Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Salzberger: »Kultursfären vill prata om förorten«

Dramatenaktuella skådisen Alexander Salzberger har broderat ut sin hyllade monolog till en roman.

Det är söndagen den 3 november 2013 och bakom kulisserna till en av Dramatens scener står Alexander Salzberger. Hans egenskrivna monolog »Kicktorsken« ska strax ha sin premiär på nationalscenen och han har bjudit dit sina föräldrar­: mamman, styv­pappan och sin biologiska pappa som han nyligen fått kontakt med. De har alla tackat ja. Det här ska bli ett tillfälle att komma vidare från det som varit: alkohol­missbruk, misshandel och den biologiska pappans frånvaro. Ljuset tänds och Alexander Salzberger går ut på scen. Han tittar ut över publiken och blicken fastnar på tre tomma stolar. De kom inte.

Det finns många sidor i »Kicktorsken«, Alexander Salzbergers självbiografiska debutroman, som tar ett rejält stryptag om hjärtat. Parallellt med den faktiska berättelsen som bygger på händelser ur hans liv, men som ibland bearbetats för att passa in i romanformen, löper en rad andra­ historier. Som detta att ett barn verkar vara berett att ge en förälder hur många chanser som helst. Finns det ett svar på hur många gånger man kan bli sviken innan det är nog?

– Jag har ingen kontakt med mina föräldrar i dag, men jag har fortfarande dörren på glänt. Det är dött läge men den står ändå på glänt. Jag måste tro på att människor kan förändras, men det är inte lätt. Det är uppenbarligen jättesvårt att förändras. Jag kan bara gå till mig själv och se hur jag har kämpat för att få rätsida på en massa saker.

Vi ses på Dramatens kantin högst upp i byggnaden vid Nybroplan. Det är två dagar innan premi­ären av »Uppenbarelsen­«, dramatikern och regis­sören Mattias­ Anderssons nyskrivna pjäs. Orkan­vindarna kring #tystnadtagning-uppropet har dragit förbi och trots att teaterbranschen skakats om i sina grundvalar är stämningen lugn i huset. Kanske var ingen förvånad egentligen.

– Jag har inte sett eller hört något här på Dramaten men jag är glad att detta kommit upp, säger Alexander Salzberger. Det finns mycket att prata om - också när det gäller klass och etnicitet. På andra ställen som jag spelat på har jag fått kommentarer om mitt ursprung och buntats ihop med människor som jag inte haft annat gemensamt med än att vi har lite mörkare hår. Det finns mycket att prata om på den fronten också. Det hör ihop. Vad folk får sitta och säga på möten.

Det är fyra år sedan han gjorde entré på Dramaten med »Kicktorsken«. Boken är en vidare­bearbetning av monologen som var ett beställningsjobb från just Mattias Andersson när denne var chef för Backateatern i Göteborg. Där mono­logen var 30 sidor är boken 280. Den handlar om honom – sonen till en undersköterska född i Dalsland och en man från Marocko – och upp­växten i den socialt belastade Vällingby-stadsdelen Grimsta. Det handlar om vardagen i en missbrukar­familj, om att få stryk hemma och röka sin första joint på mellan­stadiet. Att vara barn och lämnas ensam hemma när föräldrarna åker på semester till styvpappans hemland Israel­. Att bli äldre och blanda droger som vore det plockgodis. Att dessutom tro att det är normalt eftersom »alla andra« har det så.

– De flesta som växte upp i området där jag bodde hade det på det sättet. I dag har jag tänkt på det: Varför hade vi ingen barndom där jag växte upp? Varför var den så kort? Det var först när jag gått ett år på scenskolan och påbörjat den klassresa som det är att röra sig i andra rum som jag insåg att jag hade en konstig uppväxt.

En avgörande händelse i den då tonåriga Alexander Salzbergers liv var mordet på hans vän, en 16-årig pojke som i romanen fått namnet Dimitri. Han sköts i halsen och dog i sin brors armar på en toalett på Bromma gymnasium. Upprinnelsen till det omskrivna mordet var en påse narkotikaklassade valiumtabletter som bröderna stulit dagen innan. Alexander Salzberger gick i nian och förstod att han var tvungen att ta sig därifrån.

– Det blev så tydligt att det inte fanns någon framtid där. Vi var nära vänner och ingick i samma gäng. Det värsta är dock att sådant fortfarande händer i dag och nu i ännu större utsträckning. Fem-sex personer som jag växte upp med har blivit skjutna. En kille som jag blev lite av en storebror för blev gängledare och sköts i huvudet i en bil. Han var världens gulligaste pojke med världens snällaste ögon. Han blev grovt kriminell vilket givetvis är en vedervärdig sak att vara. Jag ser ingen som helst romantik kring det.

Varför klarade du dig när så många av dina barndoms­vänner gick under?

– Jag vet inte hur många gånger som jag tänkt på det och jag kommer bara fram till en sak. Det låter så futtigt, men svaret är slumpen. Det kan handla om att någon ser en i exakt rätt ögonblick. Det kan dock lika gärna vara tvärtom – att någon ser en i exakt fel ögonblick.

Alexander Salzberger var en lovande fotbollsspelare, men så kom slumpen och gjorde att det blev skådespeleri. Han hade – för att slippa skolan – anmält sig som statist till en filminspelning och efter en tagning kom regissören Daniel Fridell fram och sa att han tyckte att Salzberger hade talang. Han sökte och kom in på scenskolan direkt efter gymnasiet.

– Det har varit intressant att komma in i kultursfären och upptäcka hur folk, ofta män, har velat prata med mig om att jag är från förorten. De har velat­ få mig till att vara oborstad, men för mig finns det ingen stolthet i det. Jag vill inte vara någon gangster. Jag vill hellre att man ser mig som konstnär.

Romanen avslutas med att Alexander Salzberger ska bli pappa. Han och sambon ska få en son och hans bonusdotter ska få en bror. I december fyller sonen Omar två år. Man skulle kunna säga att Alexander Salzberger skrev sig fram till en förståelse för sin historia.

– När jag skrev monologen gjorde jag det mer som en yrkes­man. Då hade jag ännu inte fått barn. Men när jag skrev boken drabbades jag av en sorg eftersom jag plötsligt kunde spegla min uppväxt mot mina barns. Nu kunde jag konkret applicera allt på att jag själv hade en tioåring hemma.

Teaterns högtalare ropar plötsligt att skådespelarna i »Uppenbarelsen« ska samlas för repetition. Alexander Salzberger kommer på svaret:

– Nu vet jag varför jag klarade­ mig. Första över­gången berodde kanske på slumpen, men sedan har det varit hårt jobb. Allt som jag gjort har berott på extremt hårt jobb. Men jag fick åtmin­stone möjligheten att arbeta hårt.

Hur hamnade jag här

1985 

Föds i Åmål och flyttar efter ett par år till  Vällingby.

2001 

Är statist i Daniel Fridells och Tarik Salehs tv-serie »En klass för sig«.

2005 

Kommer in på Teaterhögskolan i Stockholm men hoppar av efter två år.

Insikten

Riktig förändring gör ont.

2012

»Kicktorsken« får premiär på Backa Teater i Göteborg.

2014 

Medverkar i tv-serierna »Arne Dahl« och
»30 grader i februari«.

2015 

Blir pappa.

2017

Spelar i Dramatens
hyllade uppsättning »Uppenbarelsen«.
Ger ut debutromanen »Kicktorsken«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera