Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
debatter2 Veckans reportage

Saknad i strid: måttfullheten

Vart tog den måttfulla mitten vägen? Vad hände med sakargumenten och samexistensen? Sju personer läser David Brooks och analyserar den hätska samtiden.

Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, måste lätta lite på trycket, när hon får se texten jag bett henne kommentera.

– Han är livrädd att ta ställning. Han iklär sig förnuftets röst, som etablissemanget alltid gör. Det som verkligen irriterar mig är hans totala brist på självkritik.

Men innan vi återkommer till texten av New York Times kolumnist David Brooks (se www.fokus.se/brooks), en verkligt duktig pojke, ska vi ägna några rader åt en av arbetarrörelsens mest tidstypiska gossen Ruda.

»Jag växte upp i ett hem där det inte lästes«, börjar socialdemokraten Roger Mogert, kultur- och stadsbyggnadsråd i Stockholm, sin artikel. En tydlig klassmarkör och ändå anar man att det som komma skall inte har särskilt mycket att göra med den gamla bredgumpade arbetarrörelsen som ville erövra borgerlighetens verktyg. Nej, något kommer snart att vändas ut-och-in, det anar man. Det enkla kommer att göras komplicerat. Det centrala förångas. Markkontakten är snart förlorad.

Syftet med det han skrev i Svenska Dagbladet, ska Mogert säga senare i Dagens Nyheter, var att tala om »hur viktiga biblioteken är för att vi ska kunna växa som människor.« Få uppfattade det så. De uppfattade i stället att Mogert skrivit ett angrepp på »tysthetsnormen«, detta begrepp någonstans mellan förläst radikalitet och satir. Och att han försökt att pestflagga skribenter, kanske främst Paulina Neuding, som uppmärksammat ordningsproblemen på biblioteken.

Den centrala passagen i ursprungsartikeln, själva himlastigandet, är den här:

»Därför gör det mig så ont att tvingas lyssna på en så fördummande biblioteksdebatt. En debatt som bedrivs av konservativa debattörer – en del av dem bristfälligt maskerade som liberaler – i syfte att omvandla biblioteket till ett mausoleum över boken och därmed samtidigt driva ut sådana som jag från templet. Vi som är ovärdiga, som inte har läsandet med oss hemifrån, ska inte göra oss besvär. Enligt dem ska biblioteket vara ett rum för de redan frälsta att tillbe boken.

Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.«

Och så var ännu en av våra samtidsdebatter i gång. Full av identitetsmarkörer, misstänkliggöranden, avståndstaganden, insinuationer, ointresse för fakta och helt över huvudet på medborgare i allmänhet.

 

Den text du läser nu är inte en text om biblioteken, om tysthetsnormen, eller ens om biblioteksmässan och nazister. Men det är på sätt och vis en text om allt det där. Möjligen om hur »vi ska kunna växa som människor«. Eller åtminstone om skälen till att vi på sistone i stället tycks ha valt att krympa som människor. Om hur och varför vi inte bara gör andra, utan även oss själva, till pappfigurer. Om varför det är så svårt, näst intill omöjligt, att få till stånd en intellektuellt hederlig debatt. Om varför det bisarra, perifera och udda tränger ut det centrala. Om varför politiker känner sig manade att försvara sådant som de egentligen vet är fel. Om processerna bakom en offentlighet som försatts i permanent mobilisering. Om varför de mest kompromisslösa och ibland direkt hatiska fått sätta dagordningen. Om tanken att alla som inte är med oss är emot oss. Om kraven på att sluta upp på den rätta sidan, eller brännmärkas som förrädare och orörbar. Om vänskaper som spricker. Om brutna facebookkontakter. Om äktenskapliga frukostbord drabbade av frost. Om bekanta som slutat hälsa.

Ja, om alltihop.

Det här är, kort sagt, en artikel som ställer frågan vad som hände med den måttfulla mitten, där en och annan självklarhet fick vara självklar och all fakta inte dekonstruerades. Den gemensamma, civila vardag där alla som inte var fanatiker brukade kunna mötas och leva med sin oenighet. Och därför tillbaka till vår duktiga pojke.

***

Har man minsta anarkistisk läggning kan det vara svårt att tygla känslan av att David Brooks borde ha en propp, det måste man ge Åsa Linderborg. I sina kolumner i New York Times, då och då i Dagens Nyheter, har han en snusförnuftig, beskäftig ton. Han kan vara så försiktig med att sätta ner foten att han blir stående som en tövande stork. Men snart ett år in i Trumps presidentskap, mer än så efter Brexitomröstningen, en evighet in i debatten om Sverigedemokraterna och efter en svensk höst där allt handlat om nazistisk och antifascistisk mobilisering, är det som om verkligheten gjort Brooks en tjänst.

Plötsligt är han en avvikande röst, kanske rent av med ett budskap.

I slutet av augusti publicerades en av Brooks kolumner under rubriken »What Moderates Believe«. »Moderat« får de flesta svenskar att tänka på partipolitik, så kanske översätts den bäst »Vad måttfulla tror på«.

»För vissa«, skriver Brooks i inledningen, »måste krigarna på den populistiska högerkanten ersättas med krigare på den populistiska vänsterkanten. För dessa människor har Trump blottlagt ett fult, auktoritärt drag i det amerikanska samhället, som måste bekämpas med obeveklig glöd och moralisk skärpa.

För andra är det Trumps krigarmentalitet i sig som måste ersättas. Krigare på ena kanten lockar oundvikligen fram krigare på den andra och det betyder bara mer kulturkrig, mer barbari, mer oärlighet och mer dysfunktionalitet.

Folk i det här lägret kommer vi att kalla måttfulla.«

Det som följer är ett litet milt manifest, en inbjudan till demobilisering, där Brooks i punktform beskriver den politiska måttfullheten.

Ett axplock:

• Den måttfulla förstår att politiken inte handlar om att fastställa en evig sanning, utan om att finna den rätta balansen mellan olika ståndpunkter. Den balansen förändras över tid.

• Den måttfulla ser inte politik som religion och startar inte sekulära religionskrig, genom att försöka tvinga på hela livet ett enda, korrekt svar.

• Den måttfulla undertrycker inte ovälkomna fakta eller ståndpunkter.

• Den måttfulla förstår att politikens krigare förråar sig själva, innan de förråar politiken. Det sker genom att krigarna tränger undan de mångfacetterade och motstridiga identiteter som alla människor bär på. De reducerar sig till en enda sak, för att kunna använda sin identitet som vapen, snarare än till att utveckla en rik personlighet.

Jovisst, en del självklarheter. Men nu splittrar den fräna, frätande tonen i USA inte bara landet, utan grannskap, familjer och vänner. Och detsamma sker i Storbritannien och Sverige. Den måttfulla räknas numera som provokatör, eller femtekolonnare. Ord som »avgrund«, »vanvett«, »katastrof«, »undergång«, »apokalyps«, »krossa« och just »mobilisering« återkommer inte bara i alternativmedia, utan även i Kultursveriges rikslikare Dagens Nyheter. Den som tvekar är suspekt. Den som nyanserar »legitimerar«. Den som manar till lugn förstår inte allvaret. Måttfullhet är inte längre en dygd, utan en dödssynd.

***

– Det är en sak med måttfullhet som hållning, säger Åsa Linderborg när hon tagit ett djupt andetag:

– En annan med mittenpolitik. Det senare har vi mer än nog av. Men det offentliga samtalet har blivit otroligt aggressivt och fullt av misstolkningar. Jag förlorar ibland skrivglädjen, för det är ingen idé att lägga ner tid på en text när argument slutat vara viktiga.

– Jag tror verkligen på upplysningsidealet. Jag tycker att de bästa argumenten, inte den största auktoriteten, ska vinna en diskussion. Men nu är känslorna högst prioriterade och det förnuftsbaserade samtalet är verkligen tillbakapressat.

Författaren Lena Andersson suckar när hon tänker på saken:

– Argument betraktas bara som en privilegieposition. Det viktiga är vilken etikett man kan klistra på den som säger något. Allt avfärdas som ett försvar för något som gynnar en själv. Det är tungt att skriva, när man vet från början att argumenten kommer att viftas bort.

Postmodernismen. Vi kommer inte undan den. Lena Andersson anar att idén om förnuft och argument som illusioner, har flutit ut och fått fäste, även bland folk som inte är medvetna om det. Kanske därför att den uppfattas som demokratiskt: argument kräver kunskap och förmåga. Etiketter kräver ingenting. Hatet riktas mot alla kategorier och sanningar. Hungern efter enkla etiketter är däremot omättlig:

– Att debatten pressas ut på kanterna, att det udda blir viktigare än det verkligt centrala, beror möjligen på att den djupa normkritiska rörelsen blivit hegemonisk. Den hävdar att normen alltid är problemet och därmed är normaliteten problemet. Mitten är problemet, eftersom den förtrycker det avvikande.

Det är en märklig varelse som föds ur den postmoderna niten: ett slags puritan utan värden. Någon som drar sig för kategorier som sant och falskt, eller gott och ont, men som samtidigt är angelägen om att uppfattas som god och som tycker sig se lögnare överallt.

Och oförsonligheten, då?

Om debatter handlar om etiketter, snarare än argument, finns ingen väg fram. Ett argument kan vägas mot ett annat och ratas, ändras eller bli grund för kompromiss. En etikett är statisk. Den förblir det den är. Två etiketter i konflikt kan bara kräva varandras kapitulation.

 

Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, minns när identiteterna började krocka med varandra i Vänsterpartiet. Det var under Gudrun Schyman, när klasskampen fick konkurrens av feminismen:

– Man kunde hamna i lägen där en akademiker ställdes mot en riktig arbetare. Då blev det tydligt att den personliga erfarenheten alltid trumfade kunskapen. Sakargument var inte det som räknades i den kampen.

Misstron mot argument går hand i hand med misstron mot dem som argumenterar. Allt antas behöva avkodas. Vad är det egentligen en debattör säger?

– Det finns färdiga burar där alla ska placeras och om det man skriver eller säger faktiskt inte innehåller det förväntade, kan man anklagas för att »inte tala ur skägget« eller för att det ändå står där »mellan raderna«.
Det är inte längre de mest skarpsinniga texterna som lyfts fram, utan de »starkaste«, säger Katarina Barrling.

PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens industri, finner ytterligare en annan tråd, efter att ha läst Brooks:

– Idéer är begränsande för politik. Väldigt mycket handlar trots allt inte om idéer. Gör man ändå idépolitik av det, skapar man skenproblem och meningslösa konflikter.

Roger Mogerts försök att göra idépolitik av biblioteksbråken är ett exempel, delar av tiggeridebatten ett annat. Nilsson själv minns ett inslag i Radiosporten nyligen:

– Det diskuterades varför fotbollslandslaget fungerade bättre utan Zlatan. Eftersom han gjordes till en idé om det multikulturella samhället, kände sig reportern nu tvingad att göra idén åt andra hållet: hade landslaget »gått tillbaka till svenska värderingar«? Men det är ju inte en idé om någonting annat, det är bara fotboll.

– Jag vet inte när den här ideologiseringen av verkligheten började skena, men någonstans blev till exempel alla människors lika värde till alla människors lika rätt att bo i Sverige. Då har idépolitiken helt löpt amok.

***

Med namnet Aurelian Craiutu kunde han vara en av Harry Limes handgångna i »Den tredje mannen«, men han är en rumänskfödd statsvetarprofessor vid Indianauniversitetet. David Brooks skrev sin kolumn efter att ha läst Craiutus bok »Faces of Moderation«. Det är en undersökning av politisk måttfullhet, speglad genom fem olika tänkare, från Sartres samtide Raymond Aron till den polske publicisten Adam Michnik. I kapitlet om Raymond Aron citeras franskjudiske Julien Benda under styckesrubriken »Kan de intellektuella tänka politiskt?« Hans svar, levererat redan på tjugotalet i »La Trahison des Clercs« var på det stora hela »nej«. De intellektuella försvarar politiska och moraliska idéer som smickrar deras fåfänga och passar deras känslor. De dras till politiska grupper som deltar i »den intellektuella organiseringen av politiskt hat«. De har retorisk fingerfärdighet, men sunt politiskt omdöme är det värre med.

Flera jag talar med famlar efter känslan att debatten inom den mediala medelklassen i Sverige aldrig riktigt blir på allvar. Det saknas erfarenhet av skarpa lägen.

Hans Bergström, en gång chefredaktör för Dagens Nyheter, minns ett seminarium i Finland under rubriken »Det skyddade landet och det hotade landet”:

– I Finland, »det hotade landet«, finns en illusionslöshet och en mycket sannare bild av existentiella villkor. I Sverige, »det skyddade landet« är föreställningen att politiska makthavare kan ställas till svars för allt. Men eftersom det inte finns svar på många frågor, så blir det en massa symboliska aktioner hela tiden.

Katarina Barrling associerar till Kjell Espmarks senaste roman, satiren »Resan till Thule”:

– I Thule, en karikatyr av Sverige, har politiken religiösa drag, inklusive det inkvisitoriska. Som när en kulturskribent i Göteborgs-Posten i somras avkrävde Håkan Hellström besked om var han står vad gäller flyktingfrågan eller »normaliseringen av rasismen«. Att inte ta ställning räcker för att vara på fel sida. Behovet av att skriva att man är mot nazism – något man ändå kan förutsätta att de flesta är – påminner mig om Thuleborna som i Espmarks bok går ut i skogen och kramar stenar: här kan vi samlas, här kan vi vara överens.

Raymond Aron skrev om mekanismer av det slaget. Om ytterlighetsrörelserna som skapar en svartvit politisk teologi: en »permanent mobilisering« med krav på fullständig samstämmighet bland sina anhängare. Löftet är trygghet i en värld där kaos tycks hota. Den permanenta mobiliseringen kan bli dominant, utan att drivas av en majoritet. Det räcker med att den tvingar människor att förhålla sig till den:

– Följer man hegemonin behöver man inte förklara sig, så fort man går emot måste man själv formulera alternativ, konstaterar Lena Andersson.

Författaren Fredrik Ekelund tycker att processer av det slaget fått större genomslag:

– Vi som var politiskt aktiva på sjuttiotalet kunde vara hårda, men det finns en ängslighet nu som inte fanns då. Vi har egentligen ingenting att vara rädda för och ändå  … Det finns en rädsla för att hamna i konflikt med vissa personer, som till exempel Athena Farrokhzad, som var med och organiserade bojkotten mot bokmässan. Hon är upplyft av Kultursverige, har ett starkt politiskt, radikalt kapital, är kvinna, ung och med invandrarbakgrund. I botten handlar det, tror jag, om en rädsla för att inte anses vara en god människa.

Katarina Barrling drar sig till minnes ett annat inslag i Kjell Espmarks roman: hur invånarna där är skelögda för att alltid kunna hålla ett öga på vad de andra tycker.

– Filosofen Bourdieu hade rätt i att i ett konsensussamhälle är det en väldig avläsning av signaler hela tiden. Hur ligger jag till? Det är viktigare än eget tänkande, säger Hans Bergström.

***

Men, vänta nu. Vett och etikett, är det vad vi har fastnat i?

– Polariseringen sker när det finns en faktisk grundläggande konflikt. Då underordnas allt annat den konflikten, säger författaren Tomas Lappalainen, som just kommit med »Världens första medborgare«, en bok om hur demokratin och medborgaren föddes i det antika Grekland:

– Det som mullrar är nationalstaten. Den har en fruktansvärd och länge underskattad organisationskraft.

Åsa Linderborg har ett annat spår:

– Hätskheten och polariseringen tror jag har att göra med de extrema klassklyftorna, både ekonomiskt och demokratiskt. Om åtta av tio känner att de inte kan påverka politiken och sina liv blir de desperata. Då får vi vänsterpopulism och högerpopulism. Populisterna blir de enda som lovar att något kan förändras. Det finns en socioekonomisk verklighet här som Brooks inte fattar.

Hans Bergström ser hur politiken slits mellan två världar: den verkliga och den som består av symboler. I den verkliga världen finns två grundläggande faktorer. Dels en kulturell oro som består i att man inte känner igen sig i sitt eget land. Dels en oro över att staten inte sköter sina kärnuppgifter: polis, försvar, brandkår, att det offentliga rummet förfaller:

– Det gäller direkta erfarenheter i verkliga livet. Ändå förmår inte eliter plocka upp de här problemen. Det finns en oerhörd osäkerhet bland eliter, för de är måna om att bli accepterade och gillade i den mediala symbolvärlden och där underkänns ofta folkliga erfarenheter.

Ett sätt att förklara Sverigedemokraternas framgångar är att partiet inte alls lockar därför att de uppfattas som extremt, utan tvärtom därför att det uppfattas som normalt, i förhållande till folks direkta erfarenheter.

Tomas Lappalainen ser något liknande:

– Det retoriska spelet mellan politiker och folk utspelar sig som en konflikt med SD: å ena sidan är partiet djävulen, å andra sidan har de andra partierna gjort en helomvändning och strypt flyktinginvandringen, trixar med asylrätten och annat som bara SD stod för tidigare. Det skapar misstro och hätskhet.

Katarina Barrling beskriver en värderingsmässig osäkerhet:

– Socialdemokraterna kastar sig mellan ytterlighetspositioner. Ena dagen kan Stefan Löfven säga att vi alla är rasister, andra dagen att här i Sverige skakar vi hand med varandra. Ibland identitetspolitik, ibland knyts det an till generella, breda lösningar i till exempel bidragspolitiken, som kan ses som ett slags anti-identitetspolitik. De bygger trots allt på att vi alla har något gemensamt, oavsett vilka vi är. För mig visar det att GAL/TAN-skalan, det vill säga den värderingsskala som ibland brukar sägas ha ersatt höger-vänsterskalan, är ett minst lika stort problem för Socialdemokraterna som för de liberalkonservativa moderaterna.

Åsa Linderborg återkommer till det vakuum som uppstår när medelklassen proletariseras och socialdemokraterna har satt sig i mitten, men hon nämner också nationalstaten:

– Arbetarrörelsen har svårt med nationalstaten, eftersom den förknippas med aggressivitet och blodbad, men jag förstår inte varför man inte kan acceptera den som praktisk, politisk yta. Alternativet till det är flummig världsregering.
Tomas Lappalainen igen:

– Att erövra politisk civilisation, att diskutera i stället för att slå ihjäl, är i sig ett stort steg mot måttfullhet. Och i vår tid bygger demokratin och medborgarrätten på nationalstaten. Både socialister och liberaler tyckte redan på 1800-talet, att nationalstaterna var godtyckliga och trodde att de skulle lösas upp av handel eller klassolidaritet. Det är den gamla konflikten vi ser igen. Det finns en djup klyvnad i befolkningen mellan dem som ser mycket allvarligt på medborgarskapsprivilegiet och dem som, liksom på 1800-talet, tycker att nationen är godtycklig och inte borde spela politisk roll.

– Jag tror att kraften i nationalstatsfrågan gör att den »måttfulla mitten« trängs undan. Man kan se konflikten om migrationen som en strid om huruvida de nuvarande medborgarna ska ha rätt att bestämma vilka som ska bli nya medborgare. Får demos bestämma vilka som ska vara med i demos? Jag tror att det är det Sverigedemokraterna vunnit på: de är snålare vad gäller medborgarskapsprivilegiet och det tilltalar många som upplever att den nationalstat som de är del av, har givit dem mycket av det goda i deras liv.

Så på något sätt hamnade den här texten också där alla texter hamnar nu för tiden: i Sverigedemokraterna och deras betydelse. Och kanske är det fortfarande en viktig pusselbit för att förstå mobiliseringen i offentligheten. Allt är inte partipolitik, men en del är det och krafterna är starka när kampen gäller formell makt:

– Jag tror att konfliktperspektivet på Biblioteksmässan fick mycket av sin kraft av att vänstern i vid mening satsar allt för att höja priset för att röra vid Sverigedemokraterna. Det talas mycket oftare nu än förut om deras nazistiska rötter, inte minst av statsministern. Dagens Nyheter vill ha en mittenregering, så de hakar på. För alla vet att om de borgerliga kan luta sig mot Sverigedemokraterna är Socialdemokraterna körda, säger PM Nilsson.

***

Ett allmänt intresse och en allmän upptagenhet av politik är det säkraste tecknet på ett allmänt förfall av samhället«, skrev filosofen Michael Oakeshott, en av de porträtterade i Craiutus »Faces of Moderation«. När politiken blir en heltids­arena för kompromisslösa fejder, snarare än en deltids­arena för samexistens, är det till skada för både den samhälleliga friden och den personliga lyckan.

Måttfullheten, hur man än vill definiera den, nöjer sig med samexistens. Och där ligger kanske förklaringen till att den far så illa just nu. Måttfullheten låter sig, nästan per definition, inte mobiliseras. Den drar sig hellre undan när den utmanas av politiska krigare.

»Så tvivel, snarare än att samla vissheter«, uppmanade den italienske liberale socialisten Norberto Bobbio de intellektuella. Han visste hur frestande ideologiskt tänkande, politisk oförsonlighet och egenrättfärdighet är. Men inte ens han anade nog att man kunde göra idépolitik av bråkstakar på bibliotek.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera