Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Elisabet Hermodsson – kulturtant i ordets bästa bemärkelse

Konstnär och författare, dog den 11 maj, 89 år gammal.

Hon gjorde konst av sitt ursinne. Med stilsäkra penseldrag, avancerade musikslingor, revolutionerande konsttekniker och träffsäker poesi drabbade hon sin publik. Elisabet Hermodsson var den svenska kulturtanten i ordets absolut bästa bemärkelse. Smart, skicklig, medveten och envis. Hon var författare, konstnär, kulturjournalist, och viskompositör. Men hon gjorde inget större väsen av sig i offentligheten.

– Äsch, de kommer ändå bara att betrakta mig som en dum blondin, sa hon när hon gav tv:s kulturmagasin nobben. Alla visste att hon ljög.

Men vad gjorde då Elisabet Hermodsson till den stora konstnär hon var? Samma höst som debutanten Hjalmar Gullberg filar på de sista stroferna till diktsamlingen »I en främmande stad« föds Elisabet, den 20 september 1927. I Elisabets fall hette staden Göteborg, merparten av livet levde hon i Uppsala. Somrarna ägnade hon åt himmelriket, Fårö.

Vi har pappa bergsingenjören Haralds utforskarlusta, mamman Amalies tyska bakgrund och bröderna; språkprofessorn Lars och redaktören Olle. Men vi har också ett eget och sällsynt spring i den unga Elisabets ben. Hon skulle bli ballerina, förstås!

– Mamma var i stort sett färdigutbildad för en karriär i modern dans, men så skadade hon ett knä. Senare drabbades hon också av reumatism, som hon dock kom till rätta med sedan hon lagt om sin kost och blev vegetarian för resten av sitt liv, vet dottern Lis Hellström att berätta.

I stället utbildade hon sig i rytmik, kom in på Konstfack och läste samtidigt filosofi på Uppsala universitet. Hon hade hittat ett alldeles eget sätt att dansa genom livet.

För att undvika ensidighet och tristess satte hon också papper i skrivmaskinen och debuterade i litterära sammanhang 1966 med diktsamlingen »Dikt-ting«. På 1970-talet var hon djupt engagerad i kvinnofrågan. Hon sjöng, skrev och målade ut sin ilska och frustration över gubbväldets segdragna sorti. Hon gav ut – och medverkade i – antologin »Kvinnors dikt om kärlek« (1978).

Samma år som popgruppen Malta trallade »Sommaren som aldrig säger nej« i Schlagerfestivalen 1973, kontrade Elisabet med »Vad gör vi med sommaren, kamrater?«, en av hennes allra mest spelade visor tillsammans med albumet »Disa Nilsons visor« (1975). Någon »Disa Nilsson« fanns inte, det var troligen hennes eget alter ego som skrev »visor om sommaren, samhället, mannen och universum«. Synpunkterna på den vetenskapliga världens rigiditet och hennes eget ständigt kritiskt tänkande förhållningssätt var genomgående i hela hennes konstnärskap. Så här uttryckte  hon det i Östersunds-Posten för några år sedan:

– Jag läste filosofi i Uppsala på 1950-talet, då Anders Wedberg var ledande för den analytiska skolan och jag reagerade starkt mot att deras världsuppfattning var den enda tankegång som tilläts, det var som en ogenomtränglig sanning.

Elisabet Hermodsson var en av de allra första att använda sig av collagetekniken. Texter och bokstäver förekom ofta i hennes konstverk, inte sällan i blyerts, kol eller tusch. Hon skapade poesi och bildkonst i ett och samma verk, vilket betraktades som ytterst nyskapande på 1960-talet. Senare använde hon, i sitt ursinne över Vietnamkriget, sig av urklippta tidningsrubriker i sina bilder. Den grymma verkligheten åt sig in i betraktaren på landets gallerier.

Hon hade starka synpunkter på populärkulturens utbredning, snuttifieringen och banaliseringen. Dess alltmer växande inflytande definierade hon som »förytligande och värdenivellering«.

Konstnären Elisabet Hermodsson finns representerad på en rad museer runt om i Sverige, bland annat på Nationalmuseum och Moderna museet i Stockholm. Sex kolteckningar från serien »Drömbok« stals 2013 från Ekonomikum i Uppsala till ett uppskattat värde av 1 miljon kronor.

Elisabeth Hermodsson hyllades inom alla sina konstformer, bland annat med Evert Taube-stipendiet och LO:s kulturstipendium. Två gånger utsågs hon till Litteraturfrämjandets stipendiat och 1994 förärades hon den kungliga medaljen Litteris et artibus.

Artisten Lisa Nilsson tillhör den långa raden av beundrare av Elisabet Hermodsons livsverk. Så här skriver hon: »Jag ska allvarligt överväga att spela in något till hennes ära. Fina, begåvade, krångliga Elisabet.«

Dottern Lis Hellström, skådespelerska och Sveriges första kvinnliga clown för vuxna, minns sin mammas politiska patos. Så här lät det när hennes barnbarn försiktigt upplyste henne under en familjesammankomst för några år sedan:

– Snälla mormor. Måste du prata om Coca-cola-koncernens kapitalistimperialistiska fula tryne just i dag. Det är faktiskt julafton.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera