Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

En främmande art i den svenska myllan

Sara Danius har gjort Svenska Akademien hetare än någonsin, men en institution som vill inympa lite snille och smak i Sverige har fortfarande mycket att tampas med.

Dylanäventyret går mot sitt slut, skrev ständiga sekreteraren Sara Danius på bloggen »Ur Akademiens liv« den 7 juni. Nobel­föreläsningen var levererad. Bob kunde efter åtta månader äntligen få sina prispengar. Ett äventyr hade det verkligen varit. I april hade delar av Akademien varit på konsert. I samband med den träffade Sara Danius i spetsen för tolv akademimedlemmar pristagaren och gav honom medalj och diplom. Bob och Sara studerade medaljen tillsammans. I synnerhet, »den vackert arbetade baksidan, en ung man som sitter under ett lagerträd och lyssnar till Musan«, skrev Danius på bloggen. Hon berättade för Bob att inskriptionen var hämtad ur Vergilius »Aeneiden« och lyder »Inventas vitam iuvat excoluisse per artes«, lyckligt när människans liv uppfinnarens bragder förädla. Sara passade på att tjata på Bob: Han måste skynda sig att lämna den där föreläsningen.

Bob började konserten med »Things Have Changed«, och hans ögon kisade över publikhavet, som redan gungade i takt med de uppsluppna rytmerna. Nobelvinnarens röst var klar och stark, men så sjöng han: »This place ain’t doing me any good. I’m in the wrong town, I should be in Hollywood«.

Var det Per Wästbergs blick han sökte i publikmörkret? Var han på plats? Han hade ju sagt att Dylan varit oförskämd som inte tackat för priset. Var Bob så långsint? Det verkade inte så, för i nästa versrad sjöng han att han skulle börja ta danslektioner till jitterbug-ragen, »Ain’t no shortcuts, gonna dress in drag. Only a fool here would think he’s got anything to prove.«

Smala höga slottsliknande valv upplysta av gula lyktor tecknade sig i fonden bakom Dylan och bandet. I fjärde versen verkade Wästberg spöka igen. Bob sjöng: »I hurt easy, I just don’t show it, You can hurt someone and not even know it. The next sixty seconds could be like an  …« Dylan viskade i mikrofonen: »… e-terni-ty…«

Det lekfulla sorglösa musikaliska suget växlade utan avbrott över till ett tyngre. Det såg ut som att Bob sökte efter Sara Danius. Han sjöng alldeles klart och rent, och kraftfullt: »Look out your window and I’ll be gone, You’re the reason I’m trav’lin’ on. Don’t think twice it’s all right.« Konserten var extraordinär, skrev Danius på sin blogg efteråt.

Aldrig förr har det svängt mer om Svenska Akademien. Det är som att den 230-­åriga institutionen har sökt sig tillbaka till sina 1700-talsrötter. Bara genom sitt ordval, »Dylanäventyret«, med sin association till akademiuppdraget som något lustfyllt, leder Sara Danius tankarna till Gustav III:s dagar, när trubadurer sjöng och gynnades, och lyckligt utvalda, som Gustavs förtrogna rådgivare Axel von Fersen, skickades på bildningsresor ut i Europa.

Under Dylanäventyret gav den ständiga sekreteraren Svenska Akademien ett ansikte som förenade snille och smak med humor och värme. Det var ett ansikte som höll modet uppe på de som bekymrade sig över att pristagaren inte skulle dyka upp. Också de som tyckte att prisvalet var för mycket populärkultur fick klargörande ord från Danius, som ivrigt upplyste om att pristagaren verkar i en tradition från Homeros och Ovidius. De som tyckte att Akademien lagt beslag på och oskadliggjort deras rockidol, tystnade när ständige sek­reteraren citerade sin favoritlåt ­»Chimes of Freedom«.

Det har sagts under året att de senast invalda, mer anarkistiskt sinnade lärda, har börjat få större inflytande i Svenska Akademien. En tom stol ska tillsättas, och i den takt anarkin gjort sina landvinningar har det spekulerats i att kulturprofiler som Alex Schulman, Göran Greider och Suzanne Osten snart tar plats bland de spränglärda. Andra har gissat att Eva Ström, Carina Burman eller Agneta Pleijel kan ligga närmare till hands, om man nu fortsätter på den inslagna vägen att ta in författare snarare än yrkesverksamma språkvetare. Men grundbulten i Akademiens arbete är fortfarande att försvara, utveckla och beskriva det svenska språket, och den stora ordboken, som man arbetat med sedan slutet av 1700-talet, ska skrivas färdig. Den befinner sig för närvarande på ordet vret.

Med »Dylanäventyret« syftade förstås också Danius på uppståndelsen kring prisvalet. Det hade flera bottnar, men de djupaste rörde vare sig valet av Dylan eller huruvida har varit oartig. De speglade snarare ett tidlöst och komplicerat förhållande mellan Akademien och Sverige. En kulturell elitinstitution, odemokratisk i hela sin konstruktion, kopierad efter upplyst despotisk fransk förebild, planteras inte utan gnissel in i den svenska jämlikhetsmyllan.

När von Fersen lynchades till döds efter att han kommit hem från sin sista resa, föga hjälpt av att han bad för sitt liv på franska, var demokratin bara i sin linda. Misstron tog sig andra uttryck när den var etablerad: Varför fick aldrig Astrid Lindgren Nobelpriset? Varför försöker Akademien kränga på oss obegripliga utländska författare? En längtan efter kontinental bildning samsas med en latent misstro mot att låta en utvald skara litterära experter enväldigt stå för Nobelvalet varje år. Det bryter ju mot demokratiska principer!

När man ser klipp och hör radioprogram från den famösa oktoberdagen 1974 då Karl Ragnar Gierow bakom svarta solglasögon tillkännagav att akademiledamöterna Eyvind Johnson och Harry Martinsson fick Nobelpriset påminns man om kraften i krocken mellan en elitinstitution och demokratiidealen. Valet av Johnson och Martinsson kunde varit mitt i prick, fattigbarnet som gick till sjöss, luffaren som tog sig in i finsalongerna med sina berättelser, och Johnson, timmerflottaren och syndikalisten, från enkla förhållanden, hade bägge erövrat språket och berättarkonsten på egen hand. Men den tystnad som mötte Gierow och det som följde skrek att viljan att erkänna författarna vägde fjäderlätt jämfört med värnandet om dygder som att inte framhäva sig, och att ingen samhällsinstitution fick gynna sig själv. Här sa Akademien sig leta efter författarskap över hela världen att belöna, och hittade de två bästa runt det egna bordet.

Landets kulturjournalister slog till där det drabbade hårdast, mot pristagarna. Sven-Eric Liedman skrev att Johnson och Martinson var »helt passé« Olof Lagercrantz att beslutet var »ett återfall i nationalism och provinsialism«. Karl Vennberg att de inte var »värda priset«. Karl Erik Lagerlöf att Johnson »är ju internationellt sett inte på något sätt en nydanare«. Mikael Timm, reporter på radion, frågade Martinsson hur det kändes. Pristagaren suckade att frågan var banal, »man kände ju oftast massor av saker, och i dag var man både glad och beklämd«. Beklämd? »Ja, över alla som ifrågasätter oss.«
Kampanjen fortsatte. Harry Martinssons beklämning gick inte över. En dag tog han en sax, sprättade upp sin mage och dog en långsam kvalfylld död. Den gången framstod den svenska rättskaffenheten som absurd och brutal. Akademileda­moten Lars Gyllensten menade att jante­andan tagit livet av nobelpristagaren, och kallade Lagercrantz »janteandans överste­präst« och Vennberg »konspiratör« och »kverulant«.

När Göteborgs-Postens reporter Gabriel Byström tjugosex år senare granskade Akademien på ett sätt som ingen gjort tidigare – han gick till Värdepapperscentralen och läste handlingar och såg att Akademien satt på en miljardförmögenhet, gav sig själva exklusiva lägenheter i Stockholms innerstad och gödslade varandra med stipendier – stötte de demokratiska kraven på insyn och öppenhet på patrull hos elitklubbens dryghet och arrogans.

Granskningar tyckte man inte om. Horace Engdahl tog emot reportern på and­ra våningen i Börshuset i Gamla stan. En klocka i guld slog tre, och Engdahl lutade sig bakåt och upplyste om att klockan var en gåva från Gustav III. Byström frågade om fastigheterna, en efter en. Varför lät akademien sina ledamöter bo där? Han betade av namn efter namn. Hur kunde Johannes Edfelts hustru och son få varsin lägenhet? Horaces hustru vid den här tiden var litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström. Hur kom det sig att hennes 21-årige son lyckades få en lägenhet? Varför hade Göran Malmqvist fått en lägenhet vid St. Paulsgatan vid Mariatorget? Och så var det stipendierna. Engdahl svarade att det inte var något som de någonsin talade om, »det är inget som egentligen intresserar ledamöterna«. Det var ju de litterära och språkliga diskussionerna folk gick dit för.

Byström undrade om det inte kunde se ut som om man gynnar sig själv och när man fått en position börjar använda den.

– Ja, men det är ju trevligt. Det är väl utomordentligt trevligt, sa Engdahl.

Sådana krockar mellan nationens längtan efter snille och smak och de demokratiska idealen skulle bli en intressant doktors­avhandling, eller en roman, men kanske allra helst en tv-serie. Det är ju den konstform som många kulturskribenter menar samlar tidens snillrikaste berättare. Och eftersom USA ständigt bearbetar sitt nationella dilemma i serier om Vita huset, och Storbritannien sitt i slottsmiljöer från Downton eller Buckingham Palace, borde förstås en svensk tv-serie med ambitioner utspela sig i Svenska Akademien. Kanske skulle till och med manusförfattaren bli upptagen bland de aderton.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera