Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdlsp0bc3eb-nh-1 Minnesord

Gun Hellsvik

Politiker och tidigare justitieminister, dog den 14 november, 74 år gammal.

Justitieministern var på väg. Internerna på fängelset hade bakat sockerkaka till välkomstkaffet. Gun Hellsvik slog sig ner, svarade på frågor och ställde egna. Den elegant klädda kvinnan väckte respekt. Hon visste vad hon ville. Hon vågade säga det rakt ut.

Bra justitieministrar är svåra att rekrytera. Några kan juridiken. Andra behärskar politiken. Gun Hellsvik förenade dessa egenskaper.

Som utbildad jurist vid Lunds universitet och lektor vid samma lärosäte i tio år klev hon i början av 1980-talet in i politiken. Sannolikt visste Carl Bildt att han plockade upp ett politiskt fullblod. Gun Hellsvik hann med att vara kommunalråd och ordförande för kommunstyrelsen i Lund under tio år innan hon blev justitieminister 1991.

I Gun Hellsvik fick Carl Bildt en justitieminister som var tryggt förankrad i sina moderata värderingar. Medarbetare vittnar om en principfast chef och kollega som hade en stark ideologisk kompass. Den ledde henne ofta rätt för sin tid.

Det hade börjat blåsa nya vindar i det kriminalpolitiska landskapet. I fängelseutredningen från hösten 1993 föreslås att termen »straff« återinförs i stället för »vård«. Straffvärdet skulle med andra ord anpassas till brottets svårighetsgrad snarare än till brottslingens rehabiliteringsbehov. Den svenska kriminalpolitiken hade redan börjat skifta från liberal till mer straffinriktad.

Moderaterna hade gått till val med löfte om hårdare tag. Inga mer »Svängdörrar på Kumla«, som det stod på valaffischerna. Uppdraget var att Renovera en förfallen kriminalpolitik« för att citera rubriken på det policydokument, som den nya justitieministern presenterade.

Gun Hellsvik var under sina tre år som justitieminister med om att genomföra flera reformer. En handlade om synen på brottsoffer. En annan om en ny modell för straff.

Att ta ställning för brottsoffer låg alltså i tiden och Gun Hellsvik såg till att det inrättades en brottsoffermyndighet och en fond för ekonomisk ersättning. Hon tog också initiativ till den elektroniska fotbojan. Hon sägs själv ha prövat en fotboja för att se om det fungerade.

Ett par nyheter lanserades, i linje med den nya skärpta synen på straff och brottslingar. Gun Hellsvik tog bort möjligheten till att bli frigiven efter halva tiden i fängelse. I dag gäller regeln: fri efter två tredjedelar. Narkotikalagstiftningen skärptes till att också kunna ge fängelse för innehav och bruk av narkotika.

2001 tog hon klivet bort från politiken och blev generaldirektör för Patent-och registreringsverket där hon stannade till 2007.

Innan dess hann hon agera kungamakare. En rosenrasande Carl Bildt tålde inte den tidigare Muf-ordföranden Fredrik Reinfeldts kritik om partiledarens maktfullkomlighet och hovet av ja-sägare. Moderaternas riksdagsgrupp satte Reinfeldt i frysboxen. Vice partiordförande Gun Hellsvik körde en annan ledarstil. Hon såg till att Reinfeldt efterträdde henne som ordförande för riksdagens justitieutskott 2001.

»En av de klokaste människor jag mött, skrev Fredrik Reinfeldt på sin Facebooksida efter Gun Hellsviks bortgång.

– Under några av mina svåraste prövningar i det ibland tuffa politiska livet stöttade hon mig och hjälpte mig att komma vidare«.

Gun Hellsvik beskrivs av politikerkolleger och vänner som en pragmatisk person med stark integritet. Hon lyssnade och argumenterade som den jurist hon var, och hon tog debatterna. Nästan alltid fick hon till sist rätt.  Av någon anledning lät det också extra klart vad som var rätt och fel på hes cigarillskorrande skånska. Kläderna var det heller inget fel på, alltid välklädd med de röda hårlockarna i bångstyrig ordning.

Under Gun Hellsviks tid som minister i Bildtregeringen  pågick förberedelser för ett inträde i EU. Det skulle dröja till 1995 innan Sverige blev medlem i unionen. På justitiedepartementet sköttes EU-frågorna fram tills dess av en enda tjänsteman. Det fanns alltså gott om tid för både ministern och alla de andra tjänstemännen att resa runt i Sverige, träffa sockerkaksbakande interner, partimedlemmar och annat vanligt folk. Det var innan det ständiga flaxandet till Bryssel, och innan det så kallade gapet mellan eliten och folket blev en politisk krutdurk.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera