Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

En pink i Östersjön

Inom kort ska regeringen fatta beslut om Nordstream 2. Det bryr sig ingen om så länge Tyskland säger ja till den ryska gasledningen.

Tankbåten Angela hade dykt upp ute i Pukaviksbukten utanför Karlshamn strax före skymningen. Angela var på 4 000 ton och registrerad i Hongkong. Nu transporterade hon gas åt tyska Eon.

– En liten båt, konstaterade Ola Hedberg när han styrde ut bogserbåten i nio knops fart.

Han saktade in när vi närmade oss aktern på tankbåten. Angela skulle bogseras med aktern först.

– Av säkerhetsskäl, förklarade Hedberg.

Det hade blivit mörkt och besättningen på gasfartyget tände alla lampor. Två stora gastankar utgjorde lastutrymmet. Under kommandobryggan stod med stora bokstäver: NO SMOKING.

Jag hade följt med ombord för att på plats se sjöfarten i Karlshamn, en av de två hamnar som blivit rikspolitisk dynamit på grund av planerna på en rysk gasledning genom Östersjön.

Sakta och försiktigt bogserades båten in till Oxhagakajen där den under natten skulle fyllas med LPG-gas, flytande gasol från Eons 100 000 kubikmeter stora berglager. Karlshamn har stora oljelager insprängda i bergrum där bolag som Vattenfall, holländska Vitol och ryska Liasko, dotterbolag till Lukoil, lagrar gas och olja. Sverige får i dag nästan 50 procent av sin oljeförsörjning från Ryssland. I Karlshamn lagras en del av denna import.

– Vi har ryska besättningsmän här i stort sett varje dag, säger hamnchefen Mats Olsson. Förutom olja och gas kommer också timmer från Ryssland. Containrar med Volvokarosser går från Olofström via båt till Kina. En bilfärja anlöper varje dag från Klaipeda i Litauen.

Karlshamn är ingen stor stad, snarare en småstad med 30 000 invånare. Hamnen har alltid varit navet i stadens affärsliv och planerna för framtiden är omfattande. Karlshamn hoppas bli utskeppningshamn för en viktig transportled med järnväg till Kina. Volvo testar redan att transportera sina karosser på tåg via Baltikum och Ryssland till fabriken i Daqing i Kina. Då tar frakten 20 dagar i stället för 70 dagar på båt.

Det socialdemokratiska kommunalrådet Per-Ola Mattsson hade alla dessa planer i huvudet när han den 13 december förra året åkte hem till Karlshamn efter mötet på UD i Stockholm. Margot Wallström och Peter Hultqvist hade kallat honom och hans kollega Björn Jansson från Slite på Gotland till överläggningar. Regeringen ville stoppa användningen av svenska hamnar vid bygget av ännu en rysk gasledning genom Östersjön, Nordstream 2.

– Peter Hultqvist redogjorde för de säkerhetspolitiska riskerna med projektet. Vi fick ta del av Försvarsmaktens sekretessbelagda uppgifter under straffansvar om vi yppade något. Några djupa försvarshemligheter var det dock inte, säger Per-Ola Mattsson.

På grund av det kommunala självstyret, inskrivet i grundlagen, ansåg sig regeringen inte ha möjligheter att helt enkelt förbjuda hamnarna att göra dessa affärer. Försvarsdepartementet hade utrett om det gick att komma runt självstyret, men varken expropriering eller skyddsklassning skulle fungera. Peter Hultqvist hade ringt Per-Ola Mattsson redan i slutet av september och förhört sig om affären.

– Vi pratades vid ett par gånger under hösten, och jag sa då till honom att vi i Karlshamn inte kan vara något försvarsdepartement. Om ni säger nej till denna affär så anpassar vi oss, men det räcker inte att ÖB säger nej i tv.

Regeringen hoppades ändå att partikamraterna i de berörda kommunerna skulle rätta in sig i ledet. På Gotland hade partierna först varit överens om att hyra ut Slite hamn och låta Nordstreams underleverantör, holländska Wasco sköta lagringen av rör. Men regionrådet Björn Jansson meddelade direkt efter mötet i Stockholm att de nu säger nej till uthyrning av hamnen, som skulle ha gett Slite uppemot 50 miljoner kronor till kommunkassan.

Per-Ola Mattsson i Karlshamn däremot sammankallade kommunstyrelsens arbetsutskott där kommunens alla partier utom Vänsterpartiet ingick. De beslöt att lägga affären på is.

– Om nu inte Karlshamns hamn kan göra en affär med ett holländskt bolag som levererar rör till ett ryskt intresse, kan då hamnen över huvud taget göra affärer med andra ryska intressen?

För Per-Ola Mattsson och de andra i Karlshamn var det inte bara inkomsterna på 100 miljoner kronor de skulle gå miste om, frågan var ju vilka affärer hamnen i framtiden skulle kunna göra. Under drygt en månad pågick samtalen med utrikesdepartementet i Stockholm. Därefter hölls ett nytt möte med ministrarna i januari. En överenskommelse hade nåtts. Karlshamn skulle få fullfölja affären, men arbetet skulle övervakas av försvaret, polisen, tullen, kustbevakningen och Säpo. Diskussionerna hade klarlagt att skyddsbehovet inte var lika stort i Karlshamn som i Slite på Gotland, där känslig återuppbyggnad av försvarskapaciteten pågår. På grund av olikheterna mellan Slite och Karlshamn gick det att hantera på lite olika sätt.

Därmed var alla nöjda, eller?

Från borgerligt håll har kritiken mot regeringens hantering av Nordstream 2 varit hård. Kristdemokraten Mikael Oscarsson har fortsatt med sina interpellationer i riksdagen. I mars i år hävdade han att Karlshamn »valt pengarna före säkerheten« trots stark avrådan från expertmyndigheterna Must, Säpo, FRA och Försvarsmakten. Oscarsson skrev i sin interpellation att Nordstream 2 utgör »ett mycket allvarligt hot mot Sveriges säkerhet«. Vad är det då som är ett allvarligt hot? frågar jag Mikael Oscarsson efter debatten.

– Om det är ett hot eller ett allvarligt hot kan man diskutera, men eftersom de militära myndigheterna så tydligt avråder från de här affärerna måste man lita på vad de säger. Om inte regeringen, som har tusentals anställda, litar på sina experter hur kan man då regera?

Vad Försvarsmakten säger är dock höljt i dunkel. Eftersom dess remissvar är hemligstämplade kan »ingen utomstående värdera eftersom vi inget vet«, konstaterar PM Nilsson i Dagens industri. Och Vänsterpartiets Stig Henriksson från försvarsutskottet säger samma sak:

– Att försvaret hemligstämplar kan ju också bero på att de har ganska tunna argument och att det då är bekvämt att de inte blir skärskådade.

Under hösten 2016 förekom ÖB Micael Bydén i hundratals pressklipp om Nordstream 2 och användningen av svenska hamnar. I SVT:s »Agenda« kommenterade han planerna; »det är ingenting vi i grund och botten välkomnar«. Jag ringer därför Försvarsmakten för att få fram den ståndpunkt man i dag har sedan regeringen löst frågan om Karlshamn. Vad är det mer exakt ÖB har sagt?

– Det har vi inte dokumenterat, säger presschefen Philip Simon.

På Google finns över 5 000 hänvisningar. Medierna hänvisar till varandra och bilden av Micael Bydéns motstånd mot Nordstream växer. Varför vill Försvarsmakten då inte klarlägga vad som gäller? Kan det vara så att Försvarsmakten vill ha den »spin« som internet ger? Och att även svenska försvaret använder sig av »informationsoperationer« som det numera heter?

Hur allvarligt är då läget? Är det så att vi befinner oss i en förkrigstid? Försvarsminister Peter Hultqvist är inte villig att göra den analysen:

– Jag spekulerar aldrig om den typen av bedömningar. Jag utgår bara från det som skett; annekteringen av Krim och aggressionen i Ukraina. Jag ser också mer övningsverksamhet och underrättelseverksamhet.

Kristdemokraten Mikael Oscarsson är mer alarmistisk.

– Det är ett betydligt tuffare säkerhetspolitiskt läge i dag än för några år sedan, säger han.

Ingen jag pratat med hävdar dock annat än att vi fortfarande befinner oss i ett fredsläge. Ingen kan heller konkret säga vilka hot mot Sveriges säkerhet som lagringen av gasrör utgör. Magnus Gärdebring är moderat oppositionspolitiker i Karlshamn. Han driver partiets linje att hamnens affär med lagring av gasrör borde stoppas. Vi sitter på hans kontor och han säger med ett skratt att han från fönstret kommer att ha utsikt över den 300 000 kvadratmeter stora tomt där rören ska lagras.

– För mig är det självklart att man inte kan göra affärer och tjäna pengar på en gasledning som man inte tycker bör byggas. Det strider mot min moral.

Debatten om Nordstream 2 handlar om att ryska Gazprom vill komplettera gasledningarna från 2011 med två ytterligare ledningar. Ukraina, som i dag transiterar en stor del av den ryska gasexporten till Europa, skulle mista 2 miljarder dollar i inkomster och dessutom förlora en hållhake på Ryssland. Därför motsätter man sig projektet och får stöd från vissa EU-länder, ofta i Öst- och Centraleuropa. Men framför allt har Ukraina USA:s stöd. Vid ett möte mellan dåvarande vicepresidenten Joe Biden och president Porosjenko i januari 2016 kom man överens om att »Nordstream 2 är ett politiskt projekt riktat mot Ukraina« som »vi ska agera för att stoppa«. När Joe Biden kom till Stockholm i augusti 2016 var det också motståndet mot Nordstream som var hans budskap.

– Vi tror att Nordstream 2 är en fundamentalt dålig affär för Europa, sa Joe Biden.

Stefan Löfven stod bredvid på presskonferensen men ville inte ge något klart besked om Sveriges inställning till gasledningen. Frågan splittrar nämligen Europa. De baltiska staterna och några andra länder skrev våren 2016 ett brev till EU för att försöka stoppa projektet. Sverige valde då att inte underteckna brevet. Under hösten 2016 har Sverige och Danmark ställt frågor till EU-kommissionen och undrat om Nordstream 2 är i överensstämmelse med EU:s lagstiftning. Ett svar inkom för några veckor sedan. Där ger EU-kommissionen i praktiken grönt ljus för Nordstream 2 och avstår från juridisk blockad mot projektet. Å andra sidan vill EU-kommissionen få mandat att förhandla med Ryssland så att EU:s regler på energiområdet följs.

Tyskland är däremot positivt till Nordstream 2. Angela Merkel som vid besöket i Stockholm fick frågor om gasprojektet svarade att: »Vi ser det här som ett rent
affärsmässigt projekt och inget annat.« Vid en debatt i Atlantic Council den 1 april 2016 förklarade den tyske CDU- politikern och före detta statssekreteraren Friedbert Pflüger den tyska hållningen. Han ansåg att det i dagens känsliga läge skulle vara ett misstag att kasta in en ny källa till motsättningar:

– Ur ett västeuropeiskt perspektiv har vi under kalla kriget och alla konflikter med ryssarna ändå haft ett pålitligt flöde av energi, det har varit en stabiliserande faktor i världen. Därför vore det oklokt att trappa upp konflikten med Ryssland till att också gälla energihandeln.

Men Joe Biden, vars son Hunter Biden för övrigt sitter i styrelsen för det ukrainska gasbolaget Burisma Holdings, ansåg att Europas energiförsörjning måste breddas.

– I år har USA för första gången levererat LNG-gas till Europa och varje land i Europa har nu möjlighet att köpa gas från USA, sa Joe Biden den 25 augusti i Stockholm.

Den svenska regeringen har gått försiktigt fram i denna energipolitiska strid. Kanske för att även Sverige i hög grad är beroende av oljeförsörjningen från Ryssland. Att trappa upp konflikten med Ryssland till att gälla också energi är antagligen ett högt pris, inte bara för Tyskland utan också för Sverige.

– Det är för enkelt att tro att man bara kan säga nej till Nordstream 2, förklarar en tjänsteman inom Regeringskansliet. Havsrättskonventioner ger ingen rätt för Sverige att säga nej till rördragningen i Östersjön. Och att få EU att stoppa Nordstream 2 är knappast realistiskt, i alla fall så länge Tyskland är positivt till projektet.

Att de borgerliga politikerna i försvarsutskottet nu handlar i tandem med högsta ledningen inom försvaret – mot regeringen, är anmärkningsvärt. Kanske är det annat än rören som driver dem? Generalerna Bydén och Gyllensporre var nyligen ute och förordade »traktatsbundna försvarsförpliktelser« vilket på borgerligt håll snabbt tolkades som ett förordande av Natomedlemskap. Kanske är det denna »opinionsoperation« som vi nu ser fullföljas. KD:s Mikael Oscarsson är tydlig, Nato är den organisation där Sverige kan samarbeta med Norge, Danmark och andra grannländer:

– Regeringens konststycke är att man vill hoppa bock över Nato och i stället hamna rakt i USA:s famn. Hur det ska gå med Donald Trump som president ska bli intressant att se.

Gasledningen i Östersjön har mer än något annat blivit politikernas och militärens tillhygge i det storpolitiska spelet i EU och om Nato. Samtidigt pågår sjötrafiken i Karlshamn för att dagligen försörja Sverige med olja och gas. Kanske vore det på sin plats att också diskutera hur vår försörjning ska ordnas, när ordkriget med Ryssland trappas upp.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera