Test på test
Nordkorea genomför numera så många kärnvapen- och missiltest att de knappt går att hålla reda på. Men det senaste, som ägde rum den 14 maj, var en klar framgång. Missilen Hwasong-12, som kan bestyckas med kärnvapen, flög knappt 800 kilometer men nådde en höjd på över 2 000 kilometer innan den damp ner i Japanska havet.
I optimal ballistisk bana hade missilen därmed kunnat färdas omkring 5 000 kilometer. Det är längre och högre än någon tidigare koreansk missil, och innebär att USA:s militärbas vid Guam nu är inom räckhåll. Provskjutningen följdes av en rad bilder på diktatorn Kim Jong-un, som leende firade med några av sina otaliga generaler. Han passade samtidigt på att utlova fler tester och varnar för att siktet är inställt på USA:s fastland.
Därmed har den unge ledaren synat Donald Trumps bluff med råge, sedan USA förra månaden sagt att »ingenting är uteslutet« och flyttat såväl hangarfartyg som ubåtar till den koreanska halvön. Men törs Trump använda dem? Vita husets svar på provskjutningen var en sedvanligt lam uppmaning till »alla länder« att implementera »strängare sanktioner« mot Nordkorea.
Även från Kina kom en välbekant reaktion: Peking fördömde testet, men manade samtidigt alla parter till lugn. Kina tycker förvisso inte alls om vad Kim Jong-un sysslar med. Men det är skillnad på att inte tycka om och att kunna stå ut med.
Kina har nämligen per se inga större problem med nordkoreanska kärnvapen, eftersom de inte utgör något direkt hot mot kineserna. Detta är faktiskt något som landets militärer och tjänstemän flera gånger sagt öppet, även vid internationella konferenser.
Men som vanligt vill omvärlden inte lyssna. Trump verkar i stället helt förlita sig på Kina i frågan. Det är rent av farligt, eftersom Peking tycks utnyttja denna desperation för att utkräva eftergifter gällande frågor som Taiwan och Sydkinesiska havet. Kina kommer dock aldrig att hjälpa till med att störta den koreanska regimen och riskera ett enat Korea vid sin gräns, eller ens pressa Kim Jong-un särskilt hårt att överge sitt kärnvapenprogram.
För om detta slår fel så har Nordkorea de facto även en hävstång mot Kina. Man kan hota Sydkorea och därmed locka ökad amerikansk närvaro. Det var precis denna sorts hot som föranledde att USA – till kinesernas stora missnöje – nyligen installerade ett avancerat missilförsvar vid namn THAAD utanför Seoul.
Hot hit och hävstänger dit – blir det något krig eller? Det är faktiskt upp till USA. Ingen annan har anledning eller kraft nog att anfalla först. Kim Jong-un vet givetvis att hans tid är över om han använder kärnvapen. De är främst en garant för att undvika det öde som diktaturerna i Irak, Libyen och Syrien har mött.
Vill Trump tämja Nordkorea så vore det enklare i dag än 2020, vilket är året då landets kärnvapenmissiler väntas kunna nå USA. Detta måste då ske med hårda, bilaterala tag, för inga sanktioner eller avtal hinner stoppa utvecklingen tills dess.
Det är alltså bråttom. Särskilt som Kim Jong-un redan i veckan underströk att USA »inte kan undkomma den största katastrofen i världshistorien« om landet fortsätter sina »pinsamma provokationer« mot Nordkorea.
