Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
petradragare Intervju / Kultur

Från aktad till föraktad

Hon var en beundrad feminist. Sedan kom motgångarna slag i slag. Nu är hon tillbaka. 

Petra Östergren var en av Sveriges mest kända och upphöjda feminister under första hälften av 1990-talet. Men så skrev hon en  artikel i den feministiska tidskriften Bang som ställde några frågor som helt enkelt inte fick ställas. På en kort tid stöttes hon ut av den samlade kvinnorörelsen.

Ju högre man klättrar, desto hårdare blir fallet.

Petra och jag sitter i hennes vardagsrum, uppflugna i den största soffa som jag någonsin sett, ett mellanting mellan dubbelsäng och kuddrum.

Den vackra lägenheten med högt i tak ligger i Vasastan nära Tegnérlunden. Den är ett arv efter hennes pappas många energiska aktiviteter inom fastighetsbranschen. Dessa återklingar i Petras debutroman: »Berättelsen om Esmara«, som kom 2010 och som inledde vad som är på väg att bli en trilogi.

Så varför är Petra Östergren föremålet för magasinet Fokus stora sommarintervju? Anledningen är att det – efter många års relativ medietystnad – är just en hel del i hennes liv som »är på väg att bli«:

Först ut, redan i sommar, släpps resultatet av tre och ett halvt års studier inom ramen för forskningsprojektet DemandAT (Demand-side Measures Against Trafficking), finansierad av EU-kommissionen. Forskare och experter från sju olika länder har vänt ut och in på begreppet »efterfrågesidan« och undersökt åtgärder som används för att bekämpa människohandel inom områden som hushållsarbete och produktionskedjor. Petra och hennes kollega Isabelle Johansson har undersökt sexbranschen. De har bland annat granskat hur lagstiftningen fungerar i Sverige, Tyskland och Nya Zeeland och intervjuat svenska män som köper sex. Med hjälp av studierna har de sammanställt policyrekommendationer i ett så kallat »European Policy Brief«.

Därefter, någon gång på vårvintern, kommer Petra att försvara sin doktorsavhandling i socialantropologi, vid Lunds universitet. Målet är att bena ut den morallogik som ligger till grund för den svenska prostitutionspolitiken. Hur hänger makt, moral och medborgarskap ihop i Sverige?

– Det är en etnografi över det svenska sexköpsförbudet som vi har haft i snart tjugo år och som mött både beundran och kritik. Jag undersöker lagen som ett slags aktivitetsfält, fullt av moraliska och politiska konflikter, med en egen berättelse och egen uppsättning rollfigurer.

Dessutom har Petra en halvfärdig bok om frihet och anarki i datorn, och så är det ju de båda återstående delarna av Esmara-trilogin.

– Och sen då? undrar jag.

– Herregud, räcker inte det? skrattar hon. Jag försöker lära mig att ta det lugnt och göra en sak i taget. Någon slags allmänintellektuell, queer sagotant duger fint. Känner jag att jag måste, skriver jag en bok till, annars håller jag tyst. Världen är tillräckligt nerlusad med texter. Annars kan jag tänka mig att jobba med akademins »tredje uppdrag«, Det finns så  mycket bra samhällsvetenskaplig forskning som borde göras mer tillgänglig för allmänheten.

Men vem vet vad framtiden döljer i sitt sköte? Vem hade kunnat förutspå att flickan som föddes vid mitten av 1960-talet och växte upp i Kiruna skulle få det liv hon fick, uppleva sådana framgångar och överleva sådana svårigheter och förvandla sig själv till en unik och orädd röst inom svensk feministisk debatt?

Några årtal står nästan självlysande fram i Petra Östergrens förflutna. De markerar väldiga omvälvningar:

1981 lämnade hon som sextonåring Kiruna och for till USA där hon bodde hos en ingift faster: en högutbildad radikal kvinna med sympatier för svarta pantrarna och med lesbiska vänner. Att Petras begär riktades mot kvinnor snarare än mot män hade hon vid det här laget förstått. Den insikten gick hand i hand med att hennes feministiska medvetande väcktes. När hon var i yngre tonåren, lade hon märke till att killarna i skolan på ett helt självklart sätt hade högre status än tjejerna. Hon beslutade sig för att sluta sminka sig och vara brudig.

Att Petra efter högstadiet for till USA berodde dels på det småstadsintoleranta i Kiruna, men än mer på att hennes mamma, läraren och konstnären, inte tog tag i sin alkoholism, vilket gjorde livet i hemmet svårt. När Petras år i USA var över, valde hon att flytta hem till pappan i Stockholm. Några 1980-talsanarkistiska ungdomsår följde: punkband, arbets- och boendekollektiv och aktioner. Efter en resa till Kina började hon också studera socialantropologi och kinesiska.

– Jag kände att jag hade hittat hem. Universitetet var rätt plats för mig, jag skulle bli antropolog med inriktning på Kina. Samtidigt ägnade jag allt mer tid åt kampsport och började undervisa i självförsvar för kvinnor.

Det som lockade med kajukenbo kung-fu, den riktning Petra tränade, var disciplinen, ritualerna och det konstnärliga uttrycket. Just en dragning till kontroll och disciplin, och ett slags renlevnadsvurm, är något jag själv associerar henne med:

– Kanske är sökandet efter kontroll typiskt för missbrukarbarn. Men bakgrunden ger också många fördelar, som att kunna hantera kriser och ha många bollar i luften. Och fysisk aktivitet är bland de bästa botemedlen mot känslomässig stress.

Mot slutet av 1980-talet tilltog hennes mammas beroende, och hon lades in på behandlingshem. Men just när det ljusnade, träffade hon en man som slog henne. Hon gjorde snabbt slut. Han svarade med att slå ihjäl henne.

Författaren Carl-Michael Edenborg och forskaren Petra Östergren diskuterar moralfrågor på den norrländska restaurangen Knut på Upplandsgatan i Stockholm. Carl-Michael Edenborg äter rentartar med picklade rönnbär och granskottssenap till förrätt medan köket ordnar en specialgjord förrätt med fjällröding till Petra Östergren. Till huvudrätt äter de båda Wallenbergare på älg. Middagen rundas av med hjortronkolor. I Edenborgs glas finns öl, i Östergrens finns vin.

Författaren Carl-Michael Edenborg och forskaren Petra Östergren diskuterar moralfrågor på den norrländska restaurangen Knut på Upplandsgatan i Stockholm. Carl-Michael Edenborg äter rentartar med picklade rönnbär och granskottssenap till förrätt medan köket ordnar en specialgjord förrätt med fjällröding till Petra Östergren. Till huvudrätt äter de båda Wallenbergare på älg. Middagen rundas av med hjortronkolor. I Edenborgs glas finns öl, i Östergrens finns vin.

 

1988

Mordet på Petras mamma, den första av hennes livs tre stora katastrofer, återklingar i nästan allt hon gjort sedan dess. Hon avbröt universitetsstudierna och ägnade sig åt att arrangera kurser i feministiskt självförsvar för Roks kvinnojourer och andra kunder.

– Jag var så traumatiserad de där åren. Att fortsätta plugga in kinesiska tecken var inte att tänka på. I stället kunde jag jobba med kroppen och utbilda i självförsvar. Mamma, mormor och gammelmormor var lärare, så pedagogiken har jag i blodet.

Hennes självförsvarskurser blev en succé. Hon hjälpte kvinnor att minska sina rädslor och undkomma övergrepp. Jobbade oavbrutet, drog in hyfsade summor till sitt företag, reste land och rike runt.

– Fast det är tjugo år sedan jag slutade undervisa hör det fortfarande ibland av sig kvinnor och tackar för det jag lärde dem, som räddat dem från att råka illa ut.

Sitt självförsvarsprogram presenterade hon i boken »Slå tillbaka!« (1993 ) som formulerade en trestegsstrategi: 1. Att undvika fara 2. Att ta sig ur en farlig situation utan våld, och 3. När det är oundvikligt använda våld för att sedan ta sig därifrån.

I det sista kapitlet läser vi bland annat: »De ställen du skall träffa i första hand är primärmålen: ögon, strupe, testikel och knän« – vilket osökt får åtminstone mig att tänka på den gamla ramsan »öron, axlar, knä och tå, knä och tå«.

Petra skrattar:

– Det är precis så bra pedagogiska knep ska fungera.

 

1996 

Petras andra bok »Att komma till ro med det allra värsta« är en svidande öppen skildring av mordet på mamman. Den lästes och hyllades av många.

– Trots den intensiva smärta jag gick igenom var själva skrivandet fantastiskt. Jag förstod att som författare går det att placera sig på en plats mellan verklighet och ord, att göra sig till ett redskap för något. Och när boken var klar började jag äntligen kunna tänka igen. Bubblan sprack. Jag började leva, bryta mot underförstådda regler inom kvinno-rörelsen, som att sminka mig igen och att undervisa män i självförsvar.

Det första resultatet av det nyväckta tänkandet blev en artikel i den feministiska tidskriften Bang. Det skulle i sin tur ge upphov till den andra stora svårigheten i Petras liv, lagom till att hon hämtat sig från den första.

Upprinnelsen var att Bangredaktörerna bad den högaktade feministen Petra Östergren att recensera en bok om våld mot kvinnor. Artikeln, som är bland det bästa jag läst av de hundratals texter jag plöjde inför intervjun, börjar med att Petra berättar hur hon fick flashbacks från mordet på mamman när hon började läsa om lemlästningarna, och därför inte förmådde fortsätta.

Hon kunde således inte skriva någon recension, men, fortsätter hon, hade hon kunnat det så skulle hon velat ta upp saker som hon tyckte saknades i boken –  liksom i den svenska feministiska debatten om våld mot kvinnor.

Och så plötsligt kommer de, i korta meningar, nästan naivt formulerade, de där frågorna som hon inte skulle ställa. De bara forsar ut som om proppen släppt. Petra frågar varför misshandel bland homosexuella par förtigs, varför porrmotståndare anser att bögporr är okej, men inte heteroporr, varför kvinnor som säljer sex så sällan kommer till tals i feministiska sammanhang, och så avslutar hon med att undra varför kvinnors utforskande av sin sexualitet som faller utanför normerna angrips och fördöms.

Här radas exakt de ämnen upp som utgör det explosiva bränslet i det som kallats »the feminist sex wars« och som splittrat generationer av anglosaxiska feminister ända sedan 1980-talet. Förstod Petra vad hon gav sig in på?

– Jag skrev ju medvetet provocerande och förstod väl att artikeln skulle väcka uppmärksamhet och kanske ilska. Men jag tror alltid människor om gott, så jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig vad som skulle hända. Ändå hade jag blivit varnad av min dåvarande sambo. Hon hade hört hur några av radikalfeministerna som gick mina kurser höjt mig till skyarna, och påpekat att den som sätts på piedestal förr eller senare knuffas ner.

Och så blev det. Telefonerna gick varma mellan kvinnorörelsens mäktiga.

– Det gick så långt att den radikalfeministiska organisationen Kvinnofronten tillverkade ett svar som var typografiskt snarlikt Bangartikeln, där jag utpekas som en vidrig, våldsförhärligande förrädare. De skickade ut den, och min artikel, i hundratals exemplar till mina kunder, men även andra i min närhet.

Kuppen lyckades. Beställningarna på föreläsningar och självförsvarskurser sinade. På några månader kollapsade ekonomin i Petras företag, gamla vänner tog avstånd med ursäkten att det skulle kunna skada dem ifall de syntes tillsammans, och gick hon på klubb eller konferens hände det att hon omringades av hotfulla radikal-feminister som sa åt henne att sticka.

Petra Östergren var plötsligt utstött ur sin sociala gemenskap.

– Det var jobbigt, men helt fel i tiden låg det inte. Jag hade börjat bli trött på att undervisa i självförsvar, och ville göra något nytt. Jag bestämde mig för att skriva en bok om varför de här ämnena var så känsliga för kvinnorörelsen, och tillbringade de kommande tio åren åt att tänka, läsa och resa.

– Du verkar inte rädd för förändringar?

– Jag gör ofta planer för mitt liv, men så händer det något, ofta dramatiskt, som tvingar mig att ändra på dem, så då gör jag det. Men visst, det var tunga år. Jag gick från att ha varit en högt aktad feminist till att bli en föraktad feminist. Men det var också inspirerande eftersom jag sökte mig till frisinnade som Alexander Bard, Channa Bankier och Nina Lekander. Jag skapade helt enkelt en ny umgängeskrets. Det spelade ingen större roll om de var klassiska liberaler eller frihetliga marxister, filantropiska näringslivsmänniskor eller agiterande sexarbetare, huvudsaken var att de vågade tänka självständigt och diskutera öppet och nyfiket, utan att förfalla till slagord och fördomar. Så jag rörde mig långsamt tillbaka mot min akademiska karriär som gått i stå när mamma blev mördad. Då började jag också ana att »the feminist sex wars« egentligen inte handlade om porrens vara eller icke-vara, utan om konflikten mellan en frihetlig och auktoritär hållning till livet och politiken.

Mellan 2000 och 2006 hette Petras partner Penny Wong: en australiensisk labor-senator som senare fick olika ministerportföljer. Via henne och mötena med andra australiensiska politiker fick Petra ett välkommet andrum:

– För den etablerade australiensiska vänstern var det en självklarhet att solidarisera sig med sexarbetare. Dessutom var hela den australiensiska kulturen uppfriskande auktoritetsskeptisk.

 

 

2006 

Petras decennium som persona non grata var över. Det markerades med utgivningen av »Porr, horor och feminister« – en bok om det svenska porr- och prostitutionsmotståndet som slog ner som en bomb.

– Det som kom i skymundan i media-stormen var att kommersiellt sex inte var det väsentliga. Mitt fokus var maktstrukturer: vilka kvinnor får tala och vilka omyndigförklaras? Liksom kulturella mönster: varför är det så svårt att tänka redigt kring icke-normativ sexualitet, och hur kommer det sig att just Sverige haft ett så långt negativt förhållningssätt till sex mot ersättning?

Två år senare antogs Petra till doktorandutbildningen i socialantropologi vid Lunds universitet, och samma år, 2008, publicerade hon antologin -»F-ordet. Mot en ny feminism«. Petra hade samlat ihop ett heterogent gäng forskare, författare och opinionsbildare  som tänkte annorlunda, ifrågasatte och ställde saker på huvudet, och som inte drog sig för att provocera. Efter att ha varit kritisk till den svenska feminismen under så lång tid ville hon bidra på ett mer konstruktivt sätt.

Ytterligare två år senare släppte Petra romanen »Berättelsen om Esmara«, den första i en trilogi, medvetet lättsamt skriven, ett slags queer »chick-lit«, som kretsar mycket kring författarens typiska teman: feminism, anarkism, trans, sexuell mångfald. Samt en aldrig sinande flod av anekdoter om fastighetsaffärer som hon bett sin pappa fastighetsförvaltaren berätta.  Men precis som författaren blir hennes protagonist utsatt för svårläkta sår.

– Så det underliggande, outtalade temat är hur en ung kvinna hanterar tidiga trauman. Jag vill gestalta hur någon med ett lite annat psyke än mitt tar sig igenom stora sorger.

Petra Östergren hade överlevt två katastrofer och rest sig igen. Livet lekte, framtiden låg öppen, hon skrev och forskade.

Men så hände det igen.

 

2012 

Efter att länge ha känt sig trött, haft feberattacker och konstiga smärtor sökte hon till slut hjälp. Folk omkring henne hade tjatat om att hon måste gå till en läkare.

– En sjukgymnast sa att min lever kändes konstigt stor och hård. När jag väl kom till sjukhuset upptäckte de att jag led av polycystisk leversjukdom, en genetisk åkomma som innebär att levern obönhörligt fylls av allt fler cystor. Jag fattade då att jag haft problem sedan 20-årsåldern och att all kampsport jag ägnat mig åt, med sparkar och slag mot bålen, varit livsfarlig.

Svensk sjukvård kunde inte erbjuda någon vidare vård, åtminstone inte tillräckligt snabbt för Petra. På sitt typiska sätt, lik den Pippi Långstrump som var hennes barndoms hjälte, tog hon själv tag i saken och hittade läkare på Charitésjukhuset i Berlin som hjälpte henne. Hon tog ett banklån, åkte ner och lät kirurgen skära bort två tredjedelar av levern.

Operationen gick bra, vännerna Nina Lekander och Lotta Lundberg dök upp på sjukhuset med en flaska konjak vilket kanske inte var det mest lämpliga att hälla i någon som just gjort en massiv leverresektion, så de drack gladeligen upp den själva. När Petra väl kommit tillbaka till Sverige betalade Försäkringskassan retroaktivt den tyska klinikens avgift.

– Levern är ett häftigt organ, det reproducerar sig självt. Men för min del växte tyvärr också nya cystor ut, så jag har fortsatta besvär, även om det är bättre än förut. Framför allt smärtorna har gjort att jag tvingats dra ner på min arbetstakt rejält, men faktiskt också att fundera kring svensk narkotikapolitik. Tidigare har jag inte ens velat ta en Alvedon, och dessutom tyckt att kontroverserna kring mitt ställningstagande i sexarbetsfrågan räckt. Men jag behöver regelbunden smärtlindring och svenska läkare har bara rätt att skriva ut preparat som Tramadol, ett slags opiat som är kraftigt beroendeframkallande och gör mig »hög« på ett obehagligt vis. Jag kan inte tänka, vilket gör mig galen! Utomlands har jag i stället testat medicinsk cannabis: den lindrar lika bra som de godkända tunga drogerna, men utan samma biverkningar. Förbudet är helt ologiskt.

Trots att land efter land legaliserat medicinsk cannabis har det varit stenhårt nej från Sveriges sida. En förändring kan dock vara på väg. Bara de senaste månaderna har två individer lyckats få det utskrivet, efter mycket kamp från kroniska smärtpatienter, forskare och läkare. Jag frågar henne hur många år hon tror det dröjer tills medicinsk cannabis kan skrivas ut av svenska läkare på ett mer allmänt sätt?

Petra skrattar:

– Ja, man brukar ju säga att när saker förändras i Sverige går det fort. Så vad ska vi säga, mellan tre och fem?

Under rehabiliteringen, som uteslutande bestod av vila, fick Petra erbjudandet att leda den svenska delen av forskningsprojektet DemandAT, som alltså undersöker efterfrågesideåtgärder mot människohandel. Att valet föll på henne var naturligt eftersom hennes doktorsavhandling handlar om sexköpslagen och hon redan publicerat mycket kring svensk prostitutionspolitik. Budgeten var frikostig, men Petra var ändå frestad att svara nej, tills hon lyckades anställa ytterligare en doktorand i arbetet, Isabelle Johansson.

 

2015 

När Petra och hennes kollega arbetat med projektet i två år hände något anmärkningsvärt. En av USA:s mest kända radikalfeminister, Catharine MacKinnon, verksam vid University of Michigan, skrev den 30 mars ett tre sidor långt brev till Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Amerikanen ifrågasätter hela DemandAT-projektet men i synnerhet Petra Östergren, eftersom hon är kritisk mot sexköpslagen. MacKinnon antyder rentav att Petra är en lobbyist för sexindustrin.

– Detta brev spreds även vidare och det dröjde inte länge innan de feministiska debattörerna Kajsa Ekis Ekman – som inte är så förtjust i mig – och EU-parlamentarikern Malin Björk (V) gick till angrepp i medierna: de framförde samma kritik mot EU-projektet och min roll som MacKinnon hade formulerat i sitt brev.

Det är viktigt att minnas att den svenska sexköpslagen betraktas som en av de största svenska exportsuccéerna sedan granatgeväret Carl Gustaf. Lagen har fått avknoppare i Norge, Island, Nordirland, Kanada och Frankrike berättar regeringen stolt på sin hemsida.

Detta stärker den svenska självkänslan. Sedan länge har Sverige sett sig som kanske inte ett vetenskapernas, humanioras, konsternas, modets, så dock åtminstone ett moralens föregångsland; ett föredöme för alla andra av världens länder när det kommer till att lagstifta om moralfrågor.

– Många inom det politiska etablissemanget verkar se kritiker av sexköpslagen som rena landsförrädaren, vilket är förståeligt och inte gör mig någonting, och amerikanska professorer får skriva vilka brev de vill till vår regering.

– Däremot har det visat sig att svenska politiker, liksom tjänste- och ämbetsmän, har lyssnat på lobbyisterna och försökt motarbeta den fria forskningen, vilket är oerhört allvarligt. Själv har jag varken haft tid, ork eller lust att ta itu med det, men vi har ju en offentlighetsprincip, så vill någon gräva i det är det bara att ge sig hän.

 

2017 

Vi har flyttat oss från Petras lägenhet till Knut Restaurang & bar vid Tegnérlunden där vi fortsätter samtalet. Krogen serverar norrländska specialiteter, vilket passar Petra. Förutom lägenheten i Vasastan har hon en gård på den svenska sidan av Tornedalen där hon brukar tillbringa några månader om året:

– Jag skall resa dit nästa vecka. Det blir underbart. Inte en granne på en halvmils håll. Bara jag, min sommarhund Salli och skrivandet. Ibland kommer vänner och familj förbi. När jag väl kommer i gång med skrivandet blir det som en besatthet.

– Ja, där borde du ju också vara rätt väl skyddad ifall Catharine MacKinnon blir så förbannad på att de svenska politikernas inte lyckades stoppa din forskning i DemandAT och organiserar en direkt-aktion. Tänk dig att du vaknar i din torne-dalsgård av rungande slagord som ekar mellan tallarna i stället för älgarnas bröl.

Petra skrattar.

– Så viktig är jag nog inte. Men det ska bli spännande att få respons. Själv är jag nöjd med resultatet och i synnerhet över vår tredelade klassificering av lagstiftning kring sexbranschen.

De olika policymodellerna kallar de repressiv, restriktiv och integrativ. Den första policymodellen är den svenska: målet är att utrota hela branschen med hjälp av strafflagstiftning. Den restriktiva försöker i stället begränsa branschen, som i Tyskland, men kringgärdar den med strikta lagar och regler som inte gäller för andra branscher. Den integrativa utgår ifrån helt andra premisser. Sexarbete ses inte nödvändigtvis som något »gott« i sig, men de som jobbar i branschen ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Därför försöker man integrera branschen i en befintlig samhällsstruktur med bland annat arbetsrättslagstiftning, och menar att det är det bästa sättet att skydda utsatta, förebygga lidande och motarbeta ohyggligheter som människohandel. Det enda land i världen som har en sådan politik är Nya Zeeland.

– Det påminner rätt mycket om hur man diskuterar narkotika-politiken fungerar i olika länder?

Petra smuttar försiktigt på sitt rödvinsglas och nickar:

– Ja, det finns likheter. Å ena sidan den svenska kampen för ett narkotikafritt samhälle som skall upprätthållas av polismakten men som i praktiken leder till att hundratals brukare dör varje år, å andra sidan länder som Portugal där skademinimering och vård prioriteras.

Middagen börjar lida mot sitt slut och innan vi skiljs åt ställer jag ytterligare två frågor:

– Vad är din grundläggande drivkraft?

Hon behöver inte tänka efter:

– Att vara en mensch. En ansvarsfull världsmedborgare. Att försöka förändra och förbättra. Det är den röda tråden i allt jag sysslat med.

– Så det börjar bli dags att ge sig in i politiken?

Hon gör en grimas:

– Jag har enorm beundran för de som orkar med de kompromisser och det dagliga trätandet som krävs i partipolitiken. Det var något jag förstod och lärde mig uppskatta när jag var med Penny i Australien. Men jag har verkligen inte det rätta kynnet för det. Jag vill göra saker på mitt sätt. Fast visst, den dag det finns ett parti med självbestämmande lokal-anarkism på programmet, typ Centerns ungdomsförbund, och där frihet ses som ett medel och inte ett mål, då ska jag överväga saken.

– Riksdagsledamoten fil dr Petra Östergren?

– Haha, ja vi får se. Men jag vill ju hellre skriva skrönor. Att få syssla med underhållning och erbjuda en stunds vila är också en slags politik. Fast just nu vill jag bara bli fri från det här mastodontiska EU-projektet och skriva färdigt min doktorsavhandling. Trettio år efter mordet på mamma kan jag äntligen få disputera.

– Det skålar vi för!

Vi klingar i glasen.

När hon rest sig för att hämta sin kappa passar jag på att hälla i mig resten av hennes vin innan jag följer henne ut. Jag hoppas att hon inte såg mig. Kontroll, disciplin och värdighet är knappast mina starkaste egenskaper.

När vi vinkar adjö hoppas jag att Petra har fått sin beskärda del av katastrofer nu, även om hon är tuffare än tåget och stark som en klippa.

Vilket förresten är vad hennes namn betyder.

 

 

JF_Petra9

Anna Petra Cecilia Östergren

Född: 29 september 1965 i Kiruna.

Är: Författare, forskare och före detta instruktör i feministiskt självförsvar.

Bor: Omväxlande i lägenheten i Vasastan och på gården i Tornedalen.

Familj: Stor och brokig.

Aktuell med: I sommar presenteras hennes EU-finansierade rapport om åtgärder mot människohandel, där hon bland annat jämfört lagstiftningen i Sverige, Tyskland och Nya Zeeland. I vinter disputerar hon med en avhandling om den svenska sexköpslagens etnografi på socialantropologiska institutionen vid Lunds universitet.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera