Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Tröstät dig genom hösten

Det finns en rätt för varje typ av sorg.

Vårt behov av tröst är omättligt, konstaterade Stig Dagerman. Den 5 november 1954 gick han ut till garaget i Enebybergsvillan, satte i gång bilmotorn och gasade ihjäl sig. På sistone hade han gått upp kraftigt i vikt – kanske försökte han äta sig fri från ångesten? Det hjälpte uppenbarligen inte. I vissa människor finns ett bottenlöst hål där tryggheten borde sitta. Omåttligt; omättligt.

Tröstätande kan vara en destruktiv handling: hetsätning, bulimi, Jan Stenbeck. Men det är också en djupt mänsklig impuls, ett sätt att ge kroppen näring nog att stå emot livets hårda kanter. Rätt använt är tröstätandet ett vapen som vi bör ta tillvara på så här års, när depressionen står i farstun och stampar och svartångesten viner kring knutarna om nätterna. En gryta kan lindra sorg och värma huttrande hjärtan; en skål potatismos kan vara en extra yllefilt att svepa om själen.

Varje kultur har sina trösträtter. Judisk kycklingsoppa, indisk smörkyckling, kinesisk risgröt, kanadensisk poutine och svensk spagetti med köttfärssås. Gemensamt för dem alla är att de går tillbaka till barndomen, till ljusa minnen med vårljus genom skira gardiner och mammas trasmattor på trägolvet, att halvslumrande bli buren i säng av starka armar och den trygga, varma känslan av att någon annan kan göra allting bra igen. Det var förstås en illusion redan då, men något annat finns ju inte här i världen att hålla fast vid.

Tröstmat kan likt allt annat delas in i oändliga kategorier. Det finns den som tillagas vid sjukdom: buljong i kopp och små molnlätta vitmjölsskorpor med smör, serverat på en bricka vid sängkanten. Det finns den som bjuds när man kommit hem, efter en lång och mödosam resa: Earl Grey-te i kanna och scones med marmelad och lagrad hårdost. Det finns den man lagar som ett »förlåt« efter uppslitande bråk. Det finns den man äter när allt redan är för sent.

Efter en olycklig skilsmässa stod jag pank på pengar men rik på känslor av misslyckande. I flera veckor levde jag i en lånad övernattningslägenhet där jag egentligen inte fick vara. Jag strök tyst längs väggarna och livnärde mig på hoptiggd råbiff, smaksatt med stulna McDonaldspåsar med ketchup och en kapsyl av billigaste sortens Eau-de-vie. Resten av spriten drack jag upp samtidigt som jag lyssnade på Carmen och försökte skriva en Stor Roman. Det gick förstås sådär, men det råa köttet läkte sakta revorna i hjärtat.

Det finns den tröstmat som tillagas när någon har dött. Efter att min far en annandagsnatt dragit sitt sista andetag irrade hela familjen omkring i ett sorgdimmigt töcken. Döden kan lämna stor förvirring efter sig. Jag klamrade mig fast i matansvaret. En enorm gratäng på överbliven julkalkon? Jag minns inte längre. Jag tror inte heller någon åt några större mängder mellan hulkningarna. Men hur trösterikt var det inte att hacka, strimla, sjuda, koka; att låta händerna arbeta tills hjärnan hinner ikapp.

Så här års bör all mat vara tröstande. Året går mot sitt slut och någonstans måste man få sörja över att ännu en del av livet är förbi. En tid man säkert kunde använt bättre, men som nu för alltid är förverkad. Alla böcker man inte läst, alla vänner man försummat– det finns alltid något att ångra medan den gulnande lövmattan ruttnar under vinterkängorna och naturen packar ihop cirkusen för den här gången.

Tag en halverad, urkärnad pumpa och baka den mjuk. Gröp ur fruktköttet. Mixa det till en slät puré med riktigt med smör och rör i en riven, smakrik hårdost. Bottna en tallrik med purén och toppa med massa smörstekt svart trumpetsvamp, ett pocherat ägg och några friterade salviablad.

När det redan var för sent försökte Dagerman ta sig ur bilen. Han blev 31 år. Vårt behov av tröst är omättligt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera