Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

William »Wille« Löfqvist

Hockeymålvakt, dog den 23 oktober, 69 år gammal.

Det var en afton i början av mars som Lill-Prosten sköt Honken i huvudet. Nu behövdes en ersättare. Wille Löfqvist, »den alltid glade målvakten från Gävle«, kallades in. Han tog genast planet till Schweiz. Som vanligt med sin hemlighet i bagaget. Väl framme hos Tre Kronors VM-trupp i Bern tilldelades han en blå hjälm och en gul tröja med nummer 22. Ingen mask, dock.

Leif »Honken« Holmqvist var Tre Kronors förstemålvakt inför VM 1971. Han lirade, liksom de flesta målvakter på den tiden, utan mask och den här kvällen var olyckan framme. Högerbacken Stefan »Lill-Prosten« Karlsson skickade i väg ett hårt uppspel, pucken råkade träffa huvudet på »Honken« med resultatet hjärnskakning och hemresa.

Det var redan dålig stämning i VM-truppen. Förbundets ordförande Helge Berglund kallade sina spelare för »betalda drängar« efter en förlust mot Västtyskland. Men detta bekom inte Wille Löfqvist, han var van vid »Brynäsandan« därhemma i Gavlerinken. Det var hårda tag, ingenting var gratis.

Wille spelade 500 matcher och vann sex SM-guld för Brynäs, i hans debutmatch höll han nollan ända till slutet – nästan. Då dök lagkamraten Lennart »Tigern« Johansson upp med pucken framför eget mål – och sköt den i krysset bakom Wille. Brynäsandan hade talat.

»Jag kunde ju bli för kaxig om jag lyckades hålla nollan i min debutmatch. Det gällde att överleva de första veckorna i klubben, klarade man det blev man respekterad«.

Wille Löfqvist föddes den 12 april 1947, och hemma på Strömgatan i Gävle fostrades han av Sven, en tydlig och bestämd pappa. Som barn var Wille framgångsrik golfspelare. (Efter ishockeykarriären blev han proffs, spelade SEO-tävlingar och tog höga placeringar i SM). Men nu det var ishockey som gällde!

När Wille berättade att han skulle lämna sin barndomsklubb Strömsbro IK för Brynäs svallade känslorna i familjen. Hans något ängsligt lagda mamma Gunda fruktade att Wille skulle kastas ut från hemmet, men den Strömsbrofrälsta fadern lugnade ner sig:

»Du får bo kvar i ditt pojkrum om du lovar att inte ha Brynäsbilder på väggarna«.

Mammas ängslighet och oro formade i hög grad den unge Wille. Den mask han inte hade i hockeymålet, satte han i stället på sin personlighet. Den blev hans hemlighet.

Wille var ju känd just för sitt sällsynt skojsamma sätt och sin sociala begåvning. Han beskrivs som varm och humoristisk, alltid ett leende, ofta med ett vasst skämt och en god historia i rockärmen.

Som den om övergångssumman från Strömsbro IF till Brynäs: »Strömsbro IF stod i skuld till Snögrens Sport på Nygatan i Gävle. Det gällde 1 500 kronor. Brynäs fick välja vilken Strömsbrospelare som helst i stället för kontanter. De valde mig och sa att jag skulle ta med mig målvaktsskydden, de var väl värda åtminstone några hundringar«.

»Wille är ju lugn som en filbunke i kassen«, skrockade Lars-Gunnar Björklund och Rolle Stoltz när de kommenterade hockey i tv. Inget kunde vara mer fel. Willes hemlighet, den han skyddade och bar med sig överallt, visade sig i ångest- och panikattacker. Hans strävan att spela upp sitt påstått goda självförtroende och stadiga psyke var ofta framgångsrik.

»Jag har skapat en image av mig själv som egentligen inte är sann«, berättade han i sin sista intervju (Gefle Dagblad). Egentligen var han räddhågsen och feg, påstod Wille när han till slut avslöjade sin hemlighet. »Att vara rolig och skämta har ju blivit litet av en mask jag använt«.

»Inför varenda Brynäsmatch önskade jag att hallen skulle brinna ner. Det här kommer jag inte att greja tänkte jag. Det blev många sömnlösa nätter.«

När han skulle delta i tv-programmet »Jeopardy« sov han inte på 14 dagar, han var rädd. » ... panikångesten bara ekade eftersom jag inte tyckte att jag kunde någonting.«

Wille Löfqvist diagnostiserades med bröstcancer för snart tre år sedan. En ovanlig sjukdom bland män. Detta förändrade mycket av hans syn på sig själv och livet. Om tiden efter läkarnas besked sa han:

»Jag kan inte säga att jag har varit stark eftersom jag aldrig har varit det. Jag kan inte säga att: ›Det här klarar jag på egen hand‹ ...«

Inget garv, ingen lustig gest eller några dråpliga hockeyminnen kunde lindra hans egen och omgivningens smärta mot slutet.

»Nä, det här går inte att skoja bort«, sa den alltid glade målvakten från Gävle.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera