Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Den döende diktatorn

I 37 år har den 93-årige Robert Mugabe hållit Zimbabwe i ett järngrepp. I takt med att hans hälsa vacklar trappas maktstriden upp om vem som ska ta över.

Prästen Patrick Mugadza visste vad han riskerade när han tog till orda i mitten av januari. Men han kände att han inte hade något val: det var hans plikt att berätta vad Gud hade sagt till honom.

– Jag vill berätta något oroväckande om året 2017, sa han till åhörarna i Kariba church.

Myndigheterna hade länge haft ögonen på den regimkritiska prästen.

– Den 26 december 2016, medan jag bad, sa Gud till mig att under 2017 kommer presidenten att dö. Och han sa till mig att han kommer att dö den 17:e oktober.

Mudazgas predikan väckte omedelbart myndigheternas vrede. Bara två dagar senare greps han av polisen och kastades i fängelse, anklagad för att ha förolämpat presidenten.

Patrick Mugadzas öde är en av många incidenter i Zimbabwe på senare tid som skickar samma budskap: frågan om Robert Mugabes död är känsligare än någonsin. Och det är inte att undra på. Medan den ålderstigna diktatorns hälsa vacklar alltmer, går nämligen hans Zimbabwe mot val.

Valupptakten mot sommaren 2018 sker i princip helt utan diktatorn själv, som har gjort mycket få offentliga framträdanden på senare tid. Samtidigt befinner sig Zimbabwe i kris. Landet har parkerat i botten på listan över världens fattigaste länder – och i toppen på de värst hiv-drabbade. Den förväntade livslängden är den näst lägsta i världen.

Ekonomiskt ser det inte bättre ut. Zimbabwe saknar egen valuta och kan inte ta till det tidigare välbeprövade tricket att trycka sedlar för att rädda sitt skinn. Hålen i statskassan är så stora att offentliganställda just nu går utan löner. Offentliga sjukhus har lamslagits av strejker, där läkare vägrar utföra allt annat än akuta operationer.

Men den ålderstigna diktatorn låter sig inte skrämmas av det tuffa läget. Vid ett av få offentliga framträdanden i år, meddelade han att han kommer att ställa upp som regeringspartiet Zanu-PF:s kandidat i det kommande valet, och han fortsätter att vägra utse en efterträdare.

– Frågan om Mugabes död är otroligt känslig. Folk tror att när Mugabe försvinner kommer allt att falla samman. Och det kommer det förmodligen att göra, säger statsvetaren Zwelethu Jolobe som forskar om afrikansk politik vid Kap-stadens universitet i Sydafrika.

Vi ska snart återkomma till Zwelethu Jolobes dystra prognos för Zimbabwe – men först en tillbakablick på den makalösa förvandling som Robert Mugabe har genomgått, medan han steg för steg har knuffat Zimbabwe mot ruinens brant. För 37 år sedan, efter att Ian Smiths Rhodesia fallit och blivit det befriade Zimbabwe, hyllades Robert Mugabe av omvärlden. Den tidigare radikala kommunistiska rebelledaren överraskade såväl kritiker som sympatisörer genom att skickligt spela rollen som den moderna afrikanska ledaren.

Han lovade överbrygga konflikterna inom landet och skapa ett nytt, enat Zimbabwe – och som bevis på sin goda vilja bjöd han rent av in den avsatte despoten Ian Smith till flera samtal om Zimbabwes framtid. Ian Smith blev imponerad av landets nya ledare.

– Han betedde sig som en balanserad, civiliserad västerlänning, antitesen till den kommunistiska gangster jag hade förväntat mig. Om det här var den sanna bilden, kan det finnas hopp i stället för förtvivlan, sammanfattade Ian Smith sina intryck efter det första mötet.

Samtidigt boomade Zimbabwes ekonomi med en tillväxt på makalösa 24 procent på två år, siffror som omvärlden knappt skådat tidigare. Biståndspengarna strömmade in i landet – och Mugabe gjorde succé på hemmaplan genom att använda den nya rikedomen till omfattande sjukvårds- och utbildningsreformer.

Bakom kulissen av enighet, brobyggande och makalös ekonomisk utveckling hade Mugabe i hemlighet börjat förbereda en andra revolution, med målet att en gång för alla tysta de interna kritikerna. Assisterad av den hårdföra kommunistiska diktaturen Nordkorea byggde han, utan omvärldens vetskap, upp en specialstyrka inom armén.

Det nya förbandet, med namnet Fifth brigade, skulle snart göra sig skyldigt till en rad brutala massakrer i Matabeleland i västra Zimbabwe, dit många dissidenter flytt undan förföljelserna. Men det var inte bara dissidenter som skulle drabbas av Fifth brigades framfart – även lokalbefolkningen dödades närmast urskilljningslöst.

Ögonvittnesskildringar beskriver hur byinvånare som skonats tvingades dansa på massgravarna där deras anhöriga begravts bara minuter tidigare, sjungande sånger som hyllade regeringen – allt välsignat av Robert Mugabe själv. När sedan militären stoppade alla mattransporter till den svältdrabbade regionen, var katastrofen ett faktum.

– De militära förbanden genomförde något som liknar folkmord, med starka etniska undertoner. Och det har fortfarande inte genomförts någon sanningskommission. Vi vet inte varför det gick som det gick, hur många som dog eller vad som egentligen hände, säger Zwelethu Jolobe.

Massakrerna i Matabeleland 1984–1987 blev ett första prov på den brutala regim Robert Mugabe skulle skapa. Genom åren skulle Mugabe, som har inte mindre än sju akademiska examina, skryta med att han också hade »en examen i våld« – något som skulle ackompanjeras av en katastrofal ekonomisk politik och fruktansvärda politiska felbedömningar.

Ett av Mugabes värsta beslut kom i slutet på 1990-talet, när han i jakten på pengar hörsammade en annan diktators rop på militär hjälp: Kongos Joseph Kabila. Plötsligt befann sig Robert Mugabes Zimbabwe i ett av världshistoriens värsta krig, andra Kongo-kriget, som skulle skörda miljontals offer.

– Mugabe hoppades naturligtvis att han skulle få del av Kongos alla mineraler. Men i stället blev Kongo Zimbabwes Vietnam, det fullkomligt dränerade statskassan, säger Zwelethu Jolobe.

Samtidigt ökade det politiska missnöjet med Mugabe på hemmaplan – och det är i det skedet som Mugabe fattar det populistiska beslut som gjort honom mest ökänd i västvärlden. Han uppmanade landets krigsveteraner att med våld lägga beslag på de vita jordbrukarnas mark. De allra flesta vita jordbrukarna flydde landet – men innan dess dödade de sin boskap och förstörde jordbruksredskapen. Världssamfundet fördömde Mugabes agerande och svarade med omfattande sanktioner.

Katastrofen var ett faktum – precis lagom inför valet 2002.

– Alla visste att Mugabe skulle förlora. Det var helt säkert, det fanns inte en chans. Så vad gör Mugabe i det läget? Han riggar valet, helt enkelt. Och sedan faller allt i bitar, säger Zwelethu Jolobe.

Åren som följde skulle präglas av hyperinflation, massvält, förtryck av regimkritiker, valfusk och ekonomisk kollaps. Zimbabwe isoleras från omvärlden – och blir en spillra av det land som sågs som en ledstjärna i mitten av 1980-talet.

Och det är denna spillra som just nu utsätts för en maktkamp värdig en egen Netflixserie. I maktens korridorer i Harare smids planer för att ta över i det maktvakuum som uppstått bakom den frånvarande diktatorn.

En av huvudpersonerna: Grace Mugabe, Robert Mugabes tidigare sekreterare och numera hustru, 42 år yngre än sin make. Uppbackad av en koalition kallad G50 har Grace Mugabe blivit en mästare på att göra sig av med sina motståndare. Den senaste som fick erfara det var tidigare vicepresidenten Joice Mujuru, som sparkades ut ur partiet av Robert Mugabe 2014. Orsaken? Hon anklagades för att vilja genomföra en statskupp – och mörda presidenten.

Grace Mugabes starkaste motkandidat är den nuvarande vicepresidenten Emmerson Mnangagwa – eller »krokodilen«, som den gamla gerillakrigaren kallas, med anhängarna Team Lacoste. Här finns också oppositionspartiet MDC, Movement for democratic change, med ledaren Morgan Tsvangirai som en joker i leken.

Enligt Zwelethu Jolobe kan maktkampen bara sluta på ett sätt: i kaos.

– I avsaknaden av en efterträdare som alla kan enas kring, kommer ingen av sidorna att kunna hålla samman partiet. Det blir en brutal kamp som kommer att konsumera all deras kraft, och leda till att partiet splittras, säger han.

Samtidigt kommer oroväckande rapporter från Zimbabwe om att Robert Mugabe har begärt att den ökända ungdomsorganisationen National youth service ska återupplivas – något som tolkats som signaler att Mugabe planerar en våldsam upptakt till valet nästa år.

– Vi är oroliga att återupplivandet av ungdomsprogrammet under en så politiserad och polariserad miljö som vi har nu leder till ökat politiskt våld och brott mot mänskliga rättigheter, skrev fredsorganisationen Zimbabwe peace project i ett uttalande för några veckor sedan.

Mardrömsscenariot är att en våldsam valupptakt i kombination med att Mugabe dör leder till inbördeskrig – men Zwelethu Jolobe tror inte att det kommer att gå så långt. Zimbabwe är helt enkelt för svagt, och regionens två stormakter, Sydafrika och Angola, kommer att stoppa ett inböydeskrig innan det bryter ut.

– Om det skulle krävas kommer nog det vi såg ske i Gambia att upprepas, där de starkaste länderna i regionen tvingar den som går förlorande ur maktstriden att ge upp, säger han, och fortsätter:

– Det är ironiskt nog Zimbabwes svaghet som kommer att rädda landet undan krig till sist – även om det betyder att Zimbabwe fortsätter att vara det fattiga, perifera land som Mugabe skapat.

Vem kommer då att ta över efter Mugabe? Enligt Zwelethu Jolobe går sannolikt vicepresidenten Emmerson Mnangagwa segrande ur striden, helt enkelt för att både Angola och Sydafrika förmodligen ser det som det mest stabila alternativet.

Men Grace Mugabe har också pekat på ett annat alternativ. Det var vid ett tal i mitten av februari som hon först luftade sin plan: att låta Robert Mugabe sitta kvar – även efter sin död.

– En dag, när Gud säger att Mugabe ska dö, kommer vi att ha hans lik som kandidat på valsedeln, sa hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera