Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fransk lättsinnig mentalitet

»Man talar med gäll röst och utsökt ­retorik om – absolut ­ingenting.«

»Om folket inte har bröd kan de väl äta kakor«?

Uttalandet tillskrivs den franska drottningen Marie Antoinette. Oavsett om hon verkligen sa det eller inte, så tycks hon och maken Ludvig XVI, och hela det franska hovet, ha visat en arrogans på gränsen till brottslighet.

En vanlig dag: leka herdinna vid Trianon, sitta hos frisören i åtta timmar för en håruppsättning som var för hög för att rymmas i den kungliga vagnen.

»Hovets dumhet och nonchalans saknar motstycke«, muttrar den engelske diplomaten Arthur Young i sin dagbok 1789. En nonchalans som straffades hårt, som bekant.

Men drottningens lättsinne var inte en följd av bristande karaktär. Den var en produkt av hård disciplin. Att flärd och flört, nöjen, nycker och galanteri var allvarliga saker vid det franska hovet, visar Sabine Melchior-Bonnet i sin bok »Det frivolas historia«. En fin guide till fransk mentalitet genom seklerna.

Det hade börjat under Solkungens, Ludvig XIV epok. Tio tusen människor trängdes i Versailles, de flesta sysslolösa. Adelns egna gods förföll, utan att baronerna vågade göra något åt det. De tordes inte lämna hovet. Enligt Melchior-Bonnet handlade allt om att fördriva ledan, gärna vid rouletten.

Lättsinnet präglar all umgängeskonst. Man talar med gäll röst och utsökt retorik om – absolut ingenting. Detta lysande elände gestaltades av Boucher, Watteau och Fragonard i ljusa, lätta, ljuva rokokomålningar, så älskade i vår tid. Men när man tänker på sanningen bakom. Brrr.

I förstone verkar ju dagens franska presidentvalskampanj präglad av gravallvar, men det är förstås det berömda lättsinnet som är drivkraften, än i våra dagar. Hur ska man annars tolka den hårresande överbudspolitiken både till höger och vänster?

Marine Le Pen, som vill stänga gränserna, lämna EU, lägga skatt på invandrad arbetskraft och klämma åt de franska muslimerna ännu hårdare. Att franska staten är intecknad upp över öronen bekymrar henne föga. Precis som Trump lovar hon att öppna stålverk och gruvor igen, blåsa liv i hyttorna och insomnade landsändar, kosta vad det kosta vill. Kanske bluffar hon. Notan tar hon senare, om alls.

Den trotskistiske uppstickaren Mélenchon har överraskat alla med att forsa fram i slutspurten. Han vill lämna både EU och Nato, höja minimilönerna och sänka pensionsåldern från 62 till 60 år. Ska han öka sina chanser ytterligare måste han ta röster från Le Pens kärnväljare. Därför kryddar Mélenchon sitt program med invandringsfientliga gliringar och en grov flört med Putin, både när det gäller Ukraina och bombningarna i Syrien.

För en gammal internationalist är det sannerligen att tänja gränserna mycket gerenöst. Ska det kallas lättsinne eller cynism? Oavsett utgången i presidentvalet kommer vinnaren att ha halva befolkningen mot sig. Segrar Le Pen kommer protesterna att bli massiva, generalstrejk ligger i korten.

Om Mélenchon blir president tas Frankrike fullständigt på sängen. Att effekten av Hollandes kritiserade styre skulle bli ytterligare ett rejält kliv till vänster hade man inte tänkt sig. Det kommer Mélenchon att bli varse snabbt nog. Hollandes svekdebatt kommer att framstå som mild vid en jämförelse.

Om vänster-mittenkandidaten Macron blir president så måste han leva upp till kompromissförväntningarna. Det kommer att kräva allt allvar – och allt lättsinne han har. Med sin bakgrund i storfinansen – men utan partiorganisation i ryggen – är han ett lätt byte för populister av alla nyanser.

Och oavsett hur det går för Marine Le Pen, kommer hon att säkra åtminstone ett finger på styråran. Det är ett nytt val 2022.

Marie Antoinettes korta välde blev lättsinnets höjdpunkt, innan bilan föll. Men lättsinnet motstår de sociala omvälvningarna, skriver Melchior-Bonnet. Efter revolutionen är det Folket som tacksamt anammar lättsinnet. Empiremodet blir sexigt och sensuellt, och Paris blir på allvar lyxens huvudstad, inte bara för den priviligerade adeln utan för medborgarna. Tidens lösen: champagne åt alla!

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera