Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Livet efter Girls

När den banbrytande tv-serien gått i graven – hur ska Lena Dunham återuppstå?

I söndags var det till sist dags för slutet. Sex säsonger, sextio avsnitt och totalt trettio timmar tv-historia senare. Det som började som en komediserie om fyra tjugonånting-åriga tjejer i Brooklyn skulle bli startskottet för något större. I dag, fem år senare, är Lena Dunham – »Girls« skapare som förutom att skriva manuset också spelade huvudrollen och regisserade avsnitten – en av USA:s mest profilerade politiska aktivister. Under sin korta karriär har Lena Dunham upplåtit sin kropp till slagfält, kampanjat för både Barack Obama (paret Obamas äldsta dotter Malia har dessutom sommarjobbat som assistent på »Girls«-inspelningarna) och Hillary Clinton (i en kolumn i Washington Post skulle Dunham sedan anklagas för den uteblivna Clintonsegern). På Internationella kvinnodagen 2016 omnämnde det brittiska magasinet Dazed and Confused henne som den mest kända feministen i sin generation.

Den snart 31-åriga amerikanskan har gått från att vara ett populärkulturens underbarn till att bli en symbol för den politiskt medvetna fåran av 80-talister: en grupp som ser politisk korrekthet som en livsstil snarare än ett skällsord och som definierar sig själva utifrån normkritiska formler lika långa som en avancerad beställning på Starbucks.

Det är möjligt att det borde vara förenat med någon form av straffavgift att skriva ytterligare en artikel om »Girls« som citerar det som huvudpersonen Hannah Horvath formulerade i seriens allra första avsnitt. Men när det nu är dags att sammanfatta Lena Dunhams mästerliga skapelse är det nästan nödvändigt att gå tillbaka till pilotavsnittet. För det är där – i scenen där Hannah försöker övertyga sina föräldrar om att de ska fortsätta försörja henne – som hon säger den klassiska »Girls«-repliken. Hannah vill bli sin generations röst och om inte det går så kan hon tänka sig att bli en röst från en generation.

I den formuleringen sammanfattade Dunham inte bara essensen av sin antihjälte Hannah, hon förutspådde också sin egen framtid. En röst för en generation. För i dagens digitala samhälle finns det givetvis inte en röst som tillåts ha ensamrätt på sanningen.

Det var den 15 april 2012 som »Girls« rusade in och skakade om marken som populärkulturen stod på. Det var 80-talisternas entré på tv-marknaden och ett generationsskifte i seriefabriken. Lena Dunham var 26 år och skrev sin generations historia parallellt med att den utspelade sig.

De som trodde att »Girls« skulle vara en ny »Sex and the City« fick snabbt fel. Det enda som förenade de två serierna var grundpremissen med fyra vänner som befann sig i New York. Där SATC-gänget var etablerade kvinnor med imponerande karriärer, god ekonomi och dyr smak var »Girls«-tjejerna raka motsatsen. Ingen av dem hade något att avundas. Hannah, Jessa, Marnie och Shoshanna var inte alls där de ville vara i livet. Hyran för deras ostädade lägenheter i Brooklyn betalades av deras föräldrar medan de själva hade fullt upp med att hitta en plats i tillvaron. De var bästa vänner men ingen satte vänskapen först.

Varje generation har sina tv-serier att identifiera sig med och trots att »Girls« knappast speglade genomsnittet gick det att känna igen sig. »Vår generation fick veta att hela världen låg för våra fötter men när vi kom ut fanns inga jobb« sa Lena Dunham i en intervju med Expressen (19/1–2015).

Vi 80-talister hade blivit lovade världen som vårt ostron men fick känna skalet smälla igen på våra fingrar. Vi hade drillats av våra föräldrar att vi kunde ta oss hur långt som helst men i stället fick vi vikariat och projektanställningar i väntan på de där fasta jobben som aldrig kom. Vi missade tågen till både 1980-talets yuppietid och 00-talets nyyuppieera. Under tiden ringades vi in som bortskämda och självupptagna – precis som alla generationer blivit av tidigare generationer.

I sin pitch till tv-kanalen HBO sammanfattade en då 23-årig Lena Dunham vad »Girls« skulle handla om: karaktärerna skulle vara »produkter av lågkonjunkturen, de här tjejerna är överutbildade men får inga anställningar /.../. De uppfostrades att prestera och visste att de skulle bli framgångsrika långt innan de visste vad de ville bli framgångsrika inom«.

Lena Dunham var den första som satte fingret på 80-talisternas situation. »Girls« var en välskrivet smart komediserie ända in till slutet men den sista och sjätte säsongen blev också den mörkaste. Humorn ramades in av allvaret och saker ställdes på sin spets. Det var ett manus som skrev sig via hjärnan in i hjärtat.

Girls
Girls Power. Lena Dunham har blivit en av USA:s främsta politiska aktivister. Här vid ett möte för Planned Parenthood.

Det var egentligen inte meningen att Lena Dunham själv skulle spela huvudrollen i sin serie. Men eftersom hon inte kunde hitta någon annan som kunde gestalta Hannah som det var tänkt fick hon snällt dra på sig kläderna själv. Eller snarare ta av sig dem. Till och med den generation av 70-talister som kittlats av det explicita i HBO:s sexskildringar (sammanfattat i uttrycket »it’s not porn – it’s HBO!«) blev generade av de oförskönade och extremt osexiga sexscenerna i »Girls«.

Men det var också den andra nakenheten som väckte ramaskri. Hannah var avklädd lite när som helst och inte för att det egentligen krävdes för scenen. Hon var naken så som folk är nakna mest. När de rör sig i lägenheten – från ett rum till ett annat. Det var inte konstigare än så. Om det inte hade varit för att Lena Dunham hade en kropp som inte vanligtvis brukar synas avklädd på tv. Dessutom gärna i medvetet osmickrande vinklar. »Jag har sett henne förändra sin kropp bara för att få den att se konstigare ut framför kameran«, berättade Allison Williams som spelar Marnie i en intervju med Rolling Stone inför premiären av Girls andra säsong. Lena Dunham blev en kroppsaktivist men kanske var det inte helt frivilligt. Hon visade ju egentligen bara upp sin kropp så som den såg ut. Det var andra som inte kunde motstå att använda den som slagträ i debatten.

»Hon gör så att folk fortsätter att vara feta och får diabetes« dundrade den i dag bortgångne komikern Joan Rivers till pratshowvärden Howard Stern. När Annie Liebowitz fotade Dunham för modemagasinet Vogue – där hon prydde februariomslaget 2014 – erbjöd den feministiska sajten Jezebel 10 000 dollar till den som kunde förmedla de oretuscherade bilderna. Originalen publicerades därefter med anteckningar om vad i Dunhams utseende som korrigerats. När det gällde sin kropp kunde Lena Dunham tydligen inte göra rätt åt något håll. Hennes figur debatterades över hela världen. Från Sydafrika till Indien. Till och med nyhetskanalen CNN kände sig manad att härommånaden – den 16 mars – publicera en artikel om att Lena Dunham visade upp en »smalare look« på ett röda mattan-evenemang för kändistränaren Tracy Anderssons nya fitnesstudio.

Lena Dunham rörde sig så nära Hannah Horvath att de ofta sågs som samma person. Men där »Girls« huvudroll knappt lyckades med något blev allt som Lena Dunham tog i till guld. Redan efter den första säsongen regnade utmärkelserna över henne. Hon nominerades till fyra Emmy, vann två Golden Globe och blev den första kvinna som vann priset för Outstanding directing – comedy series på Directors Guild of America.

Sin första självbiografi »Not that kind of girl: A young woman tells you what she’s learned« gav hon ut som 28-åring. Efter att bokförlagen slagits om att få ge ut boken betalde till slut Random House – världens största engelskspråkiga förlag – hisnande 3,5 miljoner dollar för rättigheterna.

Att Lena Dunham har en högst priviligierad bakgrund var något som i början användes emot henne. Hon var ju lika bortskämd som tjejerna i »Girls«. Vad visste hon om livet? Hon som växt upp i en konstnärsfamilj i New York, gått i privatskola på Manhattan och som lånade de 45 000 dollar som behövdes för att producera filmen »Tiny furniture« av bland annat sina föräldrar.

Att hon i dag kan berätta hur det är att leva som feminist i Twittereran verkar dock ha tagit på krafterna. Hon har varit ett tacksamt byte för nättrollen. »Hur mycket jag än älskar mitt jobb så ska det bli skönt att låta någon annan få bli affischnamn för vit liberalism« förklarade Lena Dunham i Rolling Stones februarinummer. Hon utvecklade saken i The Guardian (5/2): »Jag bryr mig inte om någon kille i mellanvästern kallar mig fet eller om en republikan säger åt mig att jag är en idiot men man kan inte ha så mycket negativ energiriktad mot sig utan att  påverkas«.

Lena Dunham formulerade 80-talistgenerationens ångest men hon förkroppsligade också ett motstånd. Hon klädde av både sig själv och oss in på skinnet. Men vart ska hon härnäst? Hon har redan nya tv-serier på gång – som ska produceras  av produktionsbolaget A Casual Romance som hon har startat med »Girls«-producenten Jenni Konner. En novellsamling är dessutom planerad att ges ut under nästa år. Som generationsröst har Lena Dunham fortfarande en hel del kvar att säga.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera