Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Lär känna din fiende

Trots att nätet och sociala medier ger dig enorma möjligheter till mångfald så verkar många ändå vilja odla fram en egenbekräftande politisk mainstreamartad monokultur.

Att erkänna att du inte litar på mainstreammedier känns i dag som att komma ut som anhängare av satan. Trots att det har varit känt sedan den första runstenen restes att du måste söka alternativa källor om du vill förstå hur och varför. Nej, jag är inte fascist utan samhällskritisk, vilket inte ska förväxlas med normkritisk för er som bara är vagt bekanta med det nu så daterade vänsteruttrycket.

Har man exempelvis gått igenom ett sådant sjuhelvetes mediehaveri som 1990-talskrisen kan man inte annat än garva åt paniken inför alternativa medier – och fakta.

Sveriges värsta fake news-skandal måste vara hur alla journalister under 1990-talet papegoj-upprepade att den ekonomiska krisen berodde på välfärdsstaten och att folket, som det hette, hade levt över sina tillgångar. Ingvar Carlsson behandlas i dag, på grund av fake news, som typ den sista äkta sossen trots att hans regering fattade de beslut i nyliberal riktning som ledde Sverige in i krisen.

Häromveckan läste jag en devot intervju med nationalekonomen Assar Lindbeck med vinkeln att han redde upp denna kris. Men utan att det nämndes att det var bland annat hans råd som orsakade massarbetslösheten, konkurserna och nedskärningarna. Och Lindbecks anvisningar för att städa upp efter sin och de uppburna nationalekonomernas katastrof handlade om att inskränka vår demokrati genom självständig riksbank, budgetdisciplin och förlängd mandatperiod. Demokratin ansågs nämligen farlig, då politikerna förleddes att lyssna på folkliga kravmaskiner i stället för på experter som Lindbeck. Kravmaskin var för övrigt ett vanligt ord under 1990-talet när politiker, ekonomer och journalister från alla läger spred fake news om välfärdsstaten.

Jag är så tacksam att jag inte längre lever i 1990-talets klaustrofobiskt trånga offentlighet utan har tillgång till en oändlig rymd av information. Jag bevittnar fortfarande hur det demokratiskt viktiga uppdraget utförs av journalister som inte skulle känna igen en kritisk fråga om den så kom och bet dem i arslet. Men jag slipper bli helt vanmäktig inför deras oreflekterat mainstreampolitiska och kunskapssvaga världsbild. Jag, liksom andra, kan i stället snabbt googla fram en egen underbyggd ståndpunkt eller förstå hur komplexitet kan förhindra en sådan.

Den nya offentligheten handlar inte bara om att mainstreammedier har mist källmonopolet. Jag antar att många med mig använder exempelvis Facebook likt en daglig tidning då vänner länkar artiklar om allt från geopolitik till lokala grävjobb. Och när vi blev varandras alternativa redaktörer och gatekeepers förlorade mediecheferna också ensamrätt till dagordningen.

Men trots att nätet och sociala medier ger dig enorma möjligheter till mångfald så verkar många ändå vilja odla fram en egenbekräftande politisk mainstreamartad monokultur. Att avväna eller blocka prisas exempelvis som politisk aktivism.

Javisst gör det ont när folk har en annan åsikt än du själv, eller som det heter på vardagssvenska: har fel. Man mår dåligt mest varje dag och vill likt John McEnroe vid varje tveksamt domslut utropa Why am I surrounded by fools, mot den likgiltiga himlen. För en blandad politisk kompott är inte bara psykologiskt utan också ideologiskt riskabel.

Om du lär känna din fiende behöver du, enligt generalen och militärstrategen Sun Zi, inte frukta resultatet av hundra slag. Men därigenom lär du, genom jämförelse, också känna dina vänner bättre och det kan verkligen vara något att frukta. Det är både irriterande och oroande att en fiende kan ha rätt och en vän fel men inte desto mindre sant. Och det blir än mer uppenbart att det betydelsefulla är vad som sägs och skrivs, inte vem som gör det trots att de flesta, oavsett politisk hemvist, tycks vara överens om motsatsen.

Åsiktspluralism på skärmen tror jag ökar drivkraften att kolla upp saker själv i stället för att förlita sig på auktoritetspersoner i kraft av att ni har samma politiska färg. Men då upptäcker du också hur mycket av debatt som består av strategiska lögner, medvetna misstolkningar, missunnsam läsförståelse och politiskt fejkad blind-och dövhet. Dagligen tycks människor triumfatoriskt fira det faktum att de bestämt att fenomenet avsiktliga missförstånd är något värt att fira. Och de gör det ordentligt och tillsammans!

Egensnickrad mainstream är förstås mysigt. Men ett tryggt rum riskerar att bli en kyrka och du börjar syssla med religion i stället för med politik och ser människor som kättare i stället för som oliktänkande, och snart nog är du med och tänder bålen. Men tänk på att när stanken av dina fienders brända kött blivit det normala i trakten är risken stor att det snart är du som står på tur.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera