Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vår Gud är en kvinna

Rädslan för kvinnors makt lever kvar.

För trettio år sedan såg jag en kortfilm av filmaren Leyla Assaf -Tengroth. Den heter »Vår Gud är en kvinna«, en dokumentär som handlar om ett matriarkat i Västafrika i mitten av 1970-talet. Denna lilla film har lämnat ett så outplånligt intryck på mig, att jag flera gånger visat den i samband med seminarier på mina utställningar. Bjuder jag dessutom in regissören för ett samtal, går ingen därifrån oberörd.

Med åren har jag blandat ihop filmens innehåll med det regissören Leyla Assaf-Tengroth har berättat om projektet, men det som grep mig så var det här: I filmens början, när vi är på väg genom djungeln och närmar oss byn, möter vi två vackra unga män. De är pyntade med fjädrar, band och pärlor i alla de färger. Deras kroppar är blankt muskulösa, ansiktena vänliga. I samtalet som följer mellan tolken och männen, uttrycker de sin oro. De är rädda att inte bli gifta och som en följd av det, tappa kontakten med sina barn och anhöriga och tvingas flytta ifrån sina hem, och tillbringa resten av sina liv i byns utkanter, utstötta ur bygemenskapen. Deras gud är en kvinna. Det är hon som har den gudomliga kraften att ge samhället barn och därmed fortsatt liv. Hon dyrkas, lyds och försvaras.

Kvinnorna i byn sitter i möte när vi närmar oss bytorget. De ignorerar oss. De sitter i ring, det pågår något slags möte, de är klädda i kjol, brösten hänger nakna. Det finns inget kokett med dem, inga smycken, inga fantasifulla håruppsättningar som hos männen. Kvinnornas frisyrer är korta och naturliga. Flera av dem har pipa i munnen och en för oss typiskt manlig hållning. Genom det naturliga urvalet är männen mycket vackra, medan kvinnornas utseenden inte är det, med våra mått mätt.

Medan kvinnorna sitter i möten tar de unga männen i byn hand om barn och hushåll, bär vatten, tvättar, går på jakt och klättrar högt upp i palmerna för att plocka kokos.

I den här byn ärver äldsta kvinnan huset, som också hyser hennes familj. De yngre kvinnorna kan ta sig vilken man de vill, oftast väljs han ut under en av de rituella festerna med uppträdanden, där de unga männen under dansen visar upp sina danskonster iklädda sin mest praktfulla utstyrsel. Kvinnorna viskar till varandra och pekar ut sina favoriter. Mannen varje kvinna valt tillhör henne sedan så länge hon vill. De får ofta barn tillsammans. Men om kvinnan bestämmer sig för att gifta sig med en ny man, får barnafadern flytta ut och sälla sig till de dansande männen igen, med hopp om att väljas av en annan kvinna.

De gamla männen möter vi i byns utkanter. De lever på vad de själva kan få ihop. Ibland sticker något av deras barn till dem en bit mat. En av männen vi möter i filmen är sjuk. Förutom att han verkar mycket deprimerad, så har han något slags elefantiasis; kroppen har växt ut på vissa ställen som fötter och ben, så att mannen har svårt att röra sig, vilket har fått förödande konsekvenser för hans hushållning, han kan inte jaga längre. Sjukdomen gjorde också att han tidigt hamnade på undantag. Ingen kvinna ville ha honom. Nu arbetar han med att göra de heliga kärl som religionen kräver för ritualerna. Man kan kalla honom byns konstnär. Han gör också vattenkrukor och annat husgeråd. För det får han nästan ingenting, men känner ändå att han har en uppgift.

Barnen fostras till hen tills de når puberteten. Då invigs de unga kvinnorna i sina nya liv, som heliga och dyrkansvärda och männen till sina liv som arbetsslavar.

Då, på 1980-talet, när jag såg dem första gången, greps jag av ett sådant medlidande med dessa makt- och rättslösa män och kunde inte sluta tänka på dem. När jag sedan fick äran att träffa regissören och -producenten Leyla Assaf-Tengroth, berättade hon att hon och filmteamet då, 1976, känt på sig att det bara var en tidsfråga innan männen en dag skulle ta kanoten, ta sig till en bar bortom närmaste udden och där på tv, inte bara upptäcka att det finns andra gudar, gudar som är män, utan också att män i övriga världen med sin 30 procents större muskelmassa, kan slå sig ur de situationer där de känner sig maktlösa.

Den här filmen är från 1976 och byn finns inte längre kvar i sin dåvarande form och styre. Männen där har mött moderniteten, även om kvinnorna fortfarande möts med mer respekt än andra kvinnor i regionen, så är den patriarkala ordningen införd. Men rädslan för kvinnors makt lever kvar. Tes och antites. Hur länge ska vi, män och kvinnor, behöva vänta på syntesen?

För övrigt trodde jag aldrig att jag, född strax efter andra världskriget, skulle få uppleva en så destruktiv tid som vår. #främlingshatet, #rädslan, #egocentreringen, #Europasammanbrottet, #SD, #Trump, #National Front, #flykting-katastroferna, #antisemitismen, #terror-ismen, #rikamotfattiga, #naturenshämnd.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera