Siv Holma

Hon var av den gamla skolan, Siv Holma. Född i Kiruna i Norrbotten, arbetarklass, röd. En av de få som fortfarande kunde säga »arbetare« och »kamrat« på ett naturligt sätt. Pappan hade jobbat på SJ, politiskt intresserad, gillade att läsa och diskutera, mamman var hemmafru.

Siv Holma utbildade sig till kommunal-ekonom och förvaltningssocionom, men politiken blev tidigt hennes spår. 1990 blev hon vald till distriktsordförande för Vänsterpartiet i Norrbotten. Hon var aktiv, närvarande och engagerad, men kunde inledningsvis uppfattas som väldigt blyg och svåråtkomlig.

Holma var en av partiets tidiga feminister, och som sådan slog hon i glastaket. På 1990-talet gick inte Norrbottens-kommunisterna direkt i främsta ledet för kvinnokampen, men på partikongressen 1996 var Siv drivande för att feminismen skulle skrivas in i Vänsterpartiets partiprogram, trots surmulna blickar från en del av norrbottensombuden.

1995 tog Siv Holma plats i riksdagen och där blev hon kvar i nästan 19 år, fram till valet 2014. Under första delen av sin tid i riksdagen satt hon i finansutskottet. Som en av de första kvinnorna i Vänsterpartiet var hon med och förhandlade fram ett antal statsbudgetar med regeringen Persson. Holma tog bland annat strid för regementet i Arvidsjaur och i en kompromiss med S såg hon till att jägarutbildningen fick vara kvar. Förhandlingarna skedde inne på vänsterpartisten Johan Lönnroths tjänsterum. Något förhandlingsbord behövdes inte, de satt på golvet tillsammans med S förhandlare, Leif Pagrotsky.

På tisdagarna hade riksdagsgruppen möten, nitton vänsterpartister runt ett bord, ofta ganska formella tillställningar. Siv Holma stack ut. Hon var inte bara orädd, hon hade ett sjujävla humör också, stubinen var kort. Humöret matchades av hennes färgglada kulturtantskläder av bästa märke.

Siv Holmas väg in i politiken gick via kulturen. Hon gillade att spela amatörteater och blev tidigt engagerad i Seskarö-spelen, som handlade om hungerkravallerna 1917, på ön Seskarö i Haparanda skärgård. Holma var den drivande kraften och förutom att medverka som skådespelare var hon  producent och kassör.

Under åren i riksdagen var hon medlem i Riksdagsteatern, som Tasso Stafilidis startade. Riksdagsledamöter från alla partier ingick. I riksdagskaféet bjöd gruppen på improvisationsteater. Roller och handling delades ut efter förslag från publiken: »Du är kungen, du är Silvia. Nu kommer Victoria hem med en muslimsk man, som hon vill gifta sig med. Action!«

Efter valet 2006 hamnade de rödgröna i opposition och Siv Holma blev under fyra år ordförande för kulturutskottet, där hon bland annat såg till att Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna inte lade ner.

»Hon kom från Norrbotten och var kommunist, men hon var inte särskilt stridbar, utan korrekt och höll sig till sakfrågorna«, minns Lena Adelsohn Liljeroth, dåvarande kulturminister.

Siv Holma satt under många år i Vänsterpartiets partistyrelse och hade även kommunala uppdrag i Haparanda och Kiruna. Under sin tid i Haparanda drog hon bland annat i gång Kvinnor för fred och Kvinnojouren.

»Siv gjorde mycket för kvinnor. Hon brydde sig verkligen om sin by, oavsett om det var Kiruna eller Kurdistan«, mejlar författaren America Vera-Zavala.

Susanna Alakoski, som Holma bjöd in till riksdagen med sin bok »Svinalängorna«, skriver:

»Minns Siv Holma som stridbar, faktiskt i alla möjliga frågor och särskilt i frågor rörande norra Sverige. Norra Sverige, alltid detta norra Sverige. Ve den som inte omfamnade norra Sverige.«

Siv Holma hade ett starkt engagemang för de nationella minoriteterna. Själv hade hon såväl tornedalska som samiska rötter. På  ett nordiskt vänstermöte i Pajala började hon oväntat att tala tornedalsmål inför ett antal tappade hakor. Partikamrater söderifrån guidade hon gärna till såväl Jukkasjärvi vid Torne älv, som Kangos vid Lainioälven.

Intresset för teater behöll Siv Holma livet ut och hon tyckte om att sjunga och spela gitarr, något som gått i arv från hennes mormor som, lustigt nog, var laestadian. Intresset för musiken och sången delade de, förkunnelsen skilde sig åt. Så sent som maj i år blev Siv Holma invald i Sameteaterns styrelse och hon var ordförande för den ideella organisationen Riksskådebanan fram till sin död. Två låtar som Siv gillade var »Den svarta tupp«, en spansk frihetssång från Francotiden och »Strejkvisa från Pajala«, den senare brukade hon ofta inleda sina torgmöten med.

Med Siv Holma går en bit av Sverige i graven, åtminstone känns det så.