Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Dragare Veckans reportage

Myten om framgångsrika storstäder

Allt det som gör städer till motorer för tillväxt, leder också till att medborgarna sorteras efter inkomst och klass. Den kreativa staden håller på att underminera sig själv.

Mycket, soltimmar och genomsnittstemperatur till exempel, sluttar brant nedåt i november i Toronto. Det är säsong för uthållighet och karaktärsstyrka i den tredje största staden norr om Rio Grande. I den mån Toronto­borna alls gjort sig kända, är det för sådana kvaliteter. »New York, skött av schweizare«, kallade skådespelaren Peter Ustinov Toronto, innan Manhattan också blev förvillande lik en schweizisk koloni. Ett Mecka för den som dyrkar tråkigheten, har någon annan sagt.

Men just den här novembermorgonen för fem år sedan pågår något som åtminstone påminner om dramatik på Jarvis Street, en av stadens centrala genomfartsleder. De sitter på vägen, mitt på en heldragen linje, som fåglar på en telefonledning. Maskinen som närmar sig kallas »stripe hog«, randgalt. Slangar och sladdar hänger framför lastbilens vindruta, ner till ett munstycke som sprutar vatten med ett tryck av 2 800 bar, nästan tre gånger trycket på botten av Challengerdjupet, världshavets lägsta punkt.

Framför munstycket den heldragna linjen. Där munstycket redan passerat, ren asfalt. Linjen som markerar en cykelbana tvättas bort. De som sitter på linjen för att försöka rädda den, bor med all säkerhet i centrala Torontos attraktiva delar. Mannen som kör randgalten antagligen i en sämre förort.

Det är vad konflikten handlar om.

***

EN REAKTIONÄR I SADELN

När Rob Ford vann borgmästarvalet i Toronto 2010 var Donald Trump fortfarande fastighetsmogul och tv-stjärna. Ingen hade hört talas om brexit. Trots att affärsmannen och arvtagaren Ford tog hem segern med över tio procentenheter, var stadens tongivande etablissemang skakat.

Hur kunde det ske? Vad skulle hända nu?

Svaret, fyra år senare, gick knappast att föreställa sig i förväg. Inför valet 2014 hade Toronto en borgmästare som stadsfullmäktige hade berövat en stor del av hans formella makt. Det var som om borgmästarskapet hade tillfallit en sextonårig buse, som aldrig tröttnade på att utmana vuxenvärlden. Droppen var att Rob Ford filmats då han rökte crack tillsammans med ett gäng lokala gangstrar. Två av dem hade skjutits sedan filmen gjordes.

Ford försökte blåneka sig ur den belägenheten. Det fick till och med hans närmaste medarbetare att överge honom. Vid sidan av hans ständigt lojale bror var de enda som stod honom bi hans väljare. Hans popularitet steg faktiskt efter att polisen bekräftat att filmen på crackrökandet fanns. Skulle Rob Ford ha ställt upp i borgmästarvalet 2014 hade han haft goda chanser att vinna igen. Nu drabbades han av cancer, drog sig ur och två år senare var han död.

Rob Ford var reaktionär i ordets bokstavliga bemärkelse. Han reagerade mot nästan allt som Torontos politiska elit ägnade sig åt, från slapp budgethantering till sopsortering, tågsatsningar, bilavgifter, sjönära fastighetsutveckling och gayparader. Men få frågor blev så symboliska som den om cykelbanorna.

Redan 2001 antog Torontos stadsfullmäktige en ­»aggressiv cykelplan«, Shifting Gears. Medborgarna skulle uppmuntras att cykla, inte ta bilen. Etthundra mil cykelbanor skulle anläggas. »Cykelambassadörer« anställdes för att driva kampanj. Det fattades beslut om att lånecyklar skulle köpas in. Det fanns en självgod känsla över alltihop. Ett slags progressiv paternalism med snobbiga övertoner. Toronto, liksom många andra städer av dess slag, beskrev sig själv vid det laget som ett centrum för kreativa, framåtblickande, liberala människor. Hipstern hade anlänt.

Ett par år före Shifting Gears hade Toronto utvidgats, genom att staden inlemmade en rad fristående förorter. Rob Ford kom från en av dessa, Etobicoke. Det var där han hade sin politiska bas, i en stadsdel som till över hälften bestod av invandrare och där gängkriminalitet och narkotika hörde till vardagen. Men också en förort av det slag som Torontos arbetarklass var hänvisad till, efter åratal av stigande fastighetspriser och upprustning av stadskärnan. Det fanns i cykelkampanjen en tydlig udd riktad mot förorterna. Det var förortsborna som behövde lära sig. De välutbildade och välavlönade i Torontos innerstad cyklade redan.

Cyklandet blev en symbol. En klassmarkör. Och det var därför det var den nya överklassen som satt där på vägmarkeringarna på Jarvis Street. Det var underklassen som valde Rob Ford och skickade ut randgalten, för att ta tillbaka stadens gator.

 

***

DEN KREATIVA KLASSENS RESERVAT

»För mig och många andra urbanister […] var ­Toronto sinnebilden för progressiv urbanitet«, skriver Richard Florida i sin nya bok »The New Urban Crisis«. Florida gjorde sig ett namn i början av 2000-talet, då han framhävde »den kreativa klassen« som nyckeln till att återuppliva städerna. Hans analyser kunde ses som ett slags akademisering av hipsterkulturen, med särskild tyngdpunkt på ekonomisk geografi. Florida, som föddes i New Jersey, flyttade till Kanada 2007. Det var ingen slump att det blev just Toronto. Staden hade »mångkulturell befolkning, säkra gator, riktigt bra skolor och en social väv som var stark«. Så när staden valde Rob Ford till borgmästare blev det en chock, även för Florida:

»Ford var inte bara en dysfunktionell och crackrökande politiker, han var i mina ögon den mest bakåtsträvande antiurbana borgmästare som någonsin satt sin fot i ett större stadscenter. Precis som amerikaner förbryllades av Donald Trumps framgångar i de republikanska primärvalen 2016, kunde jag inte begripa Fords framgång. Han hade blivit borgmästare, verkade det som, därför att han bokstavligen avskydde urbanitet. Ford förkroppsligade den populistiska motreaktionen mot de upplevda förmånerna för stadens kreativa klass och entusiasmerade de kvarglömda, som bor i Torontos inlemmade förorter, genom att lova att sätta eliterna i stadens centrum på plats, riva upp deras cykelbanor, förvandla stadskärnan till ett grällt köpcentrum och återföra bilen till sin hedersplats. Om en så progressiv och välmående stad som Toronto kunde falla offer för ett klassbaserat bakslag av det slaget, kunde det hända var som helst.«

Helt utan verktyg stod inte Florida när han skulle försöka begripa vad som skett. Mot slutet av 2000-talet, några år efter den första bästsäljaren, »Den kreativa klassens framväxt«, hade Florida börjat intressera sig för samspelet mellan ökade löner och ökade levnadsomkostnader i ekonomiskt framgångsrika städer. Att högteknologiska och kreativa jobb även skapade nya servicejobb stämde. Och allas löner och inkomster steg i framgångsrika städer. Men när de ökade boendekostnaderna räknades in, såg resultatet helt annorlunda ut. Den »kreativa klassen« – som i Floridas definition består av cirka 30 procent i toppen av den amerikanska arbetskraften – fick det verkligen betydligt bättre, även när boendekostnaderna räknades in. Men arbetarklassen och vad Florida kallar serviceklassen, var i själva verket förlorare. De två tredje­delar, som inte räknades till motorn i den urbana utvecklingen, fick det sämre.

Resultatet av den skevhet Florida kunde belägga var en snabb och genomgripande segregation. Det fanns gott om källor. En undersökning från Pew Research 2012 visade att segregationen mellan rika och fattiga ökade i 27 av USA:s 30 största städer mellan 1980 och 2010. Andelen bostadsområden som kan betecknas som mestadels medelklass, eller blandade inkomstmässigt, minskade, medan andelen områden som klassas som mestadels låginkomst eller mestadels höginkomst ökade. En annan studie visade att 65 procent av amerikanska familjer bodde i medelklassområden 1970. År 2007 var det bara 44 procent. Andelen som antingen bodde i fattiga eller förmögna områden fördubblades samtidigt från 15 till 31 procent. En tredje studie visade att mer än 85 procent av USA:s stadsbefolkning 2009 bodde i mer ekonomiskt segregerade områden än de gjorde 1970.

Richard Floridas egna undersökningar visade att den ekonomiska segregationen ökar med städernas folkmängd och med städernas täthet: ju fler personer på samma yta, desto mer segregering. Segregationen ökar ju mer högteknologisk stadens ekonomi är, ju större andel som tillhör den kreativa klassen och ju fler som har universitetsexamen. Allt det som är nyckeln till städers framgång, hade en nästan övertydlig baksida.

Men den nya segregationen liknade inte de gamla problem som följde på medelklassens flykt från stadskärnorna. Den nya segregationen – det Florida kallar »the new urban crisis« – är lika mycket ett förortsproblem som ett stadsproblem. Och bilden är mer splittrad. Många amerikanska stadskärnor är fortfarande utarmade. Andra har rustats upp och blivit attraktiva öar av välstånd. Förorterna har samtidigt kluvits. Vissa har blivit hopplösa fattigdomsfällor. Andra rena rikemansreservat. Segregationen växer på bred front, både inom staden och i dess utkant.

Ett resultat av den tilltagande segregationen är att olika delar av samhället förlorar kontakten med varandra. De politiska överraskningarna, som valet av Rob Ford, blir fler, eftersom de som försöker förutse vad som ska ske, rör sig i en annan värld än de som till sist avgör vad som sker. Ett annat är att segregationen blir självförstärkande. Dåliga områden har dåliga skolor. Arbetslöshet föder arbetslöshet. Skillnader mellan olika områden, blir mer uttalade med tiden.

»Själva den kraft som driver innovation och ekonomiska framsteg«, skriver Florida, »är också källan till de stora och växande skillnader som drar oss isär.« Å ena sidan skapar den urbana tätheten och kreativiteten möjligheter att utvecklas, å andra sidan leder den till segregation som nästan blir ödesbunden.

»Location, increasingly, is destiny«, eller, lite tristare, på svenska: var du befinner dig avgör alltmer ditt öde.

GRAFIK | Tre delar ger NUC-index

***

VÄLKOMMEN TILL RWANDERYD

Och om du befinner dig i Sverige? Vad betyder det?

Eftersom Richard Florida samarbetar med Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköping International Business School, går det att svara exakt på den saken. Samma analys som Florida och Mellander gjort av USA, har de också gjort för svenska kommuner. De har konstruerat ett »New Urban Crisis-index« som väger samman tre huvudsakliga delar: inkomstojämlikhet, löneojämlikhet och ekonomisk segregation.

Inkomstojämlikhet mäts med hjälp av gini­koeffi­cienten. Är den 0 råder total jämlikhet. Är den 1 är motsatsen fallet. De nordiska länderna är internationellt sett mycket jämlika och Sveriges senast framräknade ginikoefficient är 0,273. Som jämförelse har USA en ginikoefficient på 0,461.

Det här är inget invändningsfritt mått. Total jämlikhet i absolut fattigdom ger samma mätvärde som total jämlikhet i överflöd. Men det mäter ändå en väsentlig aspekt av sociala strukturer. Och Florida och Mellander kan visa att alla svenska kommuner har en högre ginikoefficient än landet som helhet.

Det är möjligt därför att rikets ginikoefficient inte är ett snitt av kommunernas, utan behandlar riket som en enda enhet. Och kommunernas ginikoefficient är intressant, för det är på den nivån de skillnader vi upplever, manifesteras.

Danderyd är den kommun som har högst ginikoefficient i Sverige, med 0,512. Det betyder att Danderyd, liksom Lidingö, har större inkomstojämlikhet än USA. Danderyds mätvärde motsvarar ungefär Rwandas. Lidingös Guatemalas och Lund, som är nummer tre, har en ginikoefficient i samma storleksordning som Peru.

Det vore fel att dra för stora växlar på sådana jämförelser, men alldeles ointressanta är de inte. Stora skillnader i inkomstfördelning har följder. De driver upp bostadspriser i kommunens attraktiva delar, vilket leder till en sortering efter inkomst vad gäller boende, vilket i sin tur leder till en inkomstsortering vad gäller till exempel skolor och kanske även sjukvård. I allmänhet leder stora inkomstskillnader i sig till att det blir svårare att ta sig fram för dem som redan har det sämre.

Kommuner med stora inkomstskillnader kommer också högt i topp på listan över svenska kommuner där den ekonomiska segregationen är stor. Samvariationen är statistiskt stark. Men ännu starkare är samvariationen mellan ekonomisk segregation ett antal andra variabler:

Ju större befolkning i en kommun, desto större segregation. Ju större befolkningstäthet, desto större segregation. Ju större del av arbetskraften som är högutbildad och kan räknas till Floridas »kreativa klass«, desto större segregation. Och ju högre bostadspriser, desto större segregation.

Göteborg ligger i topp på listan över ekonomisk segregation i svenska kommuner. Malmö, Uppsala och Stockholm följer tätt efter. Och när NUC-indexet med sina tre variabler sammanställs, blir resultatet ännu tydligare:

Listan toppas av Täby. Nacka och Stockholm delar andraplatsen. Därefter följer Lund och sedan Uppsala. Listans övre del består nästan uteslutande av framgångsrika kommuner i kreativa storstadsområden. Listans nedre del består av mindre kommuner, som antingen har hamnat på efterkälken, eller försörjer sig på mer traditionell verksamhet, som gruvnäring eller mindre verkstadsindustrier.

GRAFIK | Baksidan av framgångsfaktorerna

***

LEVANDE DÖDA STÄDER

Madickens pappa var redaktör för »Arbetets Härold«, en socialistisk tidning, men Astrid Lindgrens sagofamilj hade ändå en mamma med fint påbrå och bodde ståndsmässigt i ett jättelikt hus med jungfru. Å andra sidan bodde de grannar med familjen Nilsson. Pappan i den familjen, Emil, var försupen, mamman sålde kringlor på torget och Madickens favorit, sonen Abbe, fick baka kringlorna i torparköket.

– Madicken och Abbe skulle aldrig vara grannar i  dag, säger Charlotta Mellander, baserat på den statistik hon tagit fram:

– Det illustrerar det ena problemet med segregation: att sannolikheten för att förstå varandra över klassgränser blir mindre, eftersom vi inte längre träffas. Det andra problemet är att segregationen är på väg att ta död på det som är stadens styrka: mixen av människor som möts, bildar nätverk och utbyter idéer. Olikheterna är själva grunden för att städer ska bli kreativa laboratorier.

Både Mellander och Florida återkommer ofta till Jane Jacob, stadsutvecklingens Grand Old Dame. Hennes klassiska verk »The Death and Life of Great American Cities« från 1961 gjorde rent hus med de modernistiska stadsplanerarnas städdille. Utan henne hade antagligen Robert Moses – Manhattans svar på Hjalmar Mehr – lyckats slå ner större delen av Greenwich Village, i vad som kallades »slumrensning«. En tiofilig motorväg skulle byggas tvärs över förödelsen. Det Florida och Mellander försöker fånga i sin statistik är något liknande, eller åtminstone en samhällsutveckling som riskerar att få samma resultat: levande döda städer. Städer som härmar kreativitetens frukter för dem som har råd, utan att egentligen vara kreativa noder. Och förorter som antingen är tomma, rituella hyllningar av rikedom, eller återvändsgränder av fattigdom.

Det finns ingen anledning att tro att de ekonomiska och politiska konsekvenserna av det som sker i Toronto och USA blir annorlunda här. Att betrakta Rob Ford som en rent kanadensisk besynnerlighet vore naivt. Den nya stadskrisen är ytterligare en aspekt av den värde- och klasskonflikt som beskrivits av flera andra, till exempel David Goodhart i boken »The Road to Somewhere«.

Lösningen? Ja, inte gröna vågen, i alla fall. Dels för att den inte skulle ta udden av konflikten. »Den amerikanska landsbygden är den nya innerstadsslummen«, påpekar Steven Conn, en annan amerikansk professor som intresserar sig för stadens roll i samhället. Dels för att det fortfarande är sant att staden är en motor för utveckling och välstånd. Att slänga ut barnet med badvattnet löser inget.

Richard Florida har en idé om att det han kallar serviceklass ska lyftas genom att ges kreativa roller och större autonomi, med högre, kunskapsbaserad lön. Men han har inga alexanderhugg att föreslå. Bättre kollektivtrafik. Fler billiga bostäder. Den är den typen av prosaisk, handfast politik som var vad politik handlade om, innan allt blev ett minfält av symboler, utspel och positioneringar.

Det är kanske det som gör oss handfallna: vi har ett spännande problem, som kräver tråkiga lösningar.

GRAFIK | Ju större och rikare, desto ojämnare

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera