Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
K-startvanlig Kultur

Hon är modefotografen – som valde krigsstigen

När hon var äldre kunde Lee Miller sent om natten sitta och samtala med någon ung kvinna som hon kanske såg sig själv i. Hon berättade om sitt liv, men utelämnade mycket. Samtidigt riktade hon en varning till kvinnorna: »Rusa inte in i något du inte kan hantera«. Hon var alkoholiserad och utan karriär, och med sin man Roland Penrose hade hon sedan länge slutat vara intim. Relationen med sonen Antony var närmast att likna vid ett skyttegravskrig.

Vad hade hänt denna extraordinära människa som prydde omslaget till amerikanska Vogue 1927? Vad hade hänt den fotograf som av en slump upptäckte den fotografiska tekniken solarisation tillsammans med sin älskare, den kända fotografen och surrealisten Man Ray? Vad hade hänt den enda kvinnliga journalist som fick se stridigheter vid fronten under andra världskriget? Vad hade hänt kvinnan som avbildades när hon tog ett bad i Hitlers badkar?

Lee Miller föddes 1907 och växte upp i Poughkeepsie, norr om New York, i en privilegierad men politiskt progressiv familj som ansåg nudism vara modernt. Det hade kunnat vara en idyllisk om än lite okonventionell barndom men i stället öppnades en avgrund och Lee föll ner i den. När Lee var sju år utsattes hon för ett övergrepp och fick gonorré (som vid den här tiden behandlades med antiseptiska bad och sköljningar med bor- och karbolsyra. Hennes bror John berättade senare att Lee förändrades av detta, hon »blev vild«.

Den rebelliska Lee blev avstängd från nästan alla skolor hon började på, men 1920--talet var också en tid då kvinnor började leva alltmer fritt. Flappern var i ropet och hennes oberoende och frigjorda attityd blev snart en tillgång.

Lees liv är fyllt av scener som tagna ur en film. Hon upptäcktes som modell när hon räddades från att bli överkörd av Condé Nast, ägaren till Vogue. Han skickade henne till tidningens kontor där redaktören letade efter en modell som kunde fånga den nya eran. Lee var perfekt. Hon hette för övrigt inte Lee, utan Elizabeth. Under tiden som modell blev hon övertalad att byta namn och Lee passade för att det var androgynt och praktiskt när man som kvinna ville försöka sig på en fotografisk karriär.

Lee Miller reste till Paris för att »närma sig fotografi bakifrån«. Hon styrde stegen till Man Rays studio men han hade åkt på semester. Nedslagen satte hon sig på ett kafé med en Pernod när Man Ray plötsligt kom in på kaféet. Lee gick fram till honom och berättade att hon var hans nya lärling, varpå han svarade att han inte hade lärlingar och ändå skulle åka från Paris samma dag. »Jag vet«, sa Lee. »Och jag följer med dig.«

Så föddes ett av de mer extraordinära partnerskapen i konsthistorien. Man och Lee blev älskande och jobbade tillsammans i studion där Man gjorde porträtt och utforskade nya tekniker och uttryck inom den surrealistiska rörelsen. En dag råkade Lee tända lampan i mörkrummet. Misstaget ledde till en ny exponering på plåtarna. Man Ray räddade bilderna och det resulterade i att solarisation blev en estetik som än i dag förknippas med honom. Senare skulle Lee säga att det var svårt att säga vem som tog vissa bilder – att det var ett samarbete mellan de två.

Men deras förhållande var byggt på ostadig grund. Lee krävde att få vara fullständigt fri och oberoende. Man beundrade henne för detta men ville samtidigt äga henne. En dag när han slängde ett porträtt av henne – som hon sedan framkallade och signerade som sitt – ritade han ett streck i rött bläck över porträttets hals, ett visuellt våld som skulle återkomma i många bilder av Lee. Samtidigt uppmanade han henne att söka egna fotojobb. Lee tog en bild av ett bortopererat bröst arrangerat på ett fat med kniv och gaffel och chockade den franska Vogueredaktionen. Trots detta fick hon börja ta bilder för tidningen och öppnade snart en egen studio.

 

När Vanity Fair 1934 utnämnde Lee Miller till en av samtidens sju viktigaste fotografer hade hon tagit lekfulla porträtt av kändisar som Charlie Chaplin, återvänt till New York och etablerat stans hetaste fotostudio. Men Lee kände sig uttråkad av kommersiellt foto och gifte sig med Aziz Eloui Bey, en egyptisk affärsman och aristokrat. Några år i Kairo följde, och den alltid lika självständiga Lee förhandlade fram att hon skulle få ha några månaders »ungkarlssemester« en gång om året.

Det var just under en sådan semester som Lee träffade surrealisten och samlaren Roland Penrose (äktenskapet med Aziz Eloui Bey skulle formellt upplösas 1947) och när andra världskriget kom hade Lee flyttat in med Roland i Hampstead Heath i London och börjat jobba för brittiska Vogue.

Blitzen bombade sönder London till ett landskap som gjort för ett surrealistiskt öga. Även om Lee Miller skildrade andra världskriget ur ett i huvudsak kvinnligt perspektiv – anpassat för Vogues läsekrets – lät hon humor och fasa mötas i bilderna. I en bild poserar modeller i gasmasker utanför ett skyddsrum, i en annan bär en kvinna dräkt med leoparddetaljer samtidigt som hon studerar en karta av Europa. Vogue såg det som sitt kall att stärka den kvinnliga moralen under kriget – att bry sig om hur man såg ut var del av det.

Lee ville dock mer än att ta modebilder. 1942 ansökte hon om ackreditering som krigsfotograf. Efter invasionen av Normandie hamnade hon av misstag – kvinnliga journalister fick enbart vistas bakom fronten – i striderna i Saint Malo. I sin rapport jämförde hon soldaternas granater med klämmor från Cartier. När Paris befriades skrev hon om att staden blivit galen: strider på en gata, kyssar på nästa och skotthål som juveler i butiksfönstren. Också som journalist hittade Lee en egen röst.

Hon hade redan dokumenterat Buchenwald när hon fick tips om att armén var på väg till Dachau, två mil norr om München, för att befria lägret. Till skillnad från många andra fotografer satte Lee inte upp en barriär mellan sig själv och det hon såg. Obegripligheten i förintelsen gick rakt in. Hennes bilder från Dachau – det första koncentrationsläger som tyskarna upprättade – var också annorlunda än andra fotografers. Ofta fanns förfärade vittnen i bilden som för att undvika all objektivitet.

När Lee och hennes kollega David Scherman anlände till München blev de tillsagda av den amerikanska armén att flytta in i Hitlers hus på 16 Prinzregentplatz. I ett berömt foto som David tog sitter Lee i führerns badkar. På golvet står hennes kängor och på en pall hennes uniform. Ett porträtt på Hitler och en figurin av en naken kvinna som skulle kunna varit Lee själv betraktar henne. Hon sa senare att hon som en protest tvättade av sig smutsen från Dachau i just det badkaret.

 

Efter kriget vägrade Lee Miller att återvända till London, hon drack alltmer och skrev allt mindre. Vogue tröttnade på att betala, och hon tvingades åka tillbaka till Roland, som träffat en ny kvinna. Roland och Lee gifte sig dock, efter att Lee accepterat Rolands nya relation, och flyttade till ett hus i East Sussex. Den 9 september 1947 föddes sonen Antony.

Medan Rolands karriär blomstrade med stora Picasso-utställningar och sedermera en adelstitel slutade Lee med tiden att jobba och drog sig allt oftare in i köket med en flaska i högsta hugg. Men även i denna tynande tillvaro kunde man se Lee Millers kreativa kraft. Hon gick in för matlagning med sådan panache att hon vann norska smørrebrødstävlingar och samlade på sig 2 000 kokböcker som fick ett eget rum i huset. Hennes surrealistiska ådra kom fram i mat som var lika oväntad som den var humoristisk: hon skapade maträtter med ingredienser som gästerna ogillade, och täckte en kyckling med bladguld.

I dag skulle vi säga att Lee Miller led av posttraumatisk stress men på den tiden beskrevs hon i stället som »förändrad«. Hon var ofta tvär och argsint och hennes ilska gjorde att relationen till sonen Antony förstördes. Dachau hade fått henne att gå sönder. Audrey Withers, Lees redaktör på Vogue, berättade i en intervju som återges i biografin »Lee Miller: On Both Sides of the Camera« att kriget fick Lee att blomstra men att inget kunde leva upp till det efteråt: »Hon var inte ämnad att gifta sig, ha barn och bo på landet. Hon trodde hon ville ha säkerhet, men när hon fick det var hon inte lycklig. Hon kunde inte skriva«.

Efter att Lee Miller dött i cancer den 21 juli 1977 upptäckte hennes son ett arkiv med över 60 000 fotografier och negativ. Med tiden har världen uppvärderat hennes eftermäle och konstnärskap.

Surrealisternas musa är inte längre bara ett vackert ansikte.

Utställningen »Lee Miller – Krig och mode« öppnar den 8 september på Kulturhuset i Stockholm.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera