Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Krönika

Välkommen till helvetet

Om Malta är ett skatteparadis – vad är då Sverige?

Nyligen läste jag den fascinerande boken »När vi var bäst« om det svenska tennisundret. För­fattarna Ulf Roosvald och Mats Holm (ja, han jobbar på Fokus) lägger stor möda vid att beskriva tidsandan i riket under storhetstiden då Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg regerade på tennisbanorna.

Bland annat påminns läsaren om hur stor upprördheten var när Björn Borg flyttade till Monaco för att undkomma svenska skatter som – det ska sägas – var drakoniska vid tiden. I pressen beskrevs han närmast som en landsförrädare. Regis­sören Ingmar Bergman lämnade landet i vredesmod sedan han hämtats av polis på Dramaten, misstänkt för skatte­fiffel.

Tidningarna hängde ut »noll­taxerare« som vore de knarkkungar eller våldtäktsmän. Och Astrid Lindgren skrev sin berömda Pomperipossa i Monis­manien där hon försynt undrade om det var rimligt att betala 102 procent i skatt.

Hysterin blev inte riktigt lika stor efter Uppdrag gransknings avslöjande att Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling och andra höjdare undviker svensk skatt på en del av sina inkomster genom att ha bolag i Luxemburg och på Malta. Men var det inte lite sjuttiotalsvibbar ändå?

Att Östlings förklaring – han har betalat 180 miljoner i skatt de senaste åren men inte fått något för pengarna – provoce­rade många är fullt begripligt. Synpunkten är förstås irrelevant. Ingen utvecklad stat fungerar om varje medborgare bestämde mer själv vad hen anser är lämpligt att skatta.

Långt viktigare i sammanhanget är att Östling verkar ha agerat fullt lagligt. Varken Luxemburg eller Malta är skatte­paradis i traditionell mening. De är medlemmar i EU och har dubbelbeskattningsavtal med Sverige. Skatteverket kan vända sig till myndigheter och banker i båda länderna och begära information om fiffel misstänks. Högsta förvaltningsdomstolen har dessutom nyligen slagit fast att ett snarlikt upplägg var kosher.

Att påstå att Leif Östling, Christer Gardell, Laurent Leksell och andra utpekade skatteplanerare har »gömt« pengar på Malta är därmed att tänja på sanningen.

Däremot har de utnyttjat möjligheter systemet ger för att minska – och kanske i något fall minimera – sin skatt i Sverige. Å andra sidan är det nog rätt få av oss som – handen på hjärtat – vill betala mer skatt än nödvändigt. Annars skulle knappast rot-, rut- och ränteavdragen vara så flitigt använda. Min övertygelse är att betydligt fler skulle ha pengar på Malta eller Cypern om det inte vore för att det krävs rätt många miljoner för att det ska vara mödan värt.

Så länge den gamla och rimliga rättsstatsprincipen råder att allt är tillåtet som inte uttryckligen är förbjudet, går det knappast att lägga annat än moraliska aspekter på Maltabolagen. Och i dagens nysofistiska­ debattklimat, där allas uppfattningar om verkligheten är lika litet värda, blir en sån diskussion snabbt tröttsam. Ta en titt under hashtaggen #vadfanfårjag på Twitter så förstår ni vad jag menar.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski – också på Twitter, fast utan hashtag – jämför paradisläckan med metoo­ och hoppas fromt att »transpa­rensen avskräcker från liknande beteenden i framtiden«.

Personligen tror jag inte ett ögonblick på det. Sjuttiotalets skoningslösa name-and-shame-kampanjer stoppade knappast­ skatteplaneringen (de på­skyndade snarare skattereformen). Varför skulle dagens beskedliga »avslöjanden« av sånt som är juridiskt oantastligt göra det?

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera