Du sköna nya projekt

Maria Lundström tittar ut genom sitt fönster på första våningen i staden som delats i två halvor, en fram- och en baksida.

– De skickar hit hantverkare för att renovera köken och badrummen, men de kan ju inte sitt jobb, fnyser hon. Och inifrån måste porten öppnas med nyckel. Vad händer om det börjar brinna?

Rasmusgatan i bostadsområdet Seved i Malmö har ett rykte som speglar dess verklighet; här har sociala problem staplats i decennier. Här kan det skjutas skarpt, handlas med knark och kastas handgranater genom fönsterrutor.

Samtidigt försöker vanliga människor leva sina vanliga liv.

– Folk flyttar runt så mycket att jag inte längre vet vad grannarna heter, säger Maria Lundström. Ändå känns det som om Seved är på väg uppåt.

Hennes intryck stämmer. Omsättningen på hyresgäster i området är drygt 25 procent per år. Statistiskt byts hela befolkningen alltså ut på fyra år. Flera slumvärdar har samtidigt sålt sina sneda kåkar och gett sig av. Tidigare ägde en av dem, med rysk adress, ett hus i hörnet Rasmusgatan-Sevedsgatan, med balkonger som hängde på var sin rostig skruv. Nu är fasaden ommålad och fönsterbågarna sitter fast. Men längre uppför gatan fortsätter narkotikaaffärerna, trots alla sociala projekt och trots att fastigheten är både välkänd och ökänd.

Att kartlägga hur många sociala projekt som har startats i Seved, och utvärdera dem, vore en uppgift för en samhällsvetenskaplig forskningsinstitution. Detta är projektens förlovade stadsdel i projektens förlovade stad.

En annan kvinna på samma gata säger att de som bott här länge, borde få tapperhetsmedalj för att de stått ut. Projekten förändrar sällan någonting på djupet, men de förmedlar ett intryck av något händer. Därför är de en så viktig ingrediens i den strukturella svenska välviljan.

Men om Seved nu verkligen långsamt är på väg uppåt, är det nog inte projektens förtjänst.

På en annan plats i Malmö, mitt i stan, ligger Gustav Adolfs torg. En knutpunkt, en samlingspunkt, sådant som på nutida stadsplaneringssvenska kallas mötesplats. Gängen som samlades här om kvällarna när 1980-talet övergick i 1990-tal hade kommit att domineras av killar med utländsk bakgrund. Det rapporterades om hot och oroligheter på stan.

Den dåvarande invandrarförvaltningen skrev att många barn och ungdomar med invandrarbakgrund hade svårt att acklimatisera sig och anpassa sig till livet i Sverige. »Detta gäller framför allt dem, som kommer från länder med till stora delar annorlunda värderingar än de svenska.« Det här var för tjugofem år sedan. Kommunen skickade ut ett par socialarbetare. Ett projekt startades. Det fick namnet Arab -92. Så stod det även på muggarna som personalen på förvaltningen drack sitt kaffe ur.

Målet med Arab -92 var att »ge arabisk ungdom förutsättning att fungera i samhället, vari en del är att förstå de förutsättningar och normer, som finns i det svenska samhället«. Dessutom ville man ge »målgruppen samma möjlighet som andra ungdomar att växa in i vuxenvärlden«. I första skedet avsattes 1,4 miljoner kronor.

Totalt 71 ungdomar placerades i Aluikurser – arbetsliv och utbildning för invandrare. Genom att deltagarna fick utbildningsbidrag i stället för socialbidrag kunde kommunen sänka sina kostnader. När projektet sedan utvärderades, hette det: »I en av kurserna visade sig anpassningsproblemen till normal klassrumssituation vara stora hos flera elever. Situationen blev till sist ohållbar.« Men i stort var den interna utvärderingen positiv och det framhölls att den höga lärartätheten och praktikperioderna hade gjort de flesta eleverna »bättre rustade att välja framtida inriktning«.

Projektsamordnaren skrev som avslutning: »Inom Arab-projektet tror vi att det är oerhört värdefullt för invandrare /… / att förstå förändringen som skett i Sverige och att förstå varför det är som det är i Sverige i dag.«

Malmös historia som projektstad sträcker sig många decennier bakåt i tiden. Även om Arab -92 knappast vore ett gångbart namn i dag, och definitivt inte skulle kunna följas av Afghan -17, har arbetssättet att möta sociala problem med tidsbegränsade projekt rotat sig på längden och tvären.

Mycket av det som händer i Malmö kan liknas vid biståndsarbete, fast på hemmaplan. Till projektstadsdelarna har de kommunanställda anlänt, övertygade om underifrånperspektivets betydelse. Begrepp som mångfald, tolerans och möjligheter har dominerat i dokumenten i deras axelremsväskor.

Redan på 1970-talet ringades de problem in som de sociala projekten skulle göra någonting åt: skolans stök och dåliga resultat, arbetslösheten, bidragsberoendet och otryggheten. Projekten sedan dess kan räknas i hundratal, de summor som har satsats i miljarder.

Projekten i sig behöver naturligtvis inte utgöra något problem. Men de har inte heller visat sig vara någon långsiktig lösning. De har snarare blivit sin egen förutsättning. Och projektindustrin är sedan länge en integrerad del i den välvilja som är det svenska systemets signum. Projekten har ett övergripande syfte: att främja integrationen. Den goda avsikten har byggts in i systemet. Tanken är inte att de som flyttar till Sverige ska hållas utanför, utan att de ska komma in i stugvärmen.

Om projekten verkligen hade åstadkommit bestående förändringar hade behovet av dem minskat efter hand. Eller – med tanke på att nya grupper anländer och behöver hjälp – så borde projekten åtminstone ha funnit fungerande, effektiva former för att integrera nyanlända. Men så är det inte. De flesta slutar i samma vaga intet som Arab -92. Problemen tycks bestå, i flera fall har de förvärrats över tid. Så det har blivit självklart att nya projekt får ta vid, när de gamla avslutas.

Många utvärderingar av projekt i Malmö har visat att effekten varit liten. I en av kommunens egna genomgångar av den statligt initierade Storstadssatsningen 1999–2004, Socialbidrag och försörjning i Malmö, slogs det fast: »Att bryta den sociala och etniska segregationen var viktiga mål i ›Storstadssatsningen‹. Man kan konstatera att situationen inte blivit bättre i detta avseende efter ›Storstadssatsningen‹.«

Ett år senare, 2005, kom regeringens sammanfattning av satsningen med titeln »Storstad i rörelse«: »Sammantaget visar utvärderingarna att man endast i marginell utsträckning har lyckats att vitalisera och/eller förnya de befintliga demokratiska strukturerna eller skapa nya hållbara former för ett bredare demokratiskt deltagande,« skrev utredaren Helene Lahti Edmark. Hon fortsatte: »Fördelarna med projekt, den relativa experimentella friheten bortom en byråkratisk struktur, vägs mot nackdelarna med kortsiktighet och osäkerhet om huruvida gjorda erfarenheter tas tillvara och förankras i ordinarie verksamheter.«

Seved utgör en begränsad del av stadsdelen Sofielund; några kvarter bara, med hyreshus i tre fyra våningsplan, ett torg och en byggnad som, om anspråken är små, kan kallas höghus. Här har det bott såväl skötsamma arbetare som människor som befunnit sig en bra bit ut i marginalen. Stora resurser har skjutits till för att få rätsida på de sociala bekymren. Trots det har de varaktiga förändringarna uteblivit. När projektmedlen är förbrukade, återgår det mesta till utgångsläget.

År 1976 gjorde stadsbyggnadskontoret en kartläggning av behovet av upprustning av kvarteren. Sedan följde Rot-program och Urban-program med EU-bidrag. Boendemöten ordnades, lokala föreningar bildades och självdog. Därpå kom Kvarterslyftet och Seveds Forum och Sevedssatsningen och Hermesprojektet. Det blev Storstadssatsning och sedan Välfärd för alla. När det 2008 ordnades möten inom ramen för åtgärdsprogrammet Hej, Södra innerstaden hade många boende ledsnat. Till träffarna 2011 under rubriken Turning Seved kom främst de som redan befann sig i projektsfären. Förväntningarna när Områdesprogrammet introducerades var ganska låga.

Hjalmar Falck var tidigare kommunal områdeskoordinator med kontor i Seved och har lärt känna kvarteren här nästan som sin egen ficka:

– Blommanpengarna och Välfärd för alla och allt vad de stora projekten har hetat, har kommit och gått. Man har kommit uppifrån och sagt att nu ska vi förbättra för er som bor här. 2010 kom Områdesprogrammet som jag jobbade med. Vi gjorde en dundertabbe som kallade det projekt och sa att det skulle ta slut 2015. Då hade vi ju lovat att alla problem skulle vara lösta vid en viss tidpunkt.

Nu jobbar han ihop med fastighetsägarna i Sofielund som verksamhetsledare för det som kallas BID, Business improvement district, ett internationellt stadsutvecklingskoncept.

– Under alla projektåren hade vi inte en enda forskare här som kunde följa upp och mäta effekterna. Det var en jättetavla. Nu har vi i stället startat en process. Och en process tar aldrig slut.

På Norra Grängesbergsgatan hänger företagsskyltarna i klasar på verkstädernas fronter. Bakom en firma kan det dölja sig tolv olika verksamheter. Här säljs bildäck, falafel och gudomliga visdomar; under ytan, bakom skynket, dessutom en massa annat.

Den här gatan, dit de väluppfostrade som romantiserar a walk on the wild side kommer för att gå på svartklubb, ingår också i Hjalmar Falcks territorium.

– Uppenbarligen finns det en lockelse i det halvskumma, det uppfattas som cool och häftigt. Här finns både verkstäder som tjänar på det och en del folk inom kultursektorn som tycker att det är spännande.

Han menar ändå att han sent omsider ser en förändring några kvarter längre bort, i Seved. Fastigheterna sköts bättre, övervakningskameror har monterats upp och påfyllningen av kriminella underifrån har stannat av.

– Men det gäller att vara på tårna hela tiden. Vad ger ett olaga vapeninnehav i dag? Poliserna är förtvivlade, en timme efter att någon frihetsberövas är han ute på gatan igen. Vi har flera personer i Seved som går och väntar på mångåriga fängelsestraff och själva får förhandla med kriminalvården och välja när de ska krypa in. Det är ju en vrickad lagstiftning.

[caption id="attachment_451571" align="alignnone" width="500"] Mötesplats inställd. Lena Pripp tittar ut över Mötesplats Seveds tomma lokaler. Projektet lades ned när besökarna uteblev.[/caption]

Vid Bergsgatan nära Möllevångstorget blickade stadsdelen Södra innerstadens tjänstemän vid sitt sammanträdesbord ner i dyster statistik vid 2010-talets ingång. Förvärvsfrekvensen var låg, försörjningsstödet omfattande, kriminaliteten ett bekymmer och antalet förskolebarn i behov av särskilt stöd oroväckande högt.

Åtskilliga projekt hade påbörjats och avslutats. Storstadssatsningen med sin stora påse statliga pengar hade avvecklats. Nu satt den kommunala ledningsgruppen och pratade, som så många gånger förr, om vikten av att »få med de boende«. Ett bekant begrepp återkom: underifrånperspektiv. Till slut blev man överens om att låta någon från den strategiska avdelningen »skanna nätet« för att hitta goda projektexempel från andra kommuner och länder.

Från Köpenhamn hade man då redan hämtat idén med lokala informationskontor, så kallade mötesplatser, med allmän samhällsservice.

– Det var vid millennieskiftet och just då hade vi kanske inte så många andra idéer, säger Lena Pripp, tillförordnad avdelningschef för områdesutvecklingen i stadsdelen.

Mötesplatsen i Seved blev sedan kvar när Storstadssatsningen lades ner. Men från och med mars månad i år är Mötesplatsens ytterdörr låst. För Maria Lundström i fönstret på Rasmusgatan och många andra i området, är det ett tecken på att kommunen nu överger Seved. Den sista kommunala tjänstemannen på plats tar sin väska och går.

– Så är det inte alls, menar Lena Pripp:

– Mötesplatsen har inte särskilt många besökare, behovet av ett ställe där man kan få hjälp med att skriva sin cv eller att överklaga ett beslut har minskat. Kanske sköter de flesta numera sådant i sin smartphone? Dessutom blev Mötesplatsen ett ställe att hänga på för unga killar som inte har den allra bästa livsstilen. Vi har inte kompetensen att stödja dem.

– Problemet, säger den förre områdeskoordinatorn Hjalmar Falck, är att det blev en värmestuga för de kriminella. Det uppstod ett beroendeförhållande mellan dem och Mötesplatsen. Det är inte så kul när de som ena stunden mordhotar folk, i nästa stund ockuperar datorerna hos en kommunal verksamhet. Men stängningen handlar bara om att spara pengar. Man borde ha diskuterat med de boende först: Ser ni någon annan lösning?

Enligt Lena Pripp flyttas kontorets båda tjänster till det förebyggande arbetet i lokaler på annat håll i stadsdelen.

– Fast i ärlighetens namn har vi ganska lite medel till det förebyggande, så man gör väl inte så där jättestora avtryck.

På dörren till den igenbommade Mötesplats Seved hänger några slokörade affischer kvar med löften som nu inte lär kunna infrias, åtminstone inte här:

»Mer spännande fritid för alla«.

»Här hittar du försörjningsstöd«.

Allmänna arvsfonden åker med jämna mellanrum ut i landet och uppmanar föreningslivet att söka projektstöd. Fondens tillgångar växer för varje år och gör ingen nytta på banken. Pengarna ska främst gå till verksamheter för barn och ungdomar med behov av stöd. Sedan migrationshösten 2015 har det varit uttalat att Arvsfonden prioriterar ansökningar som avser projekt för ensamkommande.

Vissa projekt är dock sämre än andra. Vissa föreningar är samtidigt bättre än andra på att fylla sina projektformulär med ord som slår an rätt ton. Spiritus Mundi i Malmö är en sådan förening. När jag för ganska många år sedan intervjuade grundaren Henrik Melius nämnde han »delaktig« elva gånger och »mötesplatser« vid sjutton tillfällen. Grundare är en korrekt beskrivning i sammanhanget, eftersom Spiritus Mundi inte har någon egentlig föreningsverksamhet, utan snarare är ett företag i projektbranschen.

Föreningen är inhyst i dyra, centrala lokaler, som bär spår av goda kontakter på den arabiska halvön i form av inramade shejkporträtt. Henrik Melius fick ett slags genombrott när han tog initiativet till ett samarbete mellan Malmö stad och regimen i Saudiarabien i form av ett skolutbyte. Elever från tre sjätteklasser i Malmö skulle då skickas till Riyad för att lära sig att bli mer toleranta mot främmande kulturer.

Trots att det kan röra sig om stora belopp finns det en informell känsla i själva hanteringen av projektmedel. Det kan vara avgörande att få en intresserad och helst engagerad handläggare. Goda personliga relationer är knappast någon nackdel. Vid sidan av Arvsfonden var den dåvarande statliga Ungdomsstyrelsen en av Spiritus Mundis bidragsgivare. På ett tidigt stadium, i januari 2008, utsågs Henrik Melius till ledamot av Ungdomsstyrelsens insynsråd. Rådets formella uppgift var enligt riksdagens direktiv att »tillgodose behovet av demokratisk insyn och medborgerligt inflytande«, men mötena var ganska glesa och informella.

Malin Engstedt, då pressekreterare på integrations- och jämställdhetsdepartementet, förklarade för mig hur utnämningen gick till:

– Någon cv eller dokumentation kring Melius erfarenheter fick vi inte. Men papper säger inte allt, det handlar om att träffas och få bra kontakt.

Om det kunde uppfattas som märkligt att Malmös rödgröna majoritet i kommunfullmäktige inte såg något kontroversiellt i det saudiska projektet, förvånade det också att Spiritus Mundi 2016 gavs en sådan central roll i »Våra Liv«, ett kommunalt projekt för att motverka det som kallas våldsbejakande extremism. I projektbeskrivningen talades det bland annat om att identifiera totalt 150 radikaliserade ungdomar i Malmö i syfte att omvända dem. Någon erfarenhet av de här frågorna hade inte Henrik Melius och hans medhjälpare.

Islamakademin har varit en annan samarbetspartner i Våra Liv. Dess grundare Salahuddin Barakat formulerar sig på akademins hemsida utförligt om vikten av att kvinnor och män hålls åtskilda och inte har fysisk kontakt. Om dagens Sverige skriver han: »Moralisk korruption, oansvarigt beteende, icke-islamiska värderingar gällande interaktionen mellan könen samt överdriven sexualisering är något som är väldigt utbrett i vårt samhälle. Samtidigt lider vi av bristande religiös kunskap och otillräckligt praktiserande av islam.«

I september 2016 ordnade Spiritus Mundi en föredragskväll i sina lokaler. Ideologins betydelse för dem som dras till våldsam extremism tonades ner och individens maktlöshet och grupptryckets styrka lyftes fram. Henrik Melius talade i sitt anförande om »så kallad islamistisk extremism«.

Allmänna arvsfonden beviljade det treåriga projektet 14 521 748 kronor. Ungdomsstyrelsens efterträdare MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, bidrog med 1 113 500 kronor. Malmö stad satte av 4 445 500 kronor för löne- och lokalkostnader.

I januari drog kommunen i nödbromsen, ett år efter starten. Våra Liv kunde inte visa några resultat och bidragsgivarna misstänkte att pengar använts på felaktigt sätt. Spiritus Mundi hade trots påstötningar inte lämnat in de underlag som behövdes vid den årliga uppföljningen. Eftersom kommunen inte ansåg sig ha någon överblick över aktiviteterna valde Sociala resursförvaltningen, som var projektägare, att abrupt avsluta både projektet och samarbetet med föreningen. Kommunalrådet Andreas Schönström (S) hotade med polisanmälan om man kunde finna bevis för förskingring, men enligt Tarek Borg, tillförordnad förvaltningsdirektör på Sociala resursförvaltningen, är det för närvarande inte aktuellt med en sådan.

– Däremot, säger han, kommer föreningen att bli återbetalningsskyldig för delar av de beviljade projektmedlen.

MUCF har också begärt att »kvarvarande medel« ska betalas tillbaka eftersom »projektet inte nått de mål som satts upp«. På sin hemsida uttrycker Spiritus Mundis ledning förvåning över att projektet stoppades och hotar till och med med att begära skadestånd av Malmö stad. Misslyckandet med Våra Liv har väckt en rad frågor om projektindustrin; om insyn, kontroll och utvärderingar. Enligt Aida Music Omahic, som är sektionschef på Sociala resursförvaltningen, ska projektet fortsätta i ny utformning. Eftersom Malmö stad har fått kritik för att göra för lite åt islamistisk extremism måste nya tag tas och nya projektansökningar fyllas i. Den 12 april presenterades den direkta fortsättningen, kallad Safe Space Malmö, utan Spiritus Mundi men i övrigt med nästan samma deltagare som i Våra Liv, inklusive Islamakademin.

[caption id="attachment_451572" align="alignnone" width="500"] Warsame Osman tillsammans med besökaren Sonja Petersen i kulturföreningens lokaler.[/caption]

Men naturligtvis finns det ljusglimtar.

De vithåriga bingotanterna i Seved träffas en gång i veckan i den somaliska kulturföreningen Hidde Iyo Dhaqans lokal vid Sevedsplan. De spelar och pratar och dricker kaffe och äter somaliska kakor och får i bästa fall med sig en liten bingovinst – diskmedel eller leverpastej – hem till köket. Det har de hållit på med i snart ett decennium, utan att någon har kallat det projekt eller ens nämnt ordet integration.

Sonja Petersen, den drivande kraften i bingogänget, har bott på andra sidan torget sedan 1954. I trettio år arbetade hon som hemsamarit. Nu har hon lite svårt att gå, men det finns raska grabbar i kvarteret som kan springa ner till Nalles Livs och handla åt henne och när hon som den sista av dagens åtta bingospelare kommer in hos Hidde Iyo Dhaqan höjs ljudnivån och tempot.

– Fint folk kommer sent, säger hon.

Två av damerna åker hit varje onsdag hela vägen från Oxie, ett område i Malmös utkant. Under de timmar som gänget tillbringar här förvandlas lokalen till deras vardagsrum. Amal Abdi Hakim, född i Mogadishu, trådsmal och två generationer yngre, snurrar kulorna med siffror och läser upp numren. Medan de äter chokladkaka skickar Sonja Petersen runt en massa halsband, som hon haft i sina lådor och inte längre behöver. Föreningens ordförande Warsame Osman får en kram.

– Vi kallar honom pappa. Han är så go’. Folk här är så skötsamma och hjälpsamma på alla sätt.

2008 var bingogänget relativt nybildat, men hade plötsligt ingenstans att vara. Hidde Iyo Dhaqan, vars verksamhet jag senare har dokumenterat i flera skrifter, höll då på att flytta in i Försäkringskassans och Verdandis gamla bottenvåning på Sevedsgatan. När Sonja Petersen stötte på Warsame Osman, som stod utanför på trottoaren i sin keps och smygrökte, öppnade han genast dörren. Sex av bingogängets medlemmar har begravts sedan dess, men bingospelandet fortsätter med delvis nya ansikten runt bordet.

En gång i tiden fanns det kolonilotter vid den här gatan. Runt Sevedsplan låg Konsum, Påhlssons bageri, Scans köttaffär, Ragnar Johanssons speceriaffär, Ullas konditori, Metzéns kemtvätt och Sevedsbodens sybehör. Dessutom fanns fiskaffär, färgbutik och tobakshandlare. Efter att de alla hade lagts ner och handeln centraliserats, flyttade så småningom Malmö stad och dess projektverksamheter in i ett par av butikslokalerna. 1996 fick Malmö tio stadsdelsförvaltningar. Syftet var att vitalisera den lokala demokratin och stärka underifrånperspektivet. 2017 har man gett upp det. Stadsdelsorganisationen avvecklas och Mötesplats Seved står tom.

Den uthålliga kraften i området har visat sig vara en somalisk förening ledd av en man, vars far var chef för kulturdepartementet i Mogadishu och vars farfar var en poet från staden Hobyo, som skapade ett eget skriftspråk och skrev om vikten av att också flickor informerar sig om världen
utanför landets gränser.

Naturligtvis bygger Hidde Iyo Dhaqan sin verksamhet på projekt. På så vis har även den här föreningen omfamnats av den strukturella välviljan. Med stöd från främst Allmänna arvsfonden har den hållit på med stadsodling och biodling och aktiviteter för barn och ungdomar. Den utgör en sambandscentral för somalier med olika sorters stödbehov. Den har hjälpt till att starta fotbollsklubben Seveds BK, nu i division sex.

Men när jag frågar Warsame Osman om de har fått uppbackning från Malmö stad, kan han bara komma på 70 000 kronor till en utbildning, och de pengarna var inte direkt riktade till föreningen. Till verksamheten har det inte kommit ett enda öre. Det kommunala bostadsbolaget ger ingen hyresrabatt.

Däremot har föreningen genererat skatteintäkter. Under 2016 hade den 32 personer anställda i olika omfattning – 16 kvinnor och 16 män.

Kan kallsinnigheten bero på att de inte beskriver sig som ett integrationsprojekt? Hänger det ihop med att de inte har någon religiös verksamhet? Beror det på att de inte utvecklat intima relationer med kommunala beslutsfattare?

– Det som sker i Seved har oftast uppifrånperspektiv, när det borde komma underifrån, säger Warsame Osman:

– Därför blir det ingen skillnad. Vi föreslog Mötesplatsens personal att vi skulle gå runt i området och markera vår närvaro, föreningarna och kommunen tillsammans. Men då sa de bara: »Vi är inga poliser.«

Han lyfter kepsen, stryker sig över huvudet och sätter tillbaka den.

– Vi har visioner, men ingen makt. De har makt, men inga visioner.

[caption id="attachment_451574" align="alignnone" width="500"] Bingointegration! Kulturföreningens Hidde luo Dhawans bingoträffar är väldigt uppskattade.[/caption]