Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Borgerlig kostcirkel

Alliansens splittring är goda nyheter för Sverigedemokraterna. Att fortsätta äta av Moderaterna är inte vägen framåt.

–Vem här inne tror att vi kommer att få egen majoritet i valet 2018?

Som vanligt var det ett par stycken som räckte upp handen.

– Ja!, skrek någon längst bak i lokalen.

– 51 procent!, skrek en annan.

Men Oscar Sjöstedts fråga var retorisk. Han hade den med sig till varje partidistrikt. Poängen var att nöta in vikten av samarbete.

– Tiden då ett parti fick egen majoritet är över, sa partiets finanspolitiska talesperson i nästa andetag.

Scenen skulle ha kunnat utspela sig i vilket av Sverigedemokraternas partidistrikt som helst det senaste året.

Varje gång Oscar Sjöstedt besöker en partigrupp är det samma sak. Ivriga gräsrötter uppeldade av den snabba resan i opinionsmätningarna. En erfaren partitopp som vet att det partiet vill åstadkomma måste det göra med andra. Och hur svårt just det har visat sig vara.

I veckan möttes de fyra allianspartierna för att diskutera Centerpartiets förslag om att bryta ut och stoppa skattehöjningar ur regeringens budget. Moderaterna har velat visa god alliansanda och sagt sig vara beredda att lyssna, även om en gemensam alliansbudget fortfarande är Anna Kinberg Batras förstaval. Inom Sverigedemokraterna är det inget tvivel om vilket av de två alternativen man helst skulle se. Det är det moderata alternativet, som delas av Kristdemokraterna.

Långt viktigare än något annat just nu är att byta ut regeringen. Budgeten är verktyget. Om chansen gavs skulle knappen redan vara nedtryckt i förväg. Innehållet i de två budgetförslagen är faktiskt sekundärt, säger man, det viktigaste för landet är att avsätta Stefan Löfven.

Men skulle Alliansen enas om att bryta ut stora delar av regeringens budget är det också bra, sett ur sverigedemokratisk synvinkel. Att regeringen får problem är bättre än ingenting alls.

Den konstitutionella aspekten är inte heller den ett problem om du frågar valfri sverigedemokrat. Ett system som gör det svårare att regera som minoritetsregering är ett bra system. Om utbrytningarna ur budgeten tvingar fram majoritetsregeringar i framtiden, är det en välkommen utveckling.

Sakpolitiskt är C-förslagen om att stoppa kilometerskatten, höjd skatt för småföretagare och att rulla tillbaka bostadssubventioner i linje med SD:s förslag. Det som skiljer är som vanligt finansieringen. Centerpartiet vill minska statens utgifter på andra områden i motsvarande utsträckning, sverigedemokrater vill skära på utgifterna för migration och integration.

Men symbolfrågan är återigen viktigare än sakpolitiken. Partiledningen i SD är överens. Det är en »no brainer« att stödja en utbrytning av skattehöjningarna.

Men efter alliansmötet i veckan kom Liberalerna med ett tredje förslag. Jan Björklund vill att finansutskottet redan i vår går ihop mot regeringens planerade skattehöjningar, och hotar med att fälla finansministern om kraven inte möts. Sverigedemokraterna ser stilla på när en giv så god som någon delas dem. Att Alliansen splittras är i sig mer än välkommet. För att någon gång få igenom sin politik ser SD-ledningen egentligen bara en väg framåt. Att samarbeta med Moderaterna.

– Om den dörren inte är öppen, så är den i alla fall inte stängd och låst med nyckeln gömd under en sten, säger en sverigedemokratisk källa.

Den senaste veckan har varit stökig. Turerna i Hässleholm slutade med att Sverigedemokraternas kommunalråd Ulf Erlandsson avgick efter avslöjanden om att han spridit rasistiska texter och vägrat betala tillbaka pengar som han fått felaktigt. I måndags lämnade ytterligare sex sverigedemokrater sina platser i protest. Det ger partiledningen huvudvärk, men en välbekant sådan.

I varje val har partiet dränerats på folk i kommunerna när riksdagsplatser ska tillsättas och tjänstemän anställas. Många talar internt om svårigheten att hitta kompetenta människor som ska fylla platserna. Frågar du i partiet låter det ungefär så här:

– Ta ett företag som växer med 100 procent vart fjärde år, det är inte hållbart. Vi har svårt att fylla alla platser med duktiga människor.

– Vi kommer att växa extremt mycket i orter där vi ännu inte har en organisation. Det är ett lyxproblem, men det är bara att inse att det kommer att hända.

– Vi kan tvingas lämna vallistorna öppna. Det blir vanskligt. Då kommer halvnassarna och riksstollarna in och knyter ett mandat här och där, så är det.

Partistyrelsen har flera personärenden på bordet vid varje möte. Det handlar om politiker som saboterat partiets rykte. Så har det varit sedan valet 2006. Men utmaningarna framåt är av en annan magnitud.

I den senaste mätningen från Sifo fick Sverigedemokraterna 16,7 procent av rösterna. Oavsett vilket resultatet blir i valet 2018 är partiets överordnade mål att bygga förtroende hos de andra partierna, och kontakter.

Att sitta i regeringsställning räknar ingen med. Insikten om att partiet inte är moget sträcker sig långt in i partiledningen. Avskräckande exempel finns det dessutom gott om. Sannfinländarnas knappa halvering i väljarstöd, sedan partiet togs in i finska regeringen, lockar inte.

Även om ministerposter skulle vara det slutliga erkännandet, är målet för nästa mandatperiod ett annat: att påverka politiken och i praktiken göra det omöjligt att bilda regering utan aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Det vill säga, att hamna i samma position som Vänsterpartiet är i i dag.

Men ingen är inställd på att sälja sig billigt. Misstroendevotum, budgetvoteringar och statsministervoteringar är verktyg som partiet vet att deras väljare förväntar sig används.

»Give ’em hell« skrev en då sjukskriven Jimmie Åkesson till partikamraterna, som sedan fällde regeringens budget 2014. Vid den tiden var det uppenbart att ingen ville prata med dem. Då fanns ett egenvärde i att växa så mycket som möjligt.

Läget är annorlunda nu. För att komma ett steg framåt i dag måste en bra relation växa fram med minst ett annat parti. Ett kanonresultat skulle inte tjäna något till, om ingen ville ha med Sverigedemokraterna att göra.

Att få en bättre relation med Moderaterna skulle vara mycket värt, också ur en annan aspekt. Det finns en stapel i opinionsdiagrammen som beskriver hur många väljare som avskyr partiet. Sverigedemokrater tittar lika mycket, om inte mer, på den som på stapeln som visar väljarstödet.

– Även om vi skulle bli största parti, skulle vi definitivt vinna tävlingen om det mest avskydda partiet. Det är lika viktigt att minska den stapeln, för att få andra partier att samarbeta med oss, säger en källa.

Därför var Anna Kinberg Batras utspel i januari så viktigt. Den sakpolitiska betydelsen har visat sig vara försumbar. I det vardagliga arbetet har det mest tagit tid att svara på alla frågor internt, om vad det faktiskt betydde. Men symbolmässigt var det något annat.

Att ett stort parti säger att Sverigedemokraterna går att samarbeta med, var ett genombrott.

Den interna grupp som tyckte att det inte fanns någon poäng med att sträcka ut en hand till borgerligheten, som har haft svårt att förstå Jimmies prat om en framtida M–KD–SD-regering, och som hellre velat fokusera på att växa som eget parti, tystnade.

Ulf Kristerssons välvilliga inställning till Annie Lööfs budgetförslag mottogs, för att uttrycka det milt, inte väl inom Moderaterna. Dagen före gruppmötet i riksdagen publicerade Expressen flera interna mejl där bråket om budgeten slog ut i full blom. »Att skapa osäkerhet kring budgethanteringen är inte ett steg i vår riktning. Det är ett steg mot kaos« skrev riksdagsledamoten Niklas Wykman, tidigare Muf-ordförande och känd kritiker av den nuvarande ledningen.

Medan moderater som försvarade ledningen bråkade med kritikerna i riksdagens andrakammarsal var det betydligt lugnare tongångar på Sverigedemokraternas gruppmöte under tisdagseftermiddagen.

Men Moderaternas problem berör även där.

Att Sverigedemokraterna äter på det enda parti som har sagt sig kunna samarbeta med dem är långt ifrån optimalt.

För att i stället locka väljare från Socialdemokraterna ska krutet nu läggas på hälso- och sjukvårdsfrågor. Migration, lag och ordning och integration får stå tillbaka.

Den interna analysen består i att det inte finns några så kallade mjuka frågor som väljarna förknippar med partiet, samtidigt som partiet har ett relativt starkt stöd bland LO-kvinnor. För att nå fler av dessa blir vårdpersonalens villkor en nyckelfråga i vår. Dessutom kommer partiet att försöka nå ut till personer med invandrarbakgrund, genom fler förslag om hur situationen i många förorter ska lösas. Det ska ske genom att särskilja dem som är laglydiga och vill arbeta från dem som orsakar problemen, en strategi inte helt olik Kristdemokraternas.

I valrörelsen däremot är det inga tvivel om vad som ska stå i fokus.

Migrationsfrågan är på inget sätt överspelad. Anhöriginvandringen blir en stridsfråga: mer restriktiva regler, totalt försörjningsansvar för anknytningspersonen och drastiskt minskade volymer. Förslag om att välfärdsförmåner ska knytas till medborgarskapet i syfte att skapa nya konfliktlinjer när de andra partierna lagt sig sakpolitiskt närmare.

Målet är också att visa på stora ideologiska motsättningar i integrationspolitiken, som i frågan om huruvida staten ska stärka ursprungsidentiteter hos människor med utländsk bakgrund eller inte. Medborgarskapstest, en svensk kulturell kanon och att den svenska kulturen ska ha företräde när kulturella värderingar krockar, ska bära partiet fram till september 2018.

Partiledningens Oscar Sjöstedt vandrade tillbaka mot sitt rum, efter gruppmötet i tisdags:

– Ta frågan om medborgarskap kopplat till välfärd. Det kommer att ta ett par år, vi kommer att bli kallade en massa saker, och sen kommer alla partier att följa efter, sa han, på väg bort mot riksdagshusets mattbeklädda marmortrappor.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera