Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Det handlar inte om DN, utan om ett helt land

Tre publiceringar i Dagens Nyheter under två dagar beskriver det som gått sönder i Sverige.

»Vi är världens mest förändrande ord«, skrev Nina Björk i Dagens Nyheter dagen före nyårsafton. Hon försökte sammanfatta och nyansera vad metoo-uppropen inneburit. De visade »kollektivets styrka«, skrev hon. Ordet »vi« är inte bara det mest förändrande, utan det vackraste.

Samma dag, lite längre fram i samma tidning, skrev Niklas Ekdal om att han bestämt sig för att gå med i Svenska kyrkan. Och i FN-förbundet. Och att han vill betala mer i skatt: »mer än någonsin behöver vi berättelserna om rätt och fel, svart och vitt, upp och ner.«

Och dagen efter, även det i Dagens Nyheter, läste Richard Swartz den ryske 1800-talsliberalen Alexander Herzens memoarer och noterade bristen på andlig spis i julhelgens Stockholm:

»Utan Gud slås tappen ur verklighetens tunna och vad som rinner ut ur den är all andlighet, varje mirakel och mystik. Därefter är tunnan tom. Livet reduceras till materia, till ändamålsenlighet med ingen eller just överlevnad som enda mening.«

På ytan är det tre skilda texter, med olika utgångspunkter, om åtminstone delvis olika saker. Ändå är de delar i samma mönster.

Niklas Ekdal var politisk redaktör på DN under större delen av 2000-talets första decennium. Minnet av tidningen som rikslikare var fortfarande levande. Dagens Nyheter var Sveriges ordningsman. Rationalitet och sekularism var självklarheter. En text som den Ekdal nu skrivit, även om den kryddats med referenser till upplysningen, världsmedborgaren och FN, skulle då ha fnysts åt som något kristdemokraterna släpat in.

Richard Swartz reflektion över den torftiga materialism som följer på Guds död, eller kanske snarare mordet på honom, skulle för bara tio år sedan ha betraktats som närmast subversiv i Dagens Nyheter. Och kanske finns en ledtråd till vad som hänt och händer i Nina Björks text.

Dagens Nyheter brukade aldrig känna behovet av att ställa frågan vilka »vi« var. Det var så självklart att det inte krävde diskussion. »Vi« var sekulära svenskar, med tro på utbildning, socialförsäkringssystem och rimliga, liberala, medelklassvärderingar. Det var ett starkt »vi som inte kände sig hotat av särskilt mycket. Inte av invandring, inte av arbetslösa ungdomar, inte av en åldrande befolkning, inte ens av utländska potentater med mäktiga arméer. Allt det där var bara en fråga om praktisk hantering och problemlösning. I kommunfullmäktige, i landsting och i riksdag. Om så krävdes inom FN:s ram. Det Niklas Ekdal kallar »rätt och fel, svart och vitt, upp och ner« var sällan något som ansågs kräva diskussion. DN var färdig med de grundläggande frågorna. Svaren på dem var uppenbara för alla som besvärade sig med att tänka på saken.

Men detta handlar inte om en tidning, utan om ett helt land. Som rikslikare och ordningsman speglade DN en övertygelse som med viss rätt kan betraktas som allmänt svensk. Svenskarna visste vilka »vi« var. De behövde inte tron. De behövde inga moralfilosofiska diskussioner. De hade inget att lära av mindre moderna folk. De trodde på de praktiska lösningarna.

Nu har allt det där gått sönder.

Ett sätt att förstå Sverigedemokraternas framgångar är att de som lagt sin röst där inte längre känner sig som en del av något självklart »vi«. De känner sig tvingade att leta efter ett nytt. Men de är bara ett tidigt och tydligt exempel på ett behov som sprider sig genom alla delar av samhället. I Sverige och över hela västvärlden. De gamla, självklara kollektiven och samhörigheterna faller sönder. Sökandet efter nya är igång. Vissa försöker återuppliva gamla lojaliteter, nationella eller kulturella. Andra väcker det lokala. Klass har dykt upp igen som en grund för ett »vi« Hudfärg, sexuell läggning och kön är andra »vi«.

Överallt ser vi spåren av längtan att vara del av ett kollektiv, men överallt ser vi också hur försöken att bygga kollektiv också föder splittring. Att bygga ett »vi« handlar inte bara om att tycka något själv eller att inordna sig själv under något eller några. Att bygga ett »vi« betyder ofrånkomligen att ställa krav och ha förväntningar på andra människor. Och när andra inte gör det som krävs för att »vi« ska vara ett »vi«, uppstår en konflikt. Det är då vi får den osämja och det hätska tonläge som offentligheten nu är full av. Den är slaggprodukten av försöken att forma »vi«.

Niklas Ekdal drömmer om ett vi utan gränser i sin text, men ett sådant kollektiv är för stort för det mer handfasta. Det kan inte uträtta saker, fatta kollektiva beslut eller formulera kollektiva intressen. Det kan knappt ens leverera en känsla av gemenskap, utöver den mest abstrakta.

Lyckan över att uppleva ett  »vi« – den som Nina Björk beskriver – är så stor därför att vi är svältfödda på »vi«. Därför att vi längtar efter ett kollektiv där vi kan få mening och vila. Utan ett sådant är vi individer som samtidigt och ständigt måste se oss över axeln, sikta mot stjärnorna och lyfta oss i håret.

Det är antagligen här omprövningen av religionen kommer. Den som gör att det blir naturligt för Niklas Ekdal att gå med i Svenska kyrkan och för Richard Swartz att återuppliva en gammal insikt om andlighet och materialism, som DN trodde sig vara färdig med för mer än 50 år sedan. Det »vi« handlar om är det förpolitiska, själva förutsättningarna för att kunna tala om kollektiva beslut eller gemensamma intressen. Då måste man börja bortom politiken, bortom människan som enbart en rationell varelse med materiella behov. I det avseendet hade Berthold Brecht fel: först kommer faktiskt moralen, sedan käket, om vi med käket menar något mer än att slita åt sig maten för att överleva.

Läs Johan Hakelius texter i Fokus här.

 

 

 

 

 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera