Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

»Janos var en makalös pianist med en enorm teknik«

Konsertpianist och kompositör, dog 3 oktober, 78 år gammal.

Europa mullrade i moll den dagen, den 26 oktober 1938. Ungern och övriga Centraleuropa kände hur krigshotet tryckte mot tinningarna. På Budapests barnbördssjukhus föddes ett gossebarn på drygt 3 000 gram. Arton år senare skulle han vara en av de allra största, han vägde bortåt hundra kilo, som trotsade invasionen från öst. Han hette Janos Solyom och blev en av de främsta pianisterna i vår tid.

Det var den 4 november 1956 som de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Budapest. Den ungerska frihetstörsten behövde släckas ansåg Chrusjtjov och hade därför skickat sin rödbrusiga armé att invadera staden. Tjugo tusen ungrare fick sätta livet till. 200 000 tusen flydde hals över huvud, oftast till uppsamlingsläger vid den österrikiska gränsen. Antingen tog man bussar, kidnappade av stadens chaufförer, eller så gick man till fots i snöslasket.

Den svenska »uttagningsdelegationen« var raskt på plats i de österrikiska lägren för att värva stjärnorna på den mörka europeiska himlen. Uppdrag: Hitta arbetskraft till den svenska industrin! Man hittade 8 000 skickliga ungrare som erbjöds ett nytt liv i Sverige.
Men de hittade inte Janos Solyom. Han hade hittat sin egen väg till det nya landet. Efter studier på såväl Béla Bartók-konservatoriet som Franz Liszt-akademin hade han utvecklats till ett självspelande piano. Under sin flykt hade han med sig sin svarta läderportfölj. Men i stället för noter och partitur hade han packat ner en fet ungersk salami och en flaska konjak. Det var hans livförsäkring, något att muta gränsvakterna med.

Två år senare, bara 20 år ung, debuterade Solyom tillsammans med Stockholmsfilharmonikerna under ledning av Sixten Ehrling.

Efter ytterligare studier i Genève, London och Paris (vilket modemärke kan skylta med den geografiska spridningen invid sina varumärken?) konstaterade han: »Man väljer själv inte musiken, utan det är musiken som väljer en själv«.

Men vad hände när publiken inte valde vare sig musiken eller Janos? När uppdragen blev för få och försörjningen var i fara? Jo, då tar man saken i egna händer. Janos hade förstått att svenska teatrar stod tomma på måndagskvällarna. Han knackade därför, 1974, på hos Dramatenchefen Erland Josephson och bad att få hyra stora scenen. En bejublad solokonsert blev resultatet – kanske blev den måndagskvällen hans grundackord i folkdjupet.

Förutom sin häpnadsväckande teknik, sin musikaliska memoreringsförmåga och sin ibland drastiska humor var Janos ­Solyom också en lysande berättare. Han var noga med sin bakgrund, han var noga med att tacka för möjligheten att etablera sig i Sverige (när det ju är VI som ska tacka!) och han var noga med att berättandet inte bara var musik, utan också ord. I DN citeras han och berättar att det är »lika naturligt att kunna spela piano som att läsa«.

Solyoms berättarlust fick sina cres­cendon när han pratade inför publik.

I radio- och tv-programmen »I huvudet på en pianist!« och »Tavlor på en utställning« blommade hans intensiva och bara lätt brutna svenska. Han blev en folk­bildare av klassisk musik, i rakt ned­stigande led från Sten Bromans »Kontrapunkt«.
Två av hans främsta svenska kollegor vid tangenterna, Staffan Scheja och Roland Pöntinen, minns långt mer än bara den glada gamängen Solyom:

»När Janos kom till Sverige... så hade han med sig en fläkt av stort internationellt pianospel. Han var en makalös pianist med en enorm teknik... att spela stora verk på riktigt hög nivå«, sammanfattar Scheja till Kulturnyheterna på P1.
Roland Pöntinen fyller på:

»Janos var en representant för den stora centraleuropeiska pianistgenerationen... han har inympat influenser och en kunskapsnivå som inte skulle ha funnits utan honom. Han betydde enormt mycket för svenskt musikliv«.

Den ungerske flyktinggossen tog och fick den plats han förtjänade. Detta belönades med en rad utmärkelser, Grammy och andra priser, den kungliga medaljen Litteris et Artibus 1986 och han blev 1993 medlem nummer 888 av Kungliga Musikaliska Akademien.

Janos Solyom efterlämnar sin hustru Camilla Lundberg, musikjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera