Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
minnesord Minnesord

Nicolai Gedda

Operatenor och sångpedagog, dog den 8 januari, 91 år gammal.

Han åkte på en tjottablängare mellan lysmaskarna och fick åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Söderkisen Nicolai Gedda var en av världshistoriens största tenorer. Det var på skolgården på Södra Latin det small. Gissningsvis våren 1935 när »Nico« var nyss återvänd till Sverige tillsammans med sina styvföräldrar Olga och Michail Ustinov. Adolf Hitlers framfart hade fått Olga att tröttna på exilen i tyska Leipzig, familjen flyttade hem till Gruvbacken 4 i Stockholm, mitt emellan Vitabergsparken och Danvikstull.

Nicolai var född utanför äktenskapet, men som i all opera är historien lite luddig härvidlag. Mamma var svenska, pappa var ryss, men vips hade hans halvsvenska faster Olga och hennes ryske make, donkosacken Michail Ustinov, övertagit vårdnaden om den lille. Michail var bördig från de frihetstörstande bönderna i norra Kaukasus, kantor och sångare i den ryskortodoxa kyrkan i Stockholm – och avlägsen släkting till superstjärnan Peter Ustinov.

Nicolai Gedda dog i en hjärtattack i närheten av sin bostad i Tolochenaz, vid Genèvesjön inte långt från Lausanne i Schweiz. Hans dotter Tatjana valde samma linje som Birgit Nilssons anhöriga vid dennas frånfälle på juldagen 2005. Man hemlighöll dödsfallet en månad.

All världens tidningar har skrivit spaltmeter om Nicolai Geddas bortgång. Några svenska rikstidningar har pliktskyldigt hängt med, men det var hans internationella karriär som skapade hans berömmelse. Han var en av vår tids absoluta världsstjärnor.

Luciano Pavarotti: »Nico är den tenor i vår tid som har den största lättheten i det högsta registret«.

Berit Lindholm, hovsångerska: »Han hade en oerhört vacker röst, och han var en stilig karl också. Det är inte ofta tenorer är det.«

Birgit Nilsson andades besvikelse över att inte ha fått jobba mer med Gedda. Det blev bara en uppsättning av Mozarts »Don Giovanni«. »Jag tror att den sparsmakade Gedda ansåg att våra röster inte passade för varandra«, skrev hon i sina memoarer.

Nicolai Gedda och Birgit Nilsson blev alltså inte den svenska stjärnduett som operavärlden hoppats på. Nico valde i stället andra kvinnor. Maria Callas, Elisabeth Schwarzkopf, Victoria de Los Angeles, Mirella Freni et al.

Med fler än 100 operaroller och minst 200 grammofoninspelningar, är Gedda den tenor i världen som har spelat in flest skivor, i hård konkurrens med Luciano Pavarotti, Placido Domingo och José Carreras. Där upphör dock alla likheter. »Nico« var så långt ifrån den profithungrande tenorbranschen, eller »höga C-geschäftet«, man kan tänka sig. En ganska tystlåten man, rent av blyg och »jag var väl aldrig någon större skådespelare på scen«.

Han talade sex språk flytande och ytterligare fyra utan större ansträngning. Ryska och svenska förstås, men också tyska, franska, italienska och engelska gav honom snabbare inlärning och ingav djup respekt vid världens operahus: La Scala, Metropolitan i New York, Garnier och Opéra Comique i Paris och Covent Garden i London.

Det var Herbert von Karajan som lockade den blott 29-årige »Nico« ut i världen. Första stopp: La Scala i Milano.

– Men Karajan var farlig. Han var begeistrad och ville till och med att jag skulle sjunga en hjältetenor, Bacchus i »Ariadne på Naxos« av Richard Strauss samtidigt som jag gjorde Ferrando i Mozarts »Cosi fan tutte«. Vad tänkte han på? Det var nästan som han ville mörda mig, berättade »Nico« för DN 1995 och fortsatte:

– Det var tämligen likgiltigt för Karajan vad som händer med en överansträngd stämma. Det här var hans show.

Nicolai Gedda genomlevde flera röstkriser. När han gjorde hjältetenoren Lohengrin i Wagners gapiga opera gjorde sig oväntat tjottablängaren från skolgården 1935 påmind. Rösten blev tung, lättheten på höjden mattades, huvudklangen och övergången utan skarvar var som bortblåst. Ständig röstvård, mediciner, röstpedagoger, lektioner och vila. Inget hjälpte. Då träffade han Paula Novikova i New York, hans sångpedagog under nästan tio år.  Det var hon som »slet bort den sista masken framför min röst«.

Råkurret på Södra Latins skolgård hade orsakat en broskbildning på näsbenet som täppte igen delar av den passage luften ska ta till resonanskamrarna i skallen. Efter en enkel operation återkom huvudklangen, det höga C:et blev ett D och världens operaälskare drog en lättnadens suck.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera