Sven-Erik Magnusson

Ett förväntansfull sorl stiger mot tältdukstaket när Sven-Ingvars intar scenen. Men redan i inledande »Min gitarr«, har sorlet ersatts av rungande allsång.

– Jag tyckte nästan att det svängde, säger Sven-Erik Magnusson på sin breda värmländska och fortsätter med en rockig version av »Fröken Fräken«, där Patrik Karlsson pumpar ut basslingor med krökt överläpp och rynkad näsa. Alltmedan Robin Bailey snärtar in taktslagen på trummorna och keyboardisten Tommy Gustafsson frenetiskt tuggar sitt tuggummi med ett roat leende i det skäggiga nalleansiktet.

Åhlénsvaruhusets parkeringsdäck i Luleå gungar betänkligt denna junikväll 1991, när de första entusiasterna börjar slita sulorna mot betonggolvet i ett tappert försök att dansa i trängseln.

– I Hultsfred ska vi ha Status Quo som förband, ropar en exalterad Sven-Erik. Då tar vi steget från 800 till 120 000 watt!

– Och då ska vi låta så hääär, vrålar han och slår ut med armen mot Ingvar Karlsson, som i samma stund lägger ut några riktigt fläskiga Stones-riff i »Jag ringer på fredag«.

Publiken svettas. Gungar i takt. Tar över sången när tillfälle ges. Gruppen har ett bra år.

Vid musikindustrins årliga Grammis-utdelning  några månader tidigare, hade Sven-Ingvars vunnit priset för »På begäran«. Nyinspelningar av de egna klassikerna. Sven-Erik tog emot utmärkelsen med redan bevingade ord; »Dä ä inte lätt å göre covvers på säj själve«.

Dagen efter spelningen i Luleå samlas bandet på Sven-Eriks rum. Han öppnar fönstret mot gatan »för bättre akustik«. Lyfter sedan luren och ringer upp hustrun till kanslichefen på Karlstad kommun. Så klämmer han  i: »Å Margareta, Å Margareta, du är så stilig och ung ...« Ingvar kompar på dragspel och Robin slår takten med en nyckel mot tandborstglaset. Sven-Erik utropar ett fyrfaldigt leve och berättar sedan för det överraskade födelsedagsbarnet, att de ska vidare »till Umeå och spela mogendans«. Ingen spelning är för liten och som värmlänning månar man om varandra.

Sven-Ingvars föddes 1956 i Slottsbron. Samma år som den klassiska idrottsgenerationen med Ingemar Stenmark och Björn Borg. Första spelningen var i Segmons Folkets park till gaget 172 kronor.

– Vi gick med förlust, eftersom vi var tvungna att plocka upp Sven-Erik i taxi från en bandymatch, minns Ingvar Karlsson.

Unge herr Magnusson, han var bara fjorton år, gjorde detta år sin bästa säsong och utsågs till bäste pojklagspelare i födelseorten och bandymetropolen Slottsbron. Något han var förfärligt stolt över.

– Släng in en boll och en puck och se vad katten leker med, brukade han säga som bevis på sportens förträfflighet.

Sven-Erik och Ingvar var i alla år navet i Sven-Ingvars AB. De var med från starten och lånade ut sina namn till gruppen. Men det var Sven-Erik som stod i förgrunden. Han hade utstrålningen, närvaron och framför allt: rösten. Den där vänliga sångrösten som gick igen i allt gruppen gjorde.

1961 lämnade han jobbet som industrimålare för att satsa fullt ut på musiken och folkparkerna. Sju år senare klev gruppen in i filmens värld. Men »Under ditt parasoll« blev ett totalt fiasko. Fram till dess hade karriären pekat rakt uppåt och kantats av guldskivor, feta gager och flärdfullt leverne. Nu gick de på en miljonsmäll och fick slita i flera år för att bli skuldfria.

1971 släpptes LP:n »I Frödingland«, som blev ett slags comeback och dessutom ställde dem med ena benet i finkulturen. Skivan satte sådana spår, enligt Sven-Erik, att när läraren i en Värmlandsskola frågade vem Gustaf Fröding var, blev svaret: »Det är han som skriver texterna åt Sven-Ingvars.« Sen dess har det rullat på. I fjol firade gruppen sitt 60-årsjubileum med en Sverigeturné. Med sig på scen, hade Sven-Erik Magnusson sonen Oskar och själv var han den ende kvarvarande originalmedlemmen. Eringsboda brunn i Blekinge blev den sista spelningen och Sven-Eriks sista framträdande.

Han var då märkt av sin sjukdom.

Sven-Erik Magnusson var dansbandskungen som kunde spela rock – utsedd till Värmlands rockkung 1959 – och han vågade tänja gränser under hela sin karriär. Han blev inte bandyspelare, utan en av landets mest älskade och folkkära artister. På alla scener. Inte minst i Hultsfred. Där gick Sven-Erik in på scenen med fingrarna formade som v-tecken.

V som i Värmland.

Och Status Quo? De dök aldrig upp. Skyllde på migrän. Det hade aldrig Sven-Erik gjort.