Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
testnyhetsstart Inrikes

En stökig sommar

Försvarsminister Peter Hultqvists dagar är räknade. Det kan bli ett större problem för alliansen än för regeringen.

Det blev en ovanlig sommar.

Efter ett av de konstigaste politikåren i modern tid var det väl inte så oväntat egentligen. Men ändå.

Det var ju inte så här det var tänkt att hösten 2017 skulle börja.

För det som var tänkt bland S-tjänstemän på utrikesdepartementet hade mycket att göra med Peter Hultqvist. Och Margot Wallström förstås, men mest Peter och Margot, tillsammans. Efter en del sedvanligt gnissel departementen emellan kom ett gäng tjänstemän i våras ändå fram till att den dynamiska duon kunde bli ett av regeringens starkaste kort. Försvars- och säkerhetsfrågor blir aldrig valfrågor, men folks oro, skulle tas på allvar. Och Regeringskansliet gillade vad de hörde.

Försvars- och säkerhetspolitiska promemorior vinner inga val, men med Trump, Ryssland, Nordkorea, terror och IS på nyheterna skulle Tryggheten inte kunna få två bättre ansikten i valrörelsen.

Äntligen skulle Socialdemokraterna stå med trumfkorten mot, ja i princip ingenting på andra sidan. Varken försvarsberedningens ordförande Hans Wallmark eller ex-ministern Karin Enström hade nått ut ordentligt, och sprickan när det gällde försvar och säkerhet i alliansen växte snabbare än någon annan. Valkampanjstraumat Borg–Reinfeldt–Bildt kändes långt borta.

Men i stället för nyhetstorka kom Transportstyrelseskandalen.

Det blev en stökig sommar.

När bristerna i kommunikationen mellan departementen avslöjades i DN rodnade politiska tjänstemän i kapp. Två statsråd fick gå, och halva statsrådsberedningen oroade sig för om det skulle finnas ett jobb att gå tillbaka till. Ingenting blev bättre av att krishanteringen gick haltande långsamt. Statsrådsberedningen satt i sena samtal med Transportstyrelsen, i försök till skademinimering. Det var, som en källa säger, som att lägga pussel i hög fart.

Efter tre år av parlamentarisk skärseld, en regeringskollega som imploderat och nya misstroendeförklaringar från oppositionen i en takt som verkar närmast självbefruktande, skulle det inte förvåna om Stefan Löfven lät lite vresig.

Men tvärtom verkade han självsäker och sugen när han höll sitt sommartal från Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Man kan fråga sig varför.

När den här tidningen kommer ut har regeringen stått på Harpsund och presenterat en stark ekonomi med oväntat mycket pengar att spendera. Äntligen kan Magdalena Andersson uppfylla vallöftet man varje år måste svika, barnbidraget ska höjas enligt Fokus källor. Polisen får mer pengar, men alla planerade skatter behöver inte höjas. Konjunkturen är stark och skatteintäkter strömmar in. Även om inflationen fortfarande är låg ser det finansiella sparandet bra ut. Regeringen kan helt enkelt göra av med mycket pengar utan att bryta mot regelverket, det går till och med att hålla sig inom det gamla överskottsmålet.

I höst kommer oppositionen att göra allt för att hålla liv i frågorna om vem som gjorde vad vid vilken tidpunkt i Transportgate. Regeringen vet, eftersom den gjorde samma sak med Nuonaffären. Den generösa budgeten blir motelden. Och trots att man hade sett fram emot att lägga ut en bombmatta med goda budgetnyheter ostört, är lyckan i Regeringskansliet stor att det inte är underskott i statens finanser som måste förklaras.

Problemen finns snarare i riksdagen, och i misstroendeförklaringarna. Eventuellt också i myndigheterna, men där finns få politiska poäng att plocka, varken för Stefan Löfven eller oppositionen. Generaldirektörer och tjänstemäns lyhördhet för vad departementen och ministrar vill höra handlar om strukturer som byggts upp under lång tid, under både höger- och vänsterregeringar. Men det får Thomas Eneroth och hans utredning sköta, så länge han får sitta kvar.

Med en allians i upplösning verkar regeringen Löfvens största bekymmer just nu vara att Peter Hultqvist ryker. Sverigedemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Janssons uttalande i förra veckan om att försvarsministern framstår som alltmer oskyldig ska inte tas som att partiet sviktar. Sverigedemokrater oroar sig mer för att inte få tillräcklig kredd för att sätta dit regeringen. Just nu diskuterar partiet i stället om en misstroendeförklaring ska väckas också mot Stefan Löfven. Enligt give them hell-linjen mer än något annat, förhoppningen att få med sig alliansen är minimal. Oavsett hur det blir med den saken pekar allt mot att riksdagen röstar för att avsätta försvarsministern, så snart ledamöterna är tillbaka i sina stolar i september.

Det är inte ett riktigt lika stort problem för Socialdemokraterna som det verkar.

När det gäller försvarspolitiken är allt redan klart för den här mandatperioden. De stora besluten är tagna. Värnplikten är utredd och igångsatt, extrapengarna har redan lagts till försvarsbeslutet. Ramavtalen med Storbritannien, USA och Tyskland är ingångna. S-kongressen har klubbat den inom partiet kontroversiella säkerhetspolitiska linjen med närmare Natosamarbete och fördjupade relationer med USA.

Det finns inga instrument för partiet att byta fot nu. Peter Hultqvist har redan gjort jobbet med att få med sig en motvillig vänsterfalang.

Den som tar vid har ett år av förvaltande framför sig. Även om ett antal duster väntar när det gäller den stora försvarsövningen Aurora, behöver nästa tillsvidarelösning inte ta några känsliga politiska beslut.

Det blev en sommar när Socialdemokraterna räknade med att få stryk.

Alla vet att en skandal av typen Transportstyrelsen kan fälla regeringar. Men någonting hände med misstroendeförklaringen av Peter Hultqvist. Nu vädrar regeringen i stället ett övertag. Liberala ledarsidor ber oppositionen att skärpa sig, det försvarspolitiska etablissemanget är förbannat, folkopinionen vill ha försvarsministern kvar.

Det verkar ha blivit en sommar då alliansen missade ett guldläge.

Nu mullrar avgångskraven en tredje gång under Anna Kinberg Batra.

Peter Hultqvist däremot kan gå med en allmän känsla i ryggen av att han borde ha fått stanna, och från sin riksdagsplats ställa till med mer besvär för oppositionen än det var tänkt från början.

Egentligen finns det ingenting som säger att det inte går att para ihop Peter och Margot ändå, i valrörelsen.

Det blev ju en sommar när Peter Hultqvist trädde fram.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera