandar etablerade skribenter med mer okända namn, och som brukligt vid nya tidskrifters födelse andas första numret av Revy skaparlusta och hopp. Men redan i den faktaruta som finns intill Gustavssons ledare, väcks en viss skepsis. Där står att »Natur & Kulturs Litterära Revy är en litteraturtidskrift som ges ut med ojämna mellanrum«. Oregelbunden utgivning måste vara det allra säkraste sättet att se till att aldrig bli ordentligt etablerad hos läsarna.

Problemen med första numret av Revy är dock större än så. Bilden som Natur & Kultur ger av vad tidskriften ska vara och innehålla, diffar nämligen rätt mycket med hur den faktiskt ser ut. Till exempel handlar den förbluffande lite om Toni Morrisons roman »Jazz«! Förutom vinjetten »En liten bokklubb«, där numrets huvudbok ges till två nya läsare som får samtala om den, lyser »Jazz« med sin frånvaro i Revy. Inte ens i Nadifa Mohameds i övrigt väldigt läsvärda intervju med Toni Morrison spelar just den boken någon större roll. Kristoffer Leandoers essä »På resa genom underjorden«, behandlar visserligen tre nya romaner som »på olika sätt går i Toni Morrisons fotspår«, och de större reportagen om till exempel diskrimineringen av svarta i USA är givetvis en implicit vidareutveckling av romanens tematik. Men faktum kvarstår: ingenstans presenteras och analyseras boken »Jazz« ordentligt för läsarna. Att Revy också till en så betydande del består av samhällsjournalistiska reportage får mig faktiskt att undra över hela grundpremissen för en litterär tidskrift.

Det är svårt att göra en seriös litteraturtidskrift i Sverige och få den att överleva, fråga bara Lasse Winkler! »Jag tror stenhårt på det nischade intelligenta pappersmagasinet«, sa han i januari 2014 inför utgivningen av det första numret av Fyrahundrafemtio. Redan i september samma år lämnades konkursansökan in, efter två utgivna och ett tredje nästan färdigt nummer. Ida Theréns och Maria Mårsells Const Literary (P)review fick fem nummer. Atlas litterära tillägg, med samma initiativtagare som till Revy – Richard Herold – och där man fick sprätta upp sidorna på klassiskt manér, höll ut i två nummer. Norstedts litterära tidskrift Album gav ut sitt tredje och senaste nummer 2011, och det finns inga tecken på att något nytt är i antågande.

Vi kan snegla hur mycket vi vill på den engelskspråkiga världen, där tidskrifter som London Review of Books (eller byt ut London till Paris eller New York) och Times Literary Supplement fortsätter att vara livsdugliga högkvalitativa tidningar om litteratur med hyfsat stor läsekrets. Men kan ett litet land och språkområde som Sverige över huvud taget sukta efter liknande framgångar?

Det finns förvisso tidskrifter som lever kvar i många år också här, till exempel Provins, Kritiker, 10-TAL med flera, men det är knappast tack vare kommersiella framgångar och tusentals prenumeranter. För att en seriös litteraturtidskrift ska överleva i Sverige, tycks det snarare som om det bör vara inbäddat i grundvillkoren att den inte ska behöva uppnå just detta. Pengarna måste komma från någon som är beredd att förlora dem.

Betyder det att det är omöjligt att göra en svensk tidning om litteratur som lockar till sig många läsare? Nej, inte om man tar Vi Läser i beaktande. Vi Läser, systertidning till Tidningen Vi, har sedan starten 2008 stadigt växt sig starkare och har i dag en upplaga på drygt 15 000 exemplar, vilket med svenska mått mätt måste betraktas som en hög siffra för en tidskrift om litteratur.

Inte sällan buntas Vi Läser av kritiker ihop med superkommersiella Books & Dreams under epitet som »kändiskramande« och »lifestyleglassande« (för övrigt läggs Books & Dreams nu också ner). Kanske är det Vi Läsers snärtiga motto »För dig som älskar böcker!« – som får finsmakarna att rynka på näsan? Att spela på känslorna för litteratur förmodas vara oseriöst; kärlek till böcker kan vem som helst känna, det kräver ingen intellektuell analysförmåga. Sant är dock att Vi Läser har ett brett anslag, där de stora författarporträtten tar plats på bekostnad av de djupgående litteraturanalyserna. Samtidigt är det omöjligt att förneka det faktum att Vi Läser är det enda litteraturmagasin vars hela material konsekvent, på ett eller annat sätt, faktiskt handlar om böcker.

Det är inte utan att man undrar om vi reflexmässigt ser med misstänksamhet på de tidskrifter som inte för en tynande tillvaro? Det är lätt – och motiverat – att förfasa sig över ett litteraturklimat där den smala, lite svårare litteraturen har svårt att hävda sig gentemot de stora, etablerade och kanske mer lättillgängliga författarskapen. Men faktum är att i dagens litteraturtidskrifts-Sverige är det Vi Läser som »kunna räkna med en potentiell läsekrets av åtskilliga tusen«, som det hette i BLM:s förhoppningsfulla anmälan 1932.

Vill man locka nya läsare till finlitteraturen, säger det sig självt att det inte sker genom en publikation som vänder sig till de redan initierade. I BLM var recensionerna, ända till slutet, tidskriftens verkliga ryggrad. Och om det är något som lyser med sin frånvaro i litteraturtidskrifter numera så är det just kritiken. Det gäller i högre grad de populära publikationerna, men också de så kallat mer seriösa tidskrifterna. Vi Läser saknar recensioner, Tidningen Vi plockade bort sina ett tag, och i Revy står Kristoffer Leandoers essä under vinjetten kritik, men det är en text som tar upp tre böcker varav endast en är översatt till svenska.

Den för läsaren guidande funktion som recensionerna hade i BLM ter sig avlägsen i dagens litteraturtidskrifter. Revy är inget undantag från regeln, när den på samma gång både förutsätter gedigna kunskaper hos läsarna om en särskild roman och lämnar litteraturen därhän till förmån för det samhällskritiska reportaget.

Drömmen om den perfekta, högkvalitativa litteraturtidskriften lever kvar men det verkar inte troligt att Revy blir den som infriar den.

Första numret av Revy utkom 1 november.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera