Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Livsstil

Årgångsvin är ingen färskvara

Så gick det till när beaujolais blev bättre utan årgång (ett tag).

Årgångsvin hette det förr, då det skulle understrykas att det var fint. Men denna lingvistiska schablon har gått ur tiden. Utmönstrad av en förändrad verklighet. I dag finns knappt viner utan årgångsbeteckning, utom sherry och boxvin.

I begreppet låg också en värdering: ju äldre desto finare. Men vid den tiden, då vin i Sverige mest förekom med prefixet »bränn-«, och man i Frankrike huvudsakligen konsumerade mediokert »vin de table« från etikettfria literputeller med tre stjärnor på halsen, gjordes en genial marknadsföringsuppfinning – vinvärldens kanske främsta, sedan alkoholjäsningen. Den vände på begreppen och skapade hajp kring ett nyfött litet vin med bäst före-datum bara sex månader bort; en produkt för den gryende slit- och slängeran. Den föddes 1951 efter sex års lobbyarbete och fick namnet beaujolais nouveau.

Bakom låg en strävan att snabbt förvandla skörden till klingande mynt och binda så lite kapital som möjligt i improduktiv och räntebelastad lagerhållning. Startsträckan blev lång. Inte förrän på 1960-talet lyfte det, då några initiativrika branschföreträdare – bland dem den nu världskände vingrossisten Georges Dubœuf – bestämde sig för att satsa.

Den årliga lanseringsdagen lagbestämdes 1967 till den 15 november (senare tredje torsdagen i november), och formades i försäljningspromoverande syfte till en nationell festlighet, lite som den svenska kräftpremiären på sin tid. Vinet flödade och tungt lastade långtradare rivstartade från Beaujolais för att det nya vinet skulle nå den franska hexagonens alla hörn då försäljningen blev lovlig.

När årgång 1975 lanserades av denna saftliknande blålila brygd på druvan gamay, vann det bålda marknadsföringsprojektet en avgörande seger i form av tidningsrubriken »Le Beaujolais Nouveau est arrivé« (Den nya beaujolaisen har kommit). Efter det tapetserades krogar och livsmedelsbutiker varje år den 15 november med banderoller som deklarerade: Il est arrivé! (Den har kommit) och alla visste genast vad »Il« syftade på.

En kommersiell nationell festtradition hade skapats, hemmamarknaden var erövrad och nya länder stod på tur. Att kränga en festlig vintradition från vinvärldens Mittens rike på export, gick snabbare än att skapa den. Under 1980-talet spred sig vanan att hänga på låset den tredje torsdagen i november för att snabbt få den nya årgången både till Amerika och Fjärran östern.

En sen eftermiddag i november 1985 stannade jag vid en liquor store i västra utkanten av Austin, i Texas. Jag sökte något att förnöja mig med på det okända motell jag hoppades hitta utmed vägen västerut mot El Paso.

Det var en välsorterad butik med flera årgångar av ett antal franska toppviner.  Jag blev smått imponerad ända tills jag upptäckte något som förde tankarna till den (falska) insatthet som låg inbäddad i begreppet »årgångsviner«. Där, framför mig, i fem prydliga staplar låg beaujolais nouveau -80, -81, -82, -83, -84 och -85!

Nouveau-hajpen kulminerade på 1990-talet. Under toppåren producerades 140 miljoner liter, varav drygt hälften gick på export. Sedan pös marknaden samman som en läckande ballong. I dag säljs cirka 45 miljoner liter.  I Frankrike lever traditionen vidare med fest och »Il est arrivé«-banderoller, men annars är det mest i Japan och Sydkorea som primör-premiären alltjämt skapar uppståndelse.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera