Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Rose-1 Kultur

Sommar på flaska

Axel Odelberg omprövar gamla sanningar i jakt på säsongens prisvärda rosé.

Vinvärldens repetitiva karaktär har åter manifesterat sig, vilket föranlett mig att på nytt pröva en gammal åsikt. Bakgrunden till detta extraordinära sammanträde i min inre högsta domstol är de svallvågor av rosévin som sköljt över den massmediala scenen de senaste veckorna.

Detta säsongsfenomen har vuxit exponentiellt och antagit nära nog orgiastiska proportioner. Aftonbladet flaggar för »19 suveräna roséviner«, DN presenterar 17 av »årets bästa roséviner«, SvD lockar med »tolv nyanser av rosé«, för att nämna några av de instanser som inför sommaren ägnat sig åt »la vie en rosé«.

Systembolagets utbud uppgår i dag till fler än 500 viner i kategorin. Bara det ordinarie sortimentet omfattar 65 nummer. Rosétrenden är internationell, men Sverige utmärker sig som ofta i hajpsammanhang, som extremt. Rosédrickandet har ökat åtta gånger på femton år och fyra gånger på de senaste tio.

Tidigare var rosé per definition ett enkelt, billigt och blekrosa vin som man med gott samvete kunde kyla med isbitar, och som huvudsakligen konsumerades av semestrande fransoser på Rivieran. Rosé i prestigeklass var ett okänt fenomen. Numera finns rosé också i höga prislägen, vilket möjligen avspeglar en naturlig producentönskan att plussa på marginalerna snarare än ett konsumentmissnöje med billig rosé.

Rosé är för övrigt mer producentvänligt än rött och vitt eftersom det inte lagras. Rosé kräver därför inte kapitalbindande och räntedrivande lagring. Rören är raka från butelj till butik. Det ger inte vinet mycket tid att utveckla eventuell komplexitet eller smakpotential.

Min hittills varande övertygelse, efter många flaskor sydfransk basrosé och enstaka mer pretentiösa buteljer är därför att rosé bäst serveras ymnig, kall och billig. En del av poängen med rosé är kvantitet snarare än kvalitet. En lyckad sommarfest utmärks av att mängden urdruckna roséflaskor överstiger antalet gäster.

Mitt pristak är 80 kronor. Men kostnaden för de viner mina kolleger i vinskrivarbranschen nu rekommenderar ligger i de flesta fall över detta tak. Därför känns en prövning av pristaket påkallad.

I den grävande journalistikens anda skaffar jag sex roséviner i prislägen från 50 kronor till 150 och ber några personer med hyggliga smak- och luktorgan att blindprova. Vinerna står uppställda i stigande prisordning. Det sniffas och sörplas en stund innan omdömena börjar falla.

»Liten doft och ointressant smak«, heter det om vinet längst till vänster. Betydligt vänligare är tongångarna om vin nummer två. »Bra smak. Lättdrucket«. Skillnaden är intressant eftersom det handlar om samma vin men olika förpackat: Puycheric på box (199 kronor) respektive flaska (69 kronor).

Nästa vin, Domine de Collavery är en knapp tjuga dyrare och bedöms vara i nivå med det billigare vinet. Det följande 115-kronorsvinet, Grande Recolte har »bra doft och kropp«, medan roséhajpsymbolen M de Minuty 119 kronor, inte gör stort intryck. Det gör däremot systervinet Minuty Prestige (149 kronor), »bra smak, balans och fruktighet«, men bedöms långt ifrån värd sitt pris.

Överlägsen segrare blir det mindre än hälften så kostsamma Puycheric på flaska och min uppfattning överlever omprövningen: Drick gärna rosé, men köp den billig. Över 80 kronor är det mest priset som stiger!

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera