nyhetsstart

Att koppla grepp på en landsfader

Stefan Löfvens genombrott som statsman tvingar Alliansen att balansera. Regeringens skattehöjningar måste stoppas, men fortfarande vet ingen hur.

De största allianspartierna agerade på olika sätt efter terrordådet i Stockholm den 7 april. Moderaternas Anna Kinberg Batra gick i efterklokhetens spår och var tidigt ute med att Rakhmat Akilov inte hade befunnit sig på Drottninggatan, om reglerna för avvisning hade fungerat. Annie Lööf berömde i stället Stefan Löfven med en uttalad ambition att framstå som ansvarsfull, och att måna om Sverige och sammanhållningen.

– Sådana här dagar behöver man inte profilera sig hela tiden, det är inte lika viktigt att bråka varje stund, säger en central centerpartist till Fokus med ett nålstick till Moderaterna.

Två veckor har gått, och partipolitiskt börjar några saker klarna. Medan statsministern kommer att göra allt för att upprätthålla bilden som landsfader, vill Alliansen riva revor i porträttet. Det är inte en helt lätt balansakt. Det gäller att välja rätt strider, och inte göra partipolitik av död och terror.

Tidigare Centerledaren Olof Johansson, som hjälpte den socialdemokratiska regeringen att sanera budgeten på 1990-talet, älskade att framhålla att han gjorde det för att rädda Sverige ur krisen. På samma sätt tycker Annie Lööfs centerpartister nu om att se sig själva som samarbetspartner när det gäller rikets säkerhet. Allianspartierna och Socialdemokraterna ser inte ut att ha några oöverstigliga problem att komma överens för att förhindra fler attacker. Socialdemokraterna gick in på batongvägen redan före katastrofen på Drottninggatan.

– Ni kommer att bli förvånade över hur hårda vi kan vara, som en socialdemokrat sa i samtal före kongressen.

Om Löfven vill sitta kvar på piedestalen som landsfader måste han visa att han kan skydda sin befolkning från terrorns ondska. De borgerliga kommer inte att sätta sig på tvären. Även om det är plågsamt för Alliansen att det är regeringspartiet som får framstå som handlingskraftigt och ta åt sig äran för gemensamma överenskommelser.

Socialdemokraterna kan faktiskt få större problem med Miljöpartiet, än med de politiska motståndarna i riksdagen. Miljöpartiet har visserligen transformerat sig till ett pragmatiskt och försonligt parti jämfört med tidigare. Borta är ledande politikers kritiska hållning mot Säpo. Men efter den senaste opinionsmätningen med siffror så låga att miljöpartisterna huttrar tillsammans i kylan med Kristdemokraterna, kan Stefan Löfven räkna med grönt gnissel.

»Den som inte har laglig rätt att vara i Sverige ska utvisas.« Frasen upprepas nu av de flesta politiker. Inte minst av Stefan Löfven, som har pressats på omständigheterna kring Akilovs uteblivna avvisning.

Men hur ska polisens jakt på dem som inte får vara här gå till?

Metoderna att hitta dem som befinner sig i Sverige illegalt lär orsaka debatt igen, trots att lite är sig likt i Sverige när det gäller flyktingpolitiken. Socialdemokraterna och Moderaterna har i stort sett samma syn på vilka som har rätt att komma hit och stanna här, Sverigedemokraterna har inte mycket att invända. Det parti som riskerar att slitas i stycken är Miljöpartiet, som redan har gått med på att Sverige har EU:s strängaste asylregler, för att använda Stefan Löfvens ord.

Positionsförflyttningarna talar ett tydligt språk. Det är inte så länge sedan Socialdemokraterna rasade mot Reva, rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete, som drogs i gång under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Parollen för Revas motståndare var att ingen människa är illegal. Inför valet 2014 sa Morgan Johansson att regeringen borde ge polisen direktiv att jaga brottslingar i stället för papperslösa. Som så många andra var Johansson upprörd över att polisens jakt utgick ifrån människors utseende. Men S-ledningens hårdare linje i flyktingpolitiken har i dag stöd i partiet, det var tydligt på partikongressen i Göteborg bara en dag efter terrorattacken i Stockholm.

För Miljöpartiet som också höll krismöten om Reva när det begav sig, ser det svårare ut. När samarbetet om migrationspolitiken med regeringen Reinfeldt höll på att krascha var Reva ett av huvudskälen. Att nu se Gustav Fridolin gå i bräschen för hårdare tag och fotboja skapar än mer spänningar i det redan sargade regeringspartiet.

Om det fortsatta arbetet mot terrorn riskerar att skapa framför allt interna problem i regeringssamarbetet, har oppositionen valt ett annat slagfält. Regeringens skattehöjningar måste fortfarande stoppas. Det är Alliansen överens om – trots att den inte har någon gemensam plan för hur det ska gå till.

Centern har sparsmakat valt sina strider för att framstå som ett konstruktivt och ansvarskännande parti i frågor som handlar om säkerhet och försvar. När det gäller regeringens planer på skattehöjningar är stridslusten oanfrätt. Och det gäller samtliga allianspartier. Självbevarelsedriften talar ett tydligt språk; allianspartierna har inget val. De måste agera, visa att de menar allvar. Riksdagsvalet skymtar inte vid horisonten, det är redan nästa år. Borgerliga väljare kräver och begär att allianspartierna ska agera och inte låta Stefan Löfven regera på i ostört bo när det finns en majoritet emot honom i riksdagen. Och vart och ett av de borgerliga partierna har målat in sig i ett hörn, om än varsitt, varifrån de basunerat ut att regeringen ska tvingas till underkastelse.

Ändå är ropen inget eko av varandra. Alliansen har än så länge ingen gemensam plan, bara ett gemensamt mål. Visserligen påpekar Moderaterna gärna att både Liberalerna och Centern i alla fall har förflyttat sig, efter att först ha varit så arga på Anna Kinberg Batra för utspelet om att fälla regeringens budget. Men Liberalerna och Centern kommer inte att ställa upp på att fälla regeringens budget i höst. De nöjer sig med att få regeringen att kröka rygg om skattehöjningarna. Allra helst vill de slippa använda tvång.

Annars kan det ju bli politisk cirkus.

Förhoppningen är att regeringen ska ta sitt förnuft till fånga, som allianspartierna ser det, och dra tillbaka skattehöjningarna frivilligt. Enligt logiken att ekonomin går så bra, vilket Magdalena Andersson gjorde sig till portalfigur för när hon presenterade budgeten. Regeringen skulle i så fall kunna genomföra sina reformer ändå, utan skattehöjningar.

Det som talar för det borgerliga önskescenariot är att om regeringen backar om skattehöjningar i höst, avväpnar man också Alliansen. Då kan inte oppositionen gå till val på att Socialdemokraterna gör vad som helst för att höja skatterna. Samtidigt kunde regeringen andas ut i vetskap om att resten av budgeten går igenom, eftersom Alliansen inte kan komma överens inbördes om att fälla den. Både Stefan Löfven och Magdalena Andersson har den senaste tiden märkligt ofta upprepat att man väntar in remissrundornas svar om de planerade skattehöjningarna.

Det som talar emot de borgerliga partiernas hopp om att slippa ställa till med misstroendeförklaringar är att de trots allt ger sig ut i ovisshetens träsk. De äger inte frågan om vad som skulle hända därefter.

Det gör Stefan Löfven, och Alliansen kan inte vara säker på att statsministern avstår ifrån att avgå och utlysa nyval, trots att det bara är några månader kvar till valet.

Frågan om vem som i så fall skulle få bära ansvaret för politisk cirkus äger ingen.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!