Livet som man fick henne att hata kvinnor

I mitt flöde på X brinner ett ständigt könskrig. Slagsidan är klart till männens fördel. Som ett belägg för att män egentligen har det värst i dag, i det som ska föreställa en mansvärld, nämns emellanåt amerikanskan Norah Vincents namn.

Det är nu 20 år sedan som hennes bok Self-Made Man (Förklädd till man) kom ut, där hon wallraffade som karl. Långt senare – 2022, 53 år gammal – dog hon genom assisterat självmord. Se där, säger könskrigarna: världen är så grym mot män att en kvinna i samma situation skulle tappa lusten att leva.

Jag frågar mig om det verkligen kan vara så lätt.

I boken berättar Vincent att hon var en pojkflicka som barn, storväxt, och därtill lesbisk. Som vuxen testar hon att klä ut sig till man, och upptäcker att förklädnaden faktiskt funkar. Inte nog med det – hon märker hur män behandlar henne helt annorlunda. Från att skamlöst ha stirrat på henne när hon gått förbi, väjer de nu med blicken. Plötsligt kan hon läsa den oskrivna regeln: en man som stirrar på en annan man tigger om trubbel. Att titta bort är att visa respekt.

Erfarenheten ger henne blodad tand. Det blir ett bokprojekt där hon i ett och ett halvt år förklär sig till man, under namnet Ned, och får tillgång till mer eller mindre exklusivt manliga domäner. Hon går med i ett bowlinglag, dejtar damer, tar jobb som dörr-till-dörr-säljare, gästar ett munkkloster och går på strippklubb och mansläger.

Alla verkar köpa att hon är man, om än en ovanligt feminin sådan och möjligen bög. Ironiskt, eftersom hon vanligen uppfattas som en manhaftig kvinna. Bowlinggubbarna tycker att Ned kastar som en tjej, men hjälper ”honom” att bli bättre. En kontrast mot hur det brukar funka med kvinnor, konstaterar Vincent. Dessa kan visa en spelad värme utåt men i hemlighet glädjas åt sina medsystrars misslyckanden.

Den tydligaste röda tråden i boken är att män har svårt för att snacka känslor, måste visa sig starka. Medan kvinnor gärna kommunicerar allt de tänker och känner – kanske mer än önskvärt – håller män sin tystnad som en sköld framför allt det där jobbiga de bär inombords. Att visa det öppet skulle vara som att blotta en svag punkt – bli sårbar – vilket en man ska passa sig för.

”Folk ser svaghet i en kvinna, och vill vara till hjälp. De ser svaghet i en man, och vill utplåna den.”

Vincent ger en känga till sitt eget släkte. Kvinnor tenderar att tro att det som inte uttalas inte finns, men bara för att män inte uttrycker känslor på samma sätt, betyder det inte att de inte har några, eller att deras språk är obegripligt.

Överlag finner Vincent att män och kvinnor har helt olika sätt att prata. Män är fåordiga, men går rakt på sak och menar exakt vad de säger – inget behöver tolkas mellan raderna. Kvinnor använder fler ord och lindar gärna in dem så att ingen ska ta illa upp.

Vidare noterar hon att mäns könsdrift tycks inkompatibel med äktenskap. Bowlinggubbarna älskar sina fruar, men går också på strippklubb och fantiserar om andra kvinnor. Mannens sexualitet är mer fysisk än kvinnans – han behöver knulla som han behöver kissa och bajsa. Det spelar inte alltid så stor roll vem kvinnan är, så länge mannen kan uträtta sina behov genom (eller i) henne.

Mest igenkänning upplever undertecknad när Vincent dejtar. Att befinna sig på den andra sidan – den sida som blir granskad och bedömd, den som ska ta första steget och tåla att bli nobbad gång efter annan – blir en omskakande upplevelse för henne. Women seem wicked when you’re unwanted, sjöng Jim Morrison, och Vincent kan plötsligt relatera till raderna när hon slentrianmässigt avfärdas som något katten släpat in. I manlig skepnad är hon dessutom skyldig tills motsatsen bevisats – att hon inte är som de andra män som bara vill ligga.

Att bli konstant nobbad och ställd inför orimliga och motstridiga förväntningar (vara traditionellt manlig och modern feminist på samma gång), ger henne intrycket att spelet är riggat till kvinnornas fördel. Typiskt manlig makt framstår som skrattretande jämfört med den skada kvinnor kan åsamka bara genom att säga nej.

”Att dejta kvinnor som man blev en lektion i kvinnlig makt, och det gjorde mig till en tillfällig kvinnohatare. Jag ogillade deras överlägsenhet, deras anklagande leenden, deras privilegium att välja eller peta bort mig med en fingertopp. Det gjorde förlusterna och även segrarna outhärdligt förödmjukande [min översättning, förkortad].”

Vincent drar slutsatsen att män och kvinnor är så olika i grunden, att det är ungefär lika lätt att få oss att hålla sams som att mäkla fred i Mellanöstern. Kön, inser hon, sitter i hjärnan, och är inte bara en social konstruktion.

Experimentet når sin slutpunkt när Vincent drabbas av något som liknar ett nervsammanbrott och läggs in på mentalsjukhus. Det är här det blir tacksamt för nätkrigare att dra sin slutsats: Vincent pallade inte livet som man. Men ska man ta henne på orden var det snarare att hon bollade flera identiteter samtidigt – hennes riktiga som kvinna och den falska som man – som sänkte henne. Det, samt att behöva ljuga för folk, och ångesten kring vad som skulle hända om hon blev avslöjad.

Även om hon konstaterar att det på flera sätt är tufft att vara man i det moderna samhället – svårigheter som kvinnor knappast förstår – var det alltså inte det som i slutändan fick henne att bryta ihop och lägga rollen som Ned på hyllan.

Av allt att döma var det en lång historia av depression som till slut ledde Vincent att uppsöka en klinik i Schweiz för att avsluta sitt liv. Detta efter flera självmordsförsök och sjukhusvändor.

Att folk fortfarande pratar om hennes wallraff visar ändå värdet i att våga se världen från ”motståndarens” sida, och att gräset kanske inte är riktigt så grönt som man hade trott.

Toppbild: Norah Vincent vid sitt hem i Manhattan 2001.

***

Läs även: Taxi Driver – 50 år av politikermord och våldsamma incels

Läs även: Folkutbytet – kan Sverige verkligen vara Sverige med en annan befolkning?