Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekman Minnesord

Gösta Ekman

»Underhållare, komiker, artist, lite vad du vill«, dog den 1 april, 77 år gammal.

Just så, som i rubriken ovan, beskrev sig den högt älskade och beundrade Gösta Ekman – Papphammar, Sickan Jönsson, Svenska Ord-snubblaren, två gånger Gustav III, Martin Beck och mycket annat – när vi talades vid för en intervju för tio år sedan.

Han log med sina lite trötta, vänliga, nyfikna ögon.

Borde han verkligen inte i första hand beskriva sig som skådespelare? Nej, det ville han helst inte, sa han.

– Det är min farfar som är skådespelaren Gösta Ekman.

Alltså den Gösta Ekman som trollband teater- och filmpubliken i Sverige på 1920- och 30-talen och som dog 1938, ett halvår innan Gösta Ekman den yngre föddes.

Ja, ja. Kanske fanns det ett drag av koketteri i detta uttalande av den yngre Gösta Ekman. Nog måste han väl ha insett att även han med tiden hade blivit en stor skådespelare – om än på ett annat sätt och i en annan dimension än sin farfar, och för den delen än sin far, den elegante Hasse Ekman, som för övrigt inte var särskilt närvarande i unge Göstas och hans tre bröders uppväxt.

Men Gösta Ekmans beskrivning av sig själv röjde inte bara vördnad och osäkerhet. Den avslöjade också en stark självkänsla. På frågan om förebilder nämnde han inte i första hand sin farfar eller andra forna teaterlegender. Han listade tre handfasta filmkomiker: Charlie Chaplin (»framför allt hans sentimentala sidor, jag gråter ofta när jag tittar på honom«), Woody Allen (»honom kan jag identifiera mig med, han gör en snubbe som inte kan fixa till det, det blir inte som han vill«) och Jacques Tati (»jag kan känna igen mig i hans sätt att se på omvärlden«).

Gösta Ekman träffade aldrig sin farfar, men han »upplevde närhet« till andra, äldre stora svenska scenpersonligheter, eller »piedestaler«, som han kallade dem. Viktor Sjöström, till exempel, som han hjälpte Ingmar Bergman att ta hand om under inspelningen av »Smultronstället«, och Hjalmar Bergmans änka Stina Bergman, som regisserade unge Ekman i »Patrasket« på Stockholms stadsteater 1962.

– Hon pratade om Viktor, Hjalmar och Gösta som om de just varit där. »Nej, du kan stå kvar där, Hjalmar tyckte bättre om  …«.

Han fick hälsa på Thor Modéen när han besökte sin far i Sandrewateljéerna eller på Södra Teatern, och givetvis var han kompis med samtida författare och artister i 1950- och 60-talens Stockholm.

Under vårt långa, vindlande samtal för tio år sedan snuddade Gösta Ekman självklart vid namn som Paul Andersson, Lars Forssell, Stig Claeson (Slas), Pär Rådström, Olle Adolphson, Sven-Bertil Taube, Beppe Wolgers, Monica Zetterlund – och Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Med de senare samarbetade han under en period intensivt, så intensivt att han kunde beskriva sig själv som ett tredje hjul under Svenska Ord-vagnen.

Och han nämnde Allan Edwall som »en figur« – hans ordval – som betydde mycket. De lärde känna varandra 1957 och träffades regelbundet fram till Edwalls alltför tidiga död 40 år senare. »Han var en fyr i det gungiga havet. Allan finns där fortfarande och blinkar regelbundet bland vågorna.«

Gösta Ekman använde liknande ord när han talade om sin farmor – den äldre Gösta Ekmans änka – i vars hem han fann trygghet när han 15 år gammal hade lämnat morshemmet i Skåne och flyttat till Stockholm.

– Farmor var så att säga kölen i tillvaron. Hon hade väl lärt sig redan hos min farfar att man fick hålla i sig för att inte trilla omkull. Hon stod som en fyr i sjögång.

Och han beskrev sig som en splittrad begåvning. »Jag har alltid kämpat för att inte tröttna på mig själv.« Just där finns möjligen en förklaring till att han under sin långa karriär kom att ägna sig åt så många diametralt olika genrer. Gösta Ekmans begåvning kände inga gränser.

Som mycket ung ägnade han sig åt teckning och konst. Han var under hela sitt liv en intensivt läsande människa. Han kunde sitta i timmar vid sitt piano och improvisera, och han var djupt politiskt engagerad, vänsterut. Men han valde scenen. 16 år gammal sa han i en tidningsintervju att han ville se om han kunde klara jobbet.

– Arvet drar och gör mig samtidigt vettskrämd.

Visst klarade Gösta Ekman jobbet, och visst är vi glada för att han vågade.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera