Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Alla kapitalister är inte slaktare

Gardell kan vara precis vad Ericsson behöver.

En av de mer tänkvärda reaktionerna på finansmannen Christer Gardells intåg som storägare i Ericsson i förra veckan kom från facket.

»I grund och botten är det intressant att någon vill komma in och lägga in pengar i bolaget. Det kan inte vara fel«, sa Per Norlander, ombudsman på Sveriges Ingenjörer, till Svenska Dagbladet.

Efter mer än ett kvarts sekel i medievärlden vet jag att hypotesen när redaktören gjorde utlägget – alltså bad reportern fråga Norlander om den nya storägaren – var en artikel på temat »Styckmästarens intåg skapar oro«, typ. Men heder åt både skribenten och tidningen som inte föll för frestelsen att »gangstra« (journalistlingo för att göra våld på verkligheten). Jag tror nämligen att fackets svar illustrerar att synen på investerare i allmänhet och riskkapitalister i synnerhet har förändrats de senaste tio åren. Och inte bara i de anställdas organisationer, utan lika mycket
i näringslivets finrum.

När Christer Gardell med sin fond Cevian köpte in sig i AB Volvo 2006 möttes han med största misstänksamhet – för att inte säga motvilja. Han brännmärktes av fordonsjättens större ägare, liksom av facket som kortsiktig klippare. Ordföranden Finn Johnsson gjorde vad han kunde för att hålla Gardell borta från valberedning och styrelse. Till och med dåvarande statsministern Göran Persson vädrade offentligt sin oro över vad finansmannen hade för planer med nationalklenoden.

Det fanns en utbredd uppfattning – även i medierna – om att ägaraktivister av Gardells sort egentligen bara hade ett recept: belåna bolaget, slakta, sälj delarna och dela ut pengarna till ägarna.

Vad få insåg den gången var att Gardell köpte in sig i Volvo för att det var illa skött. Lönsamheten var bara hälften jämfört med konkurrenten Scanias. Hans primära mål var att Volvo skulle bli bättre på sin kärnverksamhet, effektivare och därmed mer lönsamt. Det skulle i sin tur pressa upp aktiekursen så att Cevian en dag skulle kunna sälja med vinst.

Christer Gardell bedriver alltså ingen välgörenhet, långt ifrån. Men han ägnar sig inte heller åt överlagda styckmord på företag. Det handlar snarare om att få en krasslig patient frisk genom en kombination av medicinering och kirurgi.

Processen inbegriper ofta att sälja, knoppa av eller i värsta fall lägga ner perifera eller olönsamma delar. Volvo har exempelvis sålt både flygmotorerna och en stor it-konsultrörelse. Men de bolagen köptes ju inte av någon som vill lägga ner dem, utan av någon som tror sig kunna driva dem bättre än vad Volvo gjorde.

Gardells investering i Ericsson är alltså i viss mån en misstroendeförklaring mot huvudägarna Investor och Industrivärden, som inte har förmått hålla telekomjättens lönsamhet i nivå med den i konkurrenterna Huawei och Nokia. Men den är samtidigt en signal om att han tror att utvecklingen kan vändas. Det innebär säkert stora förändringar, kanske några nedläggningar. Men alternativet för Ericsson är knappast en återgång till storhetstiden, utan att kursen fortsätter falla tills bolaget slutligen slumpas bort till Oracle eller någon annan. Det är i det perspektivet man ska se fackets välkomnande av Gardell.

Styrelseordföranden Leif Johanssons reaktion var också intressant. Han var nämligen vd för Volvo när Cevian gick in där och han mottog väl inte precis finansmannen med öppna armar den gången. Fast också han verkar ha lärt sig något. Nu hälsade han nämligen Gardell med ungefär samma ord som facket.

Huruvida de kom från hjärtat eller ej vet jag inte. Dock kan man konstatera att Johansson har varit telekomjättens ordförande i sex år och därför har ett betydande ansvar för de senaste två årens kris.

Att Ericsson har en ny ordförande inom ett eller max två år är ingen alltför vågad gissning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera