När Göran Persson satt i Rosenbad undvek han petningarna på grund av skandaler

Inrikes

Regering på helspänn

Demokratin på spel när högdjur offras på politikens altare.

Den grånande socialdemokraten fnös. Så här hade det inte gått till när Göran Persson regerade Rosenbads korridorer. Att regeringen först tillsätter en landshövding – och sen kickar honom, bara för att uppgifter som redan borde ha varit kända får spinn i medierna.

Det får en att ifrågasätta regeringens styrka, muttrade partiveteranen.

Desto mer logiskt var det för de som i dag ockuperar de sobra regeringskorridorerna. Sparkandet av Thomas Bodström handlade om att minimera spillet på regeringen, och låg helt i linje med politikens A och O. Åtminstone som den sett ut de senaste tio åren. För inte allt för länge sedan var nämligen politiska avgångar i samband med skandaler mer sällsynta. Vändningen kom, enligt statsvetaren Tobias Bromander, när Fredrik Reinfeldt 2006 bildade sin första regering och kombinationen statsråd, svart städhjälp och obetalda tv-avgifter visade sig vara en giftig cocktail.

Därefter har både politiska skandaler och de efterföljande avgångarna blivit allt vanligare. Och inte sällan handlar det om »mindre« saker än tidigare som får politikerna att gå.

– De är i dag väldigt påpassade och deras privatliv långt bakåt granskas väldigt noggrant, säger Bromander.

Att avgångarna ökar kan verka lite märkligt sett till de effekter politiska skandaler har på opinionen. När statsvetare undersökt frågan har svaret varit, åtminstone på lång sikt, »ganska liten«. Som politiker borde det alltså räcka med att sitta still i båten och pudla järnet när en överträdelse kommit­ i ljuset. Men zoomar man in på enskilda fall så utmynnar skandalerna inte sällan i just ett avhopp eller petning, som i fallet i med Håkan Juholt, med följd att siffrorna vänder uppåt igen. Att plocka bort personen i fråga kan alltså vara väldigt effektivt om man vill döda en skandal.

Ta bara den om statssekreteraren Erik Bromander vars kostsamma förkärlek till vidlyftigt resande avslöjades i DN.

Tre dagar efter att han sparkades minskade skriverierna i tidningarna med 90 procent, enligt databasen Retrievers statistik. Samma sak gällde för Aida Hadzialic. De första två dagarna efter hennes avhopp skrevs det hundratals artiklar om det unga statsrådet som kört rattfull, men efter bara några dagar var i det i princip knäpptyst; hon hade tagit konsekvenserna och med det var skandalen död.

Men hade hon verkligen behövt gå för en skitgrej som ett glas för mycket, frågade sig journalister och politiska kollegor. Kanske inte, och däri ligger problemet med att forska på effekterna av en politisk avgång.

– Vi får ju aldrig veta hur en journalist som Niklas Svensson hade agerat om hon suttit kvar, säger en regeringskälla.

Det är inte bara äldre socialdemokra­ter som noterat en ökad ängslighet kring politiska skandaler. Under Stefan Löfvens ledning har petningarna varit flera, och på regeringskansliet viskas det om riskerna med ett alltför media­­li­serat ansvarsutkrävande. Kanske är det en effekt av att regera i svag minoritet, eller så är statsministern bara rädd för att skandaler – som de i pensionsbolaget Allra – ska överskugga regeringens politik.

Men rent demokratiskt finns det faror med politiker som avsätts så fort tidningarna sniffar blod, varnar statsvetarna. Poli­tikerna blir allt mer försiktiga i sina uttalanden, och på sikt riskerar det att bli allt svårare för partierna att rekrytera kompetenta människor utanför politiken.

Makthavare ska nagelfaras men ärligt talat: vem har inte ett och annat skelett i garderoben, om man letar riktigt noga?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera