Inrikes

Sista striden det är …

Liberalernas ledning vill kväva utmaningen i sin linda. Men Birgitta Ohlsson tänker slåss till november.

Det fanns bara en punkt på dagordningen.

Birgitta eller Jan?

Som vanligt hade några länsförbund nominerat Birgitta Ohlsson till partiledare inför landsmötet. Lovisa Aldrin, som suttit i L-kvinnornas styrelse några år, kunde tycka att något så viktigt förtjänade mer ögonkontakt och mindre turordning i talarlistan än ett telefonmöte tillåter. Men å andra sidan var det ju mest ett rutinärende. Om inte Birgitta ställde sig till förfogande skulle det få bli Jan igen.

Hon slökollade på Facebookflödet, hur långt var det kvar? Drygt en timme, snart nyheterna.

»Missa inte ›Aktuellt‹ om några minuter!« skrev Benny Lindholm i Uppsala.

Gulan Avci, ordförande i Liberala kvinnor ringde upp sin styrelsegrupp och uttryckte sitt starka stöd för Jan Björklund en timme senare.

Det var en väntad öppning. Men sedan. En efter en höll de med, alla de nya styrelseledamöterna.

Gulan Avci ropade upp namn, och fick svar.

– Det här är inte rätt tid, att hon inte förstår det, sa någon.

– Det är så ansvarslöst av Birgitta att gå ut på det här sättet med sin kandidatur, sa en annan.

– Jag håller med Gulan, sa en tredje.

Det är konstigt med telefonkonferenser. Den egna andningen blir så mycket mer påtaglig. För bara en stund sedan hade Lovisa Aldrin ringt upp, nästan darrhänt, glad och otåligt väntande på att bli inkopplad till mötet.

Nu suckade hon.

Det var inte det att hon var direkt missnöjd med Jan, om inte Birgitta hade ställt sig till förfogande hade allt fått vara som vanligt. Men nu jävlar. Det här hade de ju väntat på i 15 år!

– Jag förstår inte hur ni andra tänker, sa hon när det var hennes tur, längst ner på talarlistan.

Några dagar och en reservation senare har hon fortfarande svårt att förstå varför åtta av tio styrelseledamöter i kvinnoförbundet röstade för att behålla Jan Björklund som Liberalernas partiledare.

– Vi är ett kvinnoförbund. Vi får medel från staten för att verka för att kvinnor ska kunna representeras på den politiska arenan. Vi har haft en kvinnlig partiledare en gång, och hon fick inte leda partiet till val. För mig var det inget snack om att nominera Birgitta Ohlsson om hon själv ville, säger Lovisa Aldrin.

På Facebook, dit riksdagens partipolitiska bråk till stor del har flyttat, är Liberala kvinnors beslut en pågående storm. I bakgrundssamtal bekräftas en av de vanligaste slutsatserna i diskussionerna, att kvinnoförbundets stöd till Jan Björklund hänger mycket på dess ordförande. Gulan Avci kallas av många för kronprinsessan. Hon har de senaste åren lyfts fram av partiledaren, och ingen frågar sig vem hon vill se leda partiet.

Enligt Birgitta Ohlssons stödtrupper är L-kvinnors ställningstagande ett typiskt tecken på hur Jan Björklund har byggt in skyddsmekanismer för den egna positionen i partiet, enligt den andra sidan är det en naturlig allians mellan två likasinnade.

Men mycket annat rör om i kommentarsfälten och blir till rubriker nu. Att det inte blir något provval om partiledarposten, till exempel. När utmanaren Ohlsson ville se en rådgivande medlemsomröstning, sa valberedningen nej. Bråket som följde kunde knappast bli mer infekterat eller för den delen folkpartistiskt; mycket går ut på vem som svarat vad på en motion vid tidigare landsmöten.

Förenklat handlar det om att beslutande omröstningar skulle gå emot partiets klubbade regler för partiledarval. De olika länsförbunden kan däremot ha rådgivande medlemsomröstningar inför sina nomineringar, ett slags provval som också är möjligt att ha på riksplan.

Utåt har valberedningens besked varit att det inte går att ändra reglerna när några länsförbund redan lämnat in sina nomineringar. Men i slutna rum diskuterades i stället det verkliga problemet.

Vad skulle hända om vi genomför medlemsomröstningar och vi inte följer resultatet? Skulle det över huvud taget vara möjligt att föreslå ett annat namn?

Svaret i varje diskussion blev nej.

– Vi har lagt fast en process. Det är som när man spelar fotbollsmatcher, man ändrar inte reglerna under matchen, sa Olle Schmidt, valberedningens ordförande, till Sydsvenskan i veckan.

Sedan dess har valberedningens läskunnighet ifrågasatts offentligt av upprörda riksdagsledamöter, och Olle Schmidts arbetsmetoder kallats sovjetiska.

Det är som sagt Liberalerna som bråkar.

Partiledningen vill ha det här snabbt överstökat. Maria Arnholm och Jan Björklund har i veckan slängt sig på telefonen för att uppmana länsförbunden att så snart som möjligt skicka in sina nomineringar till valberedningen, helst före denna veckas helg.

Efter samtalen från Stockholm och ett extrainsatt möte hade Liberalerna i Dalarna bestämt sig.

– Det är viktigt för partiet att stöka bort den här typen av personstrider för att få fram politiken. Man kan klaga på tajmingen. 2015 hade varit en vettig tid att byta, likaså 2019, sa L-ordförande Bo Brännström och tillade:

– Birgitta Olsson har många vänner men också fiender.

Ett symtomatiskt svar, för partiledarstriden verkar till stor del handla mer om just person än politik.

Att de är väljarnas ständiga andrahandsval har länge varit Liberalernas stora problem. Men när Moderaternas kris fördjupas och partiet krymper är det tydligt att också det har förändrats. Liberala väljare strömmar till Centerpartiet i stället.

Annie Lööf-effekten, lyder analysen i bakgrundssamtal, också bland dem som vill att Jan Björklund sitter kvar. De flesta tror inte heller att skillnaderna blir så stora sakpolitiskt, även om ett byte till Birgitta Ohlsson skulle innebära en mer socialliberal och feministisk profil. Utmanaren hyllar Jan Björklunds skolpolitik, och vill se ett starkt försvar. De som är missnöjda klagar i stället över en partiledning med bunkermentalitet och hur partiet har skötts, inte över politiken.

Birgitta Ohlsson är partiets mest personkryssade politiker och har flera gånger gått om partiledaren när riksdagslistorna satts. Därför vill hon ha en rådgivande medlemsomröstning, en fördel i en kamp som trots personkryss ser svår ut att vinna.

De som stöttar Jan Björklund oroas kanske något av Birgitta Ohlssons starka stöd, men är förvissade om att partiledaren skulle vinna en omröstning bland ombuden på landsmötet.

Det är någonting annat.

– Jag skulle bli mycket förvånad annars. Två av de tre viktigaste länsförbunden har redan bestämt sig till Jans fördel, säger en veteran i partiet.

Birgitta Ohlssons stödtrupper är dedikerade och har varit det länge. Tidigare partiledaren Per Ahlmark hör till de mest kända supportrarna. »Jag hoppas intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande för folkpartiet« skrev han redan 2011 i ett av många inlägg. Ofta hittas Birgitta Ohlssons fans i partiets yngre lager och de äldre, men finns med några undantag inte där inflytandet är som störst. Där sitter i stället Jan Björklunds klick, i partiledningen och på strategiskt viktiga poster ute i landet.

Utmanarna pekar på interndemokratin och ser en uppförsbacke: Innan ombuden utsågs i våras fick de först lova att följa sin styrelses vilja på landsmötet i november. Och de flesta styrelser ser ut att vilja ha Jan Björklund kvar.

Efter det stora bråket med partiledningen i höstas har Birgitta Ohlsson tankar kretsat kring att antingen lämna politiken eller utmana en sista gång. Enligt flera källor har Jan Björklund varit tydlig med att det inte finns någon plats för henne i en framtida regering om valet skulle gå bra.

Kanske är det därför hon kör, det är nu eller aldrig.

Jan Björklund vet hur det är. Han försökte peta Lars Leijonborg redan 2001, och lyckades 2007.

Per Ahlmark vet hur det är. Inför landsmötet 1975 var han redo att omedelbart lämna partipolitiken för gott, och förberedde sig för en duell mot Gunnar Helén med rubriken »Hur ska Folkpartiet överleva?«

Också Birgitta Ohlsson vet hur det är, hon har försökt förut.

– Man ska förstå att det är en lång process som börjar nu. Partiledningen försöker få länsförbunden att ta snabba beslut, och hoppas att Birgitta hoppar av. Men jag tror att hon kommer att köra hela vägen till landsmötet, och se vem som har störst stöd bland ombuden. Vi har en partiledarstrid nu. Den kommer inte att sluta för att de nominerar Jan, den kommer att fortsätta till november, säger tidigare Luf-ordföranden Linda Nordlund.

Hon gick ur partiet förra året.

Nu har hon gått med igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera