Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
per Kultur

Hagman-faktorn

Hans nya roman är en händelse långt innan den kommit ut. Så håller 90-talets älsklingshedonist intresset uppe för sin egen person.

I början av 1990-talet arbetade Per Hagman på den legendariska svartklubben Tritnaha i Stockholm, som drevs av nyliberala Frihetsfronten, vars mest kände medlem var »OS-bombaren« Mats Hinze.

Men för Hagman handlade det inte om politik i första hand. Han var helt enkelt en arbetare i restaurangbranschen. Stod han inte bakom bardisken eller smög omkring och plockade disk, satt han nonchalant och världsvant på en barstol med sitt patenterat »pojkaktiga leende« och smuttade på någon klassisk cocktail innan han gick hem med valfri fotomodell.

När Bonniers i höstas meddelade att Per Hagman kommer ut med en självbiografisk roman nu i april, »Allas älskare, ingens älskling«, väckte det stort intresse.

Men varför är fascinationen för denne författare, som haft en ganska mager produktion (sex romaner på tjugo år), så stor?

Kanske för att Hagman debuterade samtidigt med det stora svenska politisk-ekonomiska systemskiftet i början av 1990-talet – och för att han har åldrats med, eller snarare på tvärs mot, det.

Klart man också blir nyfiken på vad som har hänt med den naivt livsglade ynglingen som nu närmar sig femtioårsstrecket, som har jagats av kronofogden hela sitt vuxna liv och tagit sju år på sig att färdigställa sin sjunde roman.

Romandebuten »Cigarett« kom 1991. Per Hagman var 22 år och blev kändis över en natt. Han var inte omtyckt av litteraturkritikerna, men älskades av nattens folk, de som kände igen sig i skildringarna av krogliv, knark, sex, glamour och dekadens.

per
Per Hagman debuterade 1991 och därefter kommit ut med fem romaner. (Foto: TT)

Boken gavs ut samma år som Kay Glans myntade ordet »skräckel«, en blandning mellan skräck och äckel, som ville fånga andan i författarskap som Stig Larssons, Magnus Dahlströms och Carina Rydbergs. Det var postmodernismens era i Sverige.

Det är inte att förvånas över att Hagman satte ett Baudrillard-citat som motto på sin andra roman, »Pool« (1992), som uppvisar ett påfallande mer utvecklat berättande och som inte förfulas av lika många stilgrodor som debuten. Dessutom vrids det dekadenta åtskilliga varv vidare och friare.

I »Pool« framträder Hagman alltmer som det svenska systemskiftets Oscar Wilde. Romanen lyfter fram den unge berättarens sorglöshet, kärleken till flärden och flättjan, och späckas med mer eller mindre lyckade oneliners.

Det är första gången »snaran« dyker upp. Då helt bokstavligt, i en detaljerad scen som skildrar huvudpersonens onanivanor: strypsex, det enda sättet han kan nå orgasm. Han placerar en snara av »tjockt oljigt rep runt halsen« för att kunna masturbera:

»Jag drar förhuden fram och tillbaka och drar åt hårdare och hårdare.«

Utan att direkt beröras eller diskuteras – eftersom bekymmerslösheten är en så viktig del av berättarens persona – är döden ständigt närvarande i romanerna. Självmord, överdoser, åldrandets obönhörlighet.

I »Pool« etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer. Berättaren framträder som en annan sorts klassresenär än den vanliga: en som inte vill jobba sig upp, utan som med hjälp av sitt pojkaktiga leende tar sig in bakvägen till den fina världens flärd och lyxvanor.

Den typiske Hagman-protagonisten är en pojkman som hankar sig fram. Låter sig försörjas av vänner och älskarinnor, som den åldrande Celeste på Rivieran, hon som han inte förmår att njuta tillsammans med förrän hon helkroppsrakar honom, smörjer honom med lotion och pudrar honom. Som vore han ett litet barn. Det är en gigoloverksamhet men utan yrkets stigma.

Hagmans värld är blasé och dekadent: oansvarig. Oansvarig kunde man kanske även kalla prosan. Hagman vill i första hand leva, i andra hand skriva. Och det meningslösa – livets tomma, ensamma kärna – lyfter han gärna fram, romantiserar. Det kan till exempel ta sig formen av att någon ser ut genom ett fönster (från en bar) och ser något ske ute på gatan. Detta beskrivs detaljerat, men får inga följder. Livet bara äger rum.

»Cigarett« avslutas klassiskt: »Jag kände ingenting. Absolut ingenting.«

Per Hagmans litterära transsexualism har förblivit ett kännemärke. När han skrev sin tredje roman – »Volt« (1994) – bytte Hagman kön på sin berättare, som nu heter »Vendela«. I övrigt är det samma subjekt som i de två tidigare romanerna: även hon jobbar på krogen, tar sig bakvägen in i de fina salongerna och onanerar genom att sticka huvudet i en 7-eleven-påse.

En nutida Per Hagman kunde vara Tone Schunnesson med sin debutroman »Tripprapporter« (2016), vars berättare festar hårt och överkonsumerar droger och porr, och i första hand är intresserad av sig själv.

En skillnad mellan Hagman och Schunnesson är att hon står för sin smutsighet. När Hagman i sin hittills enda självbiografiska roman »Att komma hem ska vara en schlager« (2004), skildrar sitt liv, sticker det i läsarens ögon hur han romantiserar och mytologiserar sig själv till ett unikt, briljant väsen snarare än att skildra sig som en arm, fattig syndare som vi andra.

Per Hagmans första mer klassiska roman, den fjärde boken, »När oskulder kysser« (1997) berättas i tredje person och har ett tydligare narrativ. Här har han delat upp det ensamma berättarsubjektet i två karaktärer, en pojke och en flicka: den transsexuella Benjamin och den prostituerade Nelly. Genom ett antal mer eller mindre fantastiska vändningar dras de in i knarksmuggling och jagas genom Danmark.

I »Att komma hem ska vara en schlager«, blandar han sorglustiga anekdoter från ensamma resor mellan favoritstäderna Paris och Nice och Tunis och ett Kairo som nästan – men som vanligt bara nästan – blir ett hem. Och där han, förstås, lever med fotomodeller och ägnar sig åt falkar.

Boken visar att mycket av handlingen i Hagmans tidigare romaner bygger på verkliga händelser i hans liv: Den unge mannen som flyttar från Västgötaslätten till Stockholm och börjar jobba på krogen, som stundvis förvandlas till en luspank bohem som lever på vandrarhem, och stundvis till en lebemann som tjänar snabba pengar på kasino, och lever upp dem i samma takt.

Att många av Per Hagmans egenskaper framstår som brudiga – hans anorexi, hans flärdfullhet och besatthet av lyx och utseende (»fetto« är hans hårdaste skällsord) – är säkert en av orsakerna till att så många seriösa litteraturkritiker avfärdat honom under åren.

Hagmans senaste roman, »Vänner för livet«, som kom  2010, påminner på många sätt om »När oskulder kysser«. Här heter protagonisterna Erik och Sophie, de kommer från Västgötaslätten och gillar Eddie Meduza. Så småningom skiljs ungdomsvännerna åt, men båda kommer att ägna sig åt olika former av prostitution, av den lyxigare varianten, i Nice och andra klassiska Hagmanstäder.

Mot slutet återförenas Erik och Sophie, i en kärlek som skrämmer livet ur dem. Erik ser snaror överallt: kärleken är en snara, alla kapitlen i hans liv framstår som snaror.

Huvudpersonerna i »När oskulder kysser« och »Vänner för livet« ser i mina ögon snarast ut som en utspjälkning av den klassiska Hagman-karaktären: den ensammes lösning på ensamhetens problem. De båda personerna är i grund och botten en och samma.

bok
Per Hagmans fjärde roman »När oskulder kysser« utgavs 1997 (Foto: TT)

Per Hagmans romaner har nedlåtande beskrivits som dandyistiska och ytliga. Jag skulle nog hellre kalla dem i bästa mening perversa, fetischistiska, antinyttiga. Queer innan queer blev queer. Läsaren presenteras för en karaktär som ser livet som dess egen, meningslösa mening: han begriper sig inte på ekonomi och kan inte ens sätta ett påslakan på ett täcke.

Även om hans debut skedde nästan samtidigt som Fredrik Reinfeldts nyliberala manifest »Det sovande folket« (1993) kom ut, står Hagman för raka motsatsen till arbetslinjens strävsamhet. Han lever motsatsen till det socialdemokratiska projektet som ska ge möjlighet åt arbetarklassen att genom utbildning och olika politiska insatser få samma förmåner som överklassen.

Tvärtom vill Hagman, liksom sina karaktärer, ta genvägen in i glamouren, lyxen, det framtidslösa livsnjutandet. Det pojkaktiga leendet har räckt långt. Hans charm också.

Själv förfasar han sig över den restriktiva svenska migrationspolitiken, den halvtotalitära statsapparaten (rökförbuden!), och över inkomstglappen som gör att hans mammas slitsamma deltidsarbete på en skola knappt ger henne samma pengar som en toppolitiker bränner på ett par timmar på en strippklubb.

Så vad väntar nu läsarna och medierna på?

Svaret är att vi vill veta hur det gick för den som vägrade spela det sociala spelet enligt dess givna regler, den som fuskade och försökte gena in på kasinot i Monte Carlo, den som bejakade sin självupptagenhet och som vägrade bygga bo, spara och skaffa bolån.

Hur det gick för den som ville leva i stället för att arbeta.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera