Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fest, frihet, fängelse

Thomas Engström minns tonåringen som ­avundades allt det han i dag tar för givet.

Det är lätt att sluta röka och dricka, och tack och lov ännu lättare att börja igen. Så jag sitter på en bar vid Svarta havet i svart kostym och svart skjorta och regnet piskar vattenytan utanför och hustrun är ursinnigt vacker i ny frisyr och ny obeskrivlig klänning och vi röker som odödliga och dricker fyra flaskor georgisk champagne.

Mitt i denna scen av uppblåst lycka – vi får leva igen, vi får existera i det exakta nuet, vi får kliva av hela skiten med träningsdisciplin och självspäkelse – rultar det in en blekfet tonårsgosse.

Förmodligen är han ägarens son eller något åt det hållet. Han får utan att be om det en Coca-cola i baren och sätter sig på en pall och börjar spela någon skit på mobilen. Med jämna mellanrum lyfter han blicken och stirrar på oss. Eller på mig, rättare sagt. Det brukar vara hustrun det stirras på i detta land, som är precis som nästan alla andra länder där allt blont dyrkas som guld. Men denne dystre yngling tycks inte ens se henne. Han glor på mig som om jag satt inne med nycklarna till tillvarons alla mysterier.

I allt prat om privilegier – dem man åtnjuter som man, som vit, som övre medelinkomsttagare – har jag fullkomligt lyckats glömma bort hur avundsjuka unga människor är på vuxna. Själv hade jag som fjorton-åring kunnat mörda för att få vara 30–35 (vilket förmodligen också är den ålder den georgiske pojken skulle gissa om mig, utifrån hur hans farsa ser ut). Vilken frihet man som halvbarn anade omslöt alla vuxna!

De fick bo var de ville, köpa godis när som helst, röka utan att någon skällde på dem, ta bilen – bilen! – och på första bästa impuls bunkra upp med fem flak starköl och tjugo skräckfilmer och tre kilo chips. Och sedan var det bara att välja och vraka bland alla möjliga och omöjliga kvinnor.

Detta är vad tonårskillen ser när han förstulet granskar min uppenbarelse, och han hatar mig ner till molekylärnivå. Han hatar de superkrafter jag har i form av mina fri-heter; han hatar att jag säkert inte ens själv uppskattar dem.

En gång satt jag själv och såg på videon till U2:s »One«, där Bono med en Heineken på bordet och en cigarill i mungipan hypnotiserade mig till att vilja åldras.

I dag är det tisdag och jag är fyrtioett år gammal och helgen blev visst fyra dagar lång. Dags att göra ett nytt försök att bryta sig in i vardagens fängelse

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera