Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Den som känner mest panik vinner

Den franske revolutionstyrannen Robespierre skulle ha känt sig hemma i dagens debattklimat.

I Dagens Nyheter i förra veckan (1/9) pekade tidningens profilerade medarbetare Kristina Lindquist ut tre kvinnliga och en manlig skribent som varnande exempel. Dessa fyra naiva ordmakare är en samhällsfara! I sina texter om hur nazistdemonstrationerna på senare tid bäst ska bemötas, har de diskuterat frågan »som om det rörde sig om en abstrakt seminarieövning«. Man inser att Lindquist inte kan tänka sig något mer föraktligt, och förstår att hon med liknelsen vill säga: de har inte förstått allvaret.

De fyra har var och en på sitt sätt skrivit att de ser hotet från nazismen mer som en ordningsfråga än som ett verkligt politiskt hot, och lagt fram tanken att för mycket ståhej kring sådana extremistgrupper kan bli som att hälla bensin på elden. Skribenterna kan knappast anklagas för ointresse i sakfrågan. Men Lindquists text bemöter inte sakargumenten, vilket ger den karaktären av att vara skriven för en mindre krets likasinnade, kanske i syfte att slå vakt bilden (som etablerats av kulturchefen Björn Wiman?) att tillståndet i världen är så illa att panikreaktioner är det enda som gäller. I alla fall är panik mycket bättre än »abstrakta seminarieövningar«. De som inte förstår det, som »gäspar lite kokett«, är enligt Lindquist inte bara »naiva« utan ägnar sig också åt »liberal nihilism«. Och de verkar tycka »att det är fint att tycka något annat än majoriteten«.

Glidningarna, från nonchalant nedlåtande etiketter, via den diffusa brottsanklagelsen om »liberal nihilism« till det på alla sätt besynnerliga påståendet att de fyra avviker från »majoriteten« åsikter, känns igen. För några månader sedan kom den sista delen i den brittiska författaren Hilary Mantels stora roman om den franska revolutionen på svenska. I Sverige har tegelstenen »A Place of Greater Safety« blivit tre fristående böcker där »Broderskap« kommer i pocket nu i september. I de två första böckerna, »Frihet« och »Jämlikhet« har vi lärt känna tre av revolutionens galjonsfigurer, den temperamentsfulle skönanden Desmoulins, den imposante vivören Danton och den omutlige Rousseaudyrkaren Robespierre. Från första meningen blir Mantels myllrande 1700-talsvärld alltmer förförisk i sin brygd av politiska idéer och kroppsliga excesser. Camille håller talet som får massorna att storma Bastiljen, Danton leder den nya republiken när kontrarevolutionen hotar. Och i den avslutande delen tar Robespierre plats i de styrande jakobinernas innersta kabinett, välfärdsutskottet och utvecklar den senjakobinska tanken att den allra farligaste fienden inte är den uttalade meningsmotståndaren, utan de många likgiltiga, de som inte är tillräckligt hatiska mot motståndaren.

I den revolution som börjat med den stolta deklarationen om universella mänskliga rättigheter, yttrande- och tankefrihet är stunden kommen då galjonsfiguren Robespierre försäkrar sina kolleger i välfärdsutskottet, att han, med blicken kan se på en människa om hon är en äkta revolutionär. Folk börjar klä sig genomskinligt för att försäkra att de inte har något att dölja. Men Danton och Desmoulins har fått nog, och talar klarspråk; Robespierre har blivit en tyrann. Robespierre har därmed överväldigande bevisning och skickar snabbt båda sina gamla vänner till giljotinen. Att han själv blir offer för sin egen bisarra tankefigur några månader senare, och går till historien som den franska revolutionens mest skrämmande förändrar egentligen ingenting, mer än att revolutionen tar slut.

För som med all bra historisk skönlitteratur ser man med Mantels trilogi nuet med nya ögon, och inser att den av de tre 1700-talsrevolutionärerna som bäst skulle känna igen sig i det nordiska sensommarljuset 2017 varken är Danton eller Desmolulins. Den sort som överlevt genom århundradena är Robespierres.

Det borde vi fundera över.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera