Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

I väntan på vadå

Anders Ygeman är väljarnas favorit. Partiet ser gärna en kvinna vid styråran. Men först en rejäl man (i fem år till).

Fokus har kollat vem som är partiledarfavorit. Se hela undersökningen här.

Han var svårövertalad, trots den hårda pressen. Han var 54 år. Det var egentligen ingen ålder, men äldre än vad som var vanligt. Han hade redan sagt blankt nej en gång.

Kanske är det därför bilden har satt sig, den av att han skulle vara en tillfällig lösning. Han hade ju ingen riksdagsplats heller, och det var mer än ett år kvar till att kongressen formellt skulle välja honom. I traumat efter Håkan Juholt togs beslutet i ett slutet VU-rum och förankrades på ett öppet partistyrelsemöte.

If Metalls ordförande Stefan Löfven skulle leda Socialdemokraterna ur krisen.

Skulle denne man, utan erfarenhet av riksdagen, och okänd för den stora massan ställa allt till rätta igen? Var parentesen i den annars så ordnade successionsordningen över nu? Det verkade vara få som trodde det då, i början av 2012.

Stefan Löfven själv var desto säkrare.

– Jag ser mig inte som en tillfällig partiledare. Sedan avgör inte jag det, utan det gör nästa partikongress, sa han i mars samma år.

Ändå fortsatte spekulationerna. Det delade ansvaret att föra partiets talan i debatterna fick många att snacka om Mikael Damberg, gruppledaren i riksdagen, som näste man. Drygt fem år senare pratas det fortfarande, men om andra. Ardalan Shekarabi, Anders Ygeman.

Varför? Det är en rimlig fråga.

Stefan Löfven verkar inte vara på väg någonstans.

De som känner honom väl tolkar tvekan att bli partiordförande som ett tecken på just det. Den tidigare Metall-ordföranden visste att ett ja skulle innebära en stor förändring under en lång tid. Om han tog uppdraget skulle han också göra det fullt ut.

På socialdemokratiska bloggar kunde man året efter att Löfven blivit vald läsa om »vår tillfälliga partiledare«, nu är det få inom partiet som ägnar ett framtida partiledarbyte en tanke, trots att partiet ser ut att gå mot ett valresultat som inte ens når upp till förra valets katastrofala 30,7 procent.

Men det långsiktiga förarbetet är i gång.

I ett privat företag är det inte svårt att peka på fyra personer och säga till dem att de har en chans att ta över. I ett fackförbund är det svårare, i ett parti som Socialdemokraterna låter det sig inte göras. Det går att se tillbaka 100 år i tiden och lätt konstatera att successionsfrågorna har varit centrala i arbetarrörelsen. De som har makten i dag har förberett vilka som ska komma efter, men det är lite snårigt. Att kringgå den demokratiska processen är känsligt.

I den fackliga världen är saker och ting rakare. Stora delar av LO-förbunden fungerar ungefär likadant. Det finns en ganska medveten strategi om hur successionsordningen matchas fram, hur buketten av kandidater prövas. Hierarkin i toppen är tydlig för varje förbund. I Stefan Löfvens gamla If Metall består ledningen till exempel av förbundsordförande, vice ordförande, avtalssekreterare och förbundssekreterare, alla väl medvetna om den inbördes rankningen. När någon ska bytas ut sker det på en kongress, och det är väl planerat. Ingen avgår som en partiordförande på valnatten.

Det finns skillnader, men ledare i både fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna har gått balansgången; att skola en gruppering av möjliga ledare utan att för den skull peka ut någon som naturlig efterträdare. Det måste göras utan vetskap om vem som har det grundförtroende i rörelsen som sedan krävs för att kunna bli vald. För att odla framtidens ledare får ministrar nya uppgifter, och nya kontaktytor. Inte bara för att de är bra, utan också för att pröva om de kan göra andra saker i morgon.

– Många har sagt att jag utsåg Mona Sahlin och matchade henne. Det var inte på det sättet. Jag såg det som mitt ansvar att det skulle finnas en grupp tänkbara kandidater, men där fanns också Margot Wallström, och Janne Nygren. Jag handplockade Göran Persson från Katrineholm upp till Stockholm för att jag ville ha en kraftfull ung kommunalpolitiker som kunde bli någonting, säger tidigare partiordföranden Ingvar Carlsson.

I sina memoarer berättar han om hur Tage Erlander tog hand om både Olof Palme och honom själv. Tage Erlander var för dem en politisk lärofader, men ville mer än så. Han uppmanade sina pojkar att läsa böcker, allt från fakta till poesi, och gå på teater. De var ett sammansvetsat gäng. Carlsson sträcker sig så långt i beskrivningen att det var som om Palme och Erlander nästan växte ihop. Ibland var det svårt att veta vem som hade gjort vad när det gällde anföranden, uppslag och politiska idéer. Ändå svarade Erlander, som skulle sitta i 23 år som statsminister, undvikande när han blev pressad på vem han såg som sin efterträdare.

– Han sa bara att Olof Palme är alldeles för intelligent för det uppdraget, säger Ingvar Carlsson i dag.

Ingvar Carlsson tog med sig Erlanders delegerande ledarskapsstil in i sin egen tid som statsminister. Som nybliven arbetsmarknadsminister 1990 fick Mona Sahlin ta striden med facket och försvara regeringens förslag om stoppaket med lönestopp och strejkförbud. Energiministern Birgitta Dahl fick ta en stor del av debatten om Tjernobyl, Göran Persson fick försvara kommunaliseringen av skolan.

– Det var ett medvetet sätt att fostra dem. De lärde sig när de fick vara med i den främsta frontlinjen, när det blåste riktigt, säger Ingvar Carlsson.

»Skulle det fungera med ännu mer tid i Stockholm?«, »Hur ser grabbarna på risken att det blir ännu mer exponering i framtiden?«

När Göran Persson och Anna Lindh pratade sades det aldrig rakt ut, men frågorna kunde inte ha en tydligare riktning. Perssons givna efterträdare var Anna Lindh. Efter mordet på Sveriges utrikesminister 2003 stannade statsministern kvar längre än planerat, och successionsordningen rubbades. Även om Göran Persson uppfattades som burdus, skolade han fram fler än Anna Lindh. Pär Nuder, Thomas Bodström och Ulrika Messing, Thomas Östros.

Verkligheten blev annorlunda, men övergångslösningar är inte en socialdemokratisk tradition, påminner man varandra nu. Före 2007 hade ingen S-ledare suttit kortare tid än tio år på posten. Många i partiet vill se de senaste åren, från Perssons sista till Stefans första, som något slags parentes.

Expressens politiska kommentator K G Bergström var kanske först ut med att kalla Stefan Löfven för en Ingvar Carlsson-kopia. Drygt fem år senare har det visat sig gälla mer än den försiktiga framtoningen. Nu syns en ledare som av allt att döma är en lagspelare. Runt omkring Stefan Löfven har ministrar som Ardalan Shekarabi, Anders Ygeman, Ylva Johansson och Magdalena Andersson fått ta stor plats. Många förklarar det med Stefan Löfvens egen person och karaktär, snarare än med de fackliga rötterna.

När framtidsnamn pratas internt, dyker Aida Hadzialic fortfarande upp. Det var en högst medveten rekrytering som fick ett snöpligt men, säger man, tillfälligt slut. Att det måste bli en kvinna när Stefan Löfven lämnar över är inte lika uttalat nu som det var 2006, men könsaspekten finns där i partiet som bildat en uttalat feministisk regering med Miljöpartiet.

När Novus på uppdrag av Fokus i slutet av mars frågade ett representativt urval av väljarna vem de vill se som Stefan Löfvens efterträdare är favoriten självklar. Ygemanian har kanske mattats, men inte avtagit. Frågar du inåt, vem Stefan Löfven ser som sin efterträdare, är svaret lika tydligt ett annat.

– Ingen vet säkert, förutom han och kanske Emma Lennartsson, förstås. Men det är svårt att inte märka värmen mellan honom och Magdalena Andersson, säger en källa.

– Det är väldigt tydligt vem som är kronprinsessan. Hon är en ivrig förespråkare av Stefans ordning och reda-paket, och hon har turnerat i arbetardistrikt och kommundistrikt som ingen annan, säger en annan.

I helgen samlas 350 ombud i Göteborg på Socialdemokraternas kongress. Där har Magdalena Andersson tilldelats en ny roll. Det är inte bara ekonomin, utan också välfärdspolitiken som har hamnat på hennes bord i år.

Man skulle kunna säga att finansministern får ge partiet kongressens alla godisbitar, välfärdsinvesteringarna. Omvänt visar det hur viktiga satsningarna blir i den kommande valkampanjen, att finansen kopplas så tätt till välfärden. Men det går också att förklara Magdalena Anderssons tunga ansvar på kongressen med att hon anses vara tuff. Det tilltalar Stefans kynne, säger de som känner honom. Då vet han att det finns en ordningsman, då kan han vara mer rundhänt.

Men med bara dagar kvar till kongressen trappas striden om vinster i välfärden upp. Tunga partiföreträdare från Skåne har fått stöd av 15 ombud från Västsverige i kravet mot partiordföranden: det måste bli en sträng reglering av hela välfärden, inte bara för skolan.

Stefan Löfven står redo för det slaget.

Alldeles bredvid står Ardalan Shekarabi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera