Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fördomsfulla dubbla måttstockar

Kan vi vara överens om att rasism aldrig kan accepteras?

Ibland leker jag med tanken att öppna ett Instagramkonto och döpa det till @vitkvinna. Där skulle jag och andra vita kvinnor berätta om hur det är att vara vit, blond kvinna i Sverige i dag. Om glåporden, tafsandet, förföljelsen. Om omyndig-förklarandet och föraktet. Jag skulle till exempel berätta om den gången ett gäng unga män på bruten svenska kallade mig »jävla svennehora« när jag tankade bilen på macken vid Rosengård. Jag skulle berätta om den gången en bil saktade in när jag och min lika blonda dotter stod och väntade på grönt ljus, hur en mörkhårig man stack upp huvudet ur takluckan och skrek »jävla blondiner«.

Mina blonda väninnor skulle berätta om liknande incidenter.

Kanske skulle jag berätta om hur obekväm jag känner mig när jag åker tunnelbana och alla i vagnen utom jag är mörkhåriga. Om de muslimska kvinnornas föraktfulla blickar på mig. Om obehaget i att människor pratar på ett språk jag inte förstår, pekar på mig och skrattar. Jag skulle skriva om alla de gånger jag blivit avfärdad av »rasifierade« och »feminister« som »vit«. Att bli kallad »vit« är nämligen aldrig någon komplimang. Det är ett sätt att säga att personen i fråga inte förtjänat sin plats eller är värd att ta på allvar. Hennes »vithet« medför privilegier som till exempel att få skriva i tidningar eller undervisa på universitetet. Allt har hon fått, helt gratis, i kraft av sin bleka hud och blonda hår.

Vi lever i de dubbla måttstockarnas tid. Om jag startat Instagramkontot @vitkvinna hade jag inte, som Fanna Ndow Norrby, kvinnan bakom @svartkvinna blivit hyllad utan hatad. Om jag skrivit att »varenda mörkhårig person på tunnelbanan är någon som vill slå mig« hade jag fått löpa gatlopp i sociala medier. Heter man något osvenskt, som Felicia Mulinari till exempel, kan man riskfritt vräka ur sig generaliserande och fördomsfulla utsagor: »Varje vit människa som tittar på mig kan vara någon som ska misshandla mig«, skriver Mulinari i ETC. Både Ndow Norrby och Mulinari är i sin fulla rätt att dela med sig av sin oro och sina upplevelser. Den rätten borde jag också ha. Eller så kunde vi kanske komma överens om att sluta betrakta varandra med misstro och att tolka varenda blick som ett uttryck för hat. Framför allt borde vi vara överens om att rasism aldrig kan accepteras, oavsett vem som utövar den eller vem som drabbas.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera