Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Fokus---John-le-Carre Kultur

Under täckmanteln

Klas Östergren tar på sig spionrocken och tar rygg på John le Carré.

En regnig kväll någon­ gång i början av 1960-talet satt David Cornwell på en bar på Londons flygplats. In kom en man och ställde sig vid bar­disken, han var i medel­åldern, lite skrynklig kanske, med ett enda mål i sikte – att få i sig en drink så fort som möjligt. Han sorterade mynt i olika valutor, beställde en stor whisky: »Ingen jävla is.« Med en irländsk släng i rösten. Han stjälpte i sig glaset och gick.

En fullständigt trivial företeelse. Men för den unge författaren föreställde det där inte vilken man och vilken drink som helst. För honom ägde den där personen en utstrålning som satte i gång något, ingav en stark känsla, ett slags epifani.
Så hade plötsligt huvudpersonen Alec Leamas uppstått, hjälten med det olyckliga ödet i »Spionen som kom in från kylan«.

Boken som kom ut 1963 blev ett genombrott och pseudo­nymen John le Carré ett världsnamn. Det kalla krigets spionage hade fått en skildrare från insidan, en som verkligen jobbat i branschen, som visste hur man bar sig åt på båda sidor av Järnridån, en författare som kunde skriva med trovärdighet och förundran, med vemod och patos. I synnerhet när han rörde sig på hemma­plan, i korridorerna på The Circus, eller bakom gardinerna i ett dystert safe house någonstans i Londons utkanter.

Memoarboken »Duvornas tunnel« som kom för ett par år sedan beskriver personer som betytt mycket för författaren – äventyrare, spioner, affärsmän och kriminella – och andra goda och onda som han känt helt flyktigt men som ändå blivit avgörande för böckernas tillkomst. Några hemligheter och bakgrundsfakta avslöjas, men privatpersonen David Cornwell är noga med att inte avslöja för mycket.

Hans berättelser handlar ofta om vetandets villkor – vad vet vi, hur vet vi det, varför vet vi det? Huvudpersonerna är alltid bara delvis vetande, vilket troligtvis gällde de flesta på den tidens MI6. Inte ens Control visste allt. Att söka sanningen blir inte bara en lidelse i sig, utan en förutsättning för att överleva. Om inte rent handgripligen, så i alla fall som människa, som en moralisk varelse.

Man kan se det som betraktelser över väsentliga men outgrundliga villkor, exempelvis förhållandet mellan dikt och sanning.

Utan sanning ingen dikt. Utan dikt möjligtvis sanning men inga levande människor.

»En författare som behandlar professionella spioner som människor med fel och brister som alla vi andra, har faktiskt en inte alls obetydlig samhällsfunktion – kanske, Gud hjälpe, rent av en demokratisk funktion, eftersom Stor­britanniens spionväsende fortfarande, på gott och ont, utgör andlig hemvist för våra politiker, vår sociala och kulturella elit...«

 

En del av memoarerna handlar om författarens förhållande till film- och tv-branschen. Ett komplicerat förhållande som han inte kan beröra utan ironisk distans, även om det började lyckligt. Att få Richard Burton som Alec Leamas var ett närmast osannolikt privilegium. Carrés beskrivning av deras samarbete är drastisk och ömsint. Han själv kunde ingenting om branschen och fick mest agera stöd och supbroder åt den då ganska nedgångna stjärnan.

Den som dock berört honom djupast är förstås Alec Guinness. Och det var hans monumentala George Smiley som väckte mitt eget intresse.

När serien »Mullvaden« sändes på tv runt 1979–80 hade jag knappast läst någonting av John le Carré. HW Kuijl var då en omsusad bokhandlare i Stockholm och hade läst allt och bjöd hem ett gäng ensamma och molokna män på snert, en holländsk variant av ärtsoppa, som man åt med massor av god genever innan man bänkade sig framför teven. Blotta anslaget, några djupa, upprepade toner, som ett slags klockklang, aviserade högtid, andakt.

Alec Guinness gav George Smiley en gestalt som med sitt hypnotiska tungsinne borde ha varit förödande för efterkommande produktioner.

Men BBC gjorde senare på 80-talet en ny serie, baserad på »En perfekt spion«, med Peter Egan i huvudrollen. En serie som egentligen är ännu bättre, med sina minutiöst återgivna interiörer från ett England som ännu inte återhämtat sig från kriget, nedslitet, öldränkt och inrökt. Sådana miljöer som man fortfarande kunde påträffa i London under tidigt 70-tal. Här får också Ronnie, den fadersfigur som ständigt spökar i bakgrunden hos Carré, träda fram ordentligt. När man senare läser memo­arernas kärleksfulla och hänsynslösa porträtt på denne notoriske bedragare är det skådespelaren Ray McAnally man ser framför sig.

Det var med viss bävan man fick höra att Gary Oldman skulle uppta Alec Guinness avlagda mantel. Jag hade nöjet att närvara vid en inspelning på en nedlagd pub i västra London, när Tomas Alfredson regisserade »Tinker, Tailor, Soldier, Spy«. Stället hade varit stängt ett tag, men det såg ut som om ägarna bara låst och gått hem och knappt tömt askfaten efter sig. Det var ett absolut intakt och indränkt 70-tal.

Gary Oldman var stämd till ödmjukhet inför sin uppgift. Vi delade bord vid en flärdfri kantinlunch och trots anspänningen kunde han konversera mycket ledigt, främst om de märkvärdiga glasögon som han till slut bestämt sig för att bära. Smileys uggleögon.

Scenen på puben var enkel men innehöll ett viktigt klargörande som Roy Bland (Ciarán Hinds) skulle delge Peter Guillam, spelad av Benedict Cumberbatch. Den unge Cumberbatch var lika ambitiös som trevlig och envisades med att röka riktiga cigarretter och eftersom Tomas är en extremt noggrann regissör blev det en hel del omtagningar. Säkert ett tjog. Och därmed också ett stort antal ciggar. Så småningom blev Cumberbatch grön i ansiktet och fick ledas ut i friska luften för att spy, eller för att åtminstone hämta sig lite. Vid det laget stod jag själv därutanför och tog ett bloss. Han bommade en cigg, en till, för att få bort den dåliga smaken... Det kan man kalla tåga.

John le Carré fick också all anledning att känna sig nöjd med resultatet. Alla gjorde sitt yttersta.

 

När le Carré skrev »Tinker, Tailor  …« var han 43 år gammal och hade uttömt sina erfarenheter från Secret Service. Han kunde ha slagit sig till ro som internationell bestseller. Men han var rastlös och vetgirig och gjorde precis tvärtom, gav sig ut i världen, uppsökte oroshärdar och krigszoner, i Asien, Mellan­östern och Afrika. Med läro­­- mästaren Graham Greenes motto i huvudet: den som vill skildra mänskligt lidande är också skyldig att dela det.

En hållning som han följt långt upp i åren och som gett honom unika inblickar i globala affärsverksamheter som vapensmuggling, läkemedelsdumpning, droghandel och trafficking. Den brottsliga verksamhet som formar en stor del av vår samtid. Och som kräver mod och god research för att skildras.

Efter att ha arbetat med hans senaste bok ägnade jag en tid i Berlin åt att kontrollera vissa uppgifter. Den gamla öst-nomenklaturans gated community, Majakowskiring, såg precis ut som han beskrivit den, bara lite mer förfallen. Säkerhetsskåpen med sina speciella sigill på Stasis högkvarter i Lichtenberg hade han också studerat grundligt. Carré är en samvetsgrann författare.

 

När jag fått i uppdrag att översätta några böcker har jag gjort det med glädje och med en given förhoppning att åtminstone något av hans egenart som författare ska finnas kvar i den svenska versionen. I engelskan kan ett och samma ord ha många olika betydelser, för att inte tala om sättet det kan uttalas. Mycket av sådana värden måste ohjälpligen gå förlorade. Att översätta handlar om att lära sig leva som en spion, ständigt rädd att göra ett fatalt fel.

John le Carré har oftast en mycket avancerad plot, men är absolut inte »skicklig«, vad det nu skulle betyda i sammanhanget. Det är ett ofta förekommande men tvivel­aktigt omdöme om en för­­fattare. Carré är däremot egen och komplex, kanske kan man säga att hans stil är analog med hans komplicerade historier.

Han skriver alltid för hand, som Patrick White gjorde, Australiens store epiker. Och det märks hos dem båda, trots vitt skilda temperament, i satsbildningen, i en del mycket långa meningar med inskjutna satser och med tempus- och ibland också perspektivbyten. Man får verkligen känslan av att det är någon som sitter ute i det fria, på en parkbänk i Hampstead Heath och låter pennan löpa över anteckningsblockets sidor. Det spontanas omedelbara fräschör blir sedan varsamt bearbetat av hans redaktörer, givetvis med den respekt som ägnas en gammal och världsberömd författare. Hans egna ändringar är desto fler. När man ska gå igenom draft seven är man ganska less.

 

Höstens bok »Spionernas arv« sätter punkt för den långa berättelse som spänner över en rad romaner och som började med »Spionen som kom in från kylan«. Den gången offrades Alec Leamas och en hel rad människor i Secret Services envisa strävan att få in en dubbelagent i Moskvacentret.

Nu har det gått ett halvt sekel och det visar sig att offren trots allt hann sätta barn till världen, barn som i dag kräver upprättelse, transparens, eller åtminstone ersättning för sina förluster.

Peter Guillam, Smileys trogne underhuggare, blir den som får klä skott. Han visar sig vara fullt värdig en huvudroll.

Smiley själv, sviken av en otrogen hustru och diverse förrädare, kan här framstå som en skoningslös manipulatör, besatt av till plikt förklätt hämndbegär. Han dyker upp först mot slutet av boken, sittande i splendid isolation på ett bibliotek, böjd över några gamla urkunder.

Han är med bara på ett par sidor, men hinner få ur sig ett credo som är vackert och säkert också författarens eget. Han frågar sig vad som var meningen med alla dessa offer.

»Så var det för England då? En gång i tiden var det förstås det. Men vilket England? Drömmen om England? Eller det verkliga? Jag är europé, Peter. Om jag någonsin haft en mission, någon medveten mission, utöver våra affärer med fienden, så var det för Europa. Om jag varit hjärtlös, har jag varit det för Europas skull. Om jag haft en oupp­nåelig vision, så har det varit att föra Europa ut ur sitt mörker mot en ny upplysning. Jag har den kvar.«

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera