Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdlta2061c0-nh-1 Utrikes

Mer symbol än god ledare

Rätt tidpunkt och en tydlig fiende gjorde Fidel Castro till den siste store ledaren i tredje världen.

Drömmen om den upplyste despoten är nära knuten till upplysningen. Den förste idealiserade härskaren var ingen mindre än Karl XII, som förhärligades i en biografi av Voltaire. Bland de egenskaper han lyfte fram var kungens närhet till sina mannar, ett närmast demokratiskt sinnelag, enkelheten i vanor och hans oegennyttiga generositet de viktigaste. Dessutom stod han upp mot en övermäktig fiende, Ryssland. Om man gör sig ansträngningen att tänka i lite längre linjer är det uppenbart att Fidel Castro var en klassisk upplyst despot i den andan. Han hade samma enkla vanor, närhet till folket, generositet i den bemärkelsen att han såg till att alla fick utbildning och sjukvård, och så stod han upp mot en övermäktig fiende, USA.

Fidel var också den siste av de klassiska ledarna i tredje världen. Han steg fram vid exakt rätt tid i historien, just som avkoloniseringen gick in i sin andra fas vid tiden kring 1960. Vi kanske har glömt sådana som Nasser eller Ho Chi Min i dag, men bortom de olika ideologierna var de alla först och främst nationalistledare, med ett antivästligt budskap, som väckte genklang även i många västerländska hjärtan. En fördel för dem var att de hade verklig kolonialism, eller som Castro, en verklig diktator, Batista, till fiende. Nu finns det inte någon ledare av detta slag kvar. Venezuelas Maduro försöker upprätthålla charaden, men retoriken blir alltmer ihålig – och till och med de västerländska vänsterpartierna vill helst inte låtsas om honom, eller den beundran de hyste för hans företrädare Chávez.

Att så många i Latinamerika var stolta över Fidel, och såg honom som en rättfärdig förkämpe, är kanske inte så konstigt, om man ser till hans rent symboliska roll, och inte vad han faktiskt gjorde. Det kommer alltid att finnas behov av motstånd och motröster. De är ofta vitaliserande, de inspirerar och kan åtminstone leda till konstnärligt intressanta verk. Det är inte inspirerande att heja på status quo eller demokratins långbänkar. Och storföretag ägnar sig åt tillräckligt mycket hänsynslös rovdrift jorden runt för att det ska finnas fog både för fortsatta proteströrelser och därmed även för nya symbolgestalter, även om framtidens kanske inte längre kommer att kunna följa de etablerade mallarna på samma sätt som Fidel Castro, och de andra tredjevärldisterna fortfarande kunde.

Vårt behov av symbolgestalter går djupare än vi tror. De roller som olika ledare, men även framstående konstnärer, stjärnor och idoler, tillskrivs är långtifrån alltid rationella. Passar någon inte helt in i bilden friserar vi mer än gärna för att få den att göra det. Fidel var inte »larger than life«, som det lämpligt nog heter, för att han verkligen var större, klokare, godare än andra människor, utan för att han av historien och propagandan kom att tillskrivas denna roll. Oavsett om, som han själv menade, historien kommer att frikänna honom eller inte, så kommer han, i kraft av sin symbolism, säkert att leva vidare lika länge som Karl XII gjorde det i svensk historieskrivning. Att han, precis som den svenska kungen för övrigt, i verkligheten var en krigslysten tyrann som ödelade sitt lands ekonomi, kommer säkert inte att påverka hans eftermäle mer än marginellt.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera