Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
VFOKUS Veckans reportage

De mäktiga hobbyisterna

På 70-talet var de aktiva medlemmar. I dag tycker de till om och påverkar politiken från en läktarposition – när de får en stund över. I medlemsrasets spår lyssnar partierna alltmer på hobbytyckarna

Du har plockat ihop det du ska och går till kassan. Plånboken är framme och du är redo att betala. Då kommer den ofrånkomliga frågan:

– Är du medlem?

Och när svaret är nej: Vill du bli medlem?

Oavsett om det är Ikea, Clas Ohlson, Lindex eller Apoteket uppmuntras vi att bli medlemmar, för att få rabatter och bli lojala kunder. Med plastkort eller via personnumret blir vi något mer än kunder hos ett företag, vi får ett slags tillhörighet hos dem. Men medlemskapen är ihåliga. De ger knappast några möjligheter till påverkan, undantaget de kooperativa företagen.

Om en person i dag kan vara »medlem« i ett dussintal företag är de det alltmer sällan där tillhörigheten skulle ha störst betydelse: i de politiska partierna. Medlemskapet i de politiska partierna var förr avgörande för att vaska fram nya idéer, fatta gemensamma beslut och förankra beslut men också för att skapa en rekryteringsbas för uppdrag i kommuner, landsting och riksdag.

Men antalet medlemmar minskar och i tomrummet växer betydelsen av dem som inte deltar aktivt själva utan sitter på läktaren och har åsikter.

Vi har fått politiska hobbyister. De som vill påverka politiken här och nu genom att uttrycka sin åsikt på ett bekvämt sätt och som gör det av lust och eget intresse. Men som inte är beredda att förbinda sig genom politisk tillhörighet för lång tid av plikt som samhällsbärare.

 

Varför skaffar man en hobby? Som att bygga modelljärnväg, spela banjo, knyppla eller vara biodlare? Varför blir man fågelskådare? Förmodligen handlar det i hög grad om den egna tillfredsställelsen eller nöjet. Modellbyggaren är stolt över ett landskap där ett Märklintåg à la 50-tal tuffar förbi ett stationshus. Fågelskådaren får tips om att en sällsynt fågel synts på södra Öland och tar sig dit. De blir stolta och nöjda för egen del.

Tänk om hobbyn i stället är politik? Samma drivkrafter, fast den som är politisk hobbyist betraktas inte som nörd utan som engagerad samhällsmedborgare.

Men politik är ingen hobby, invänder någon. Jo, allt fler motiveras till politiskt deltagande inte av plikt eller engagemang, utan av egen tillfredsställelse. Det menar den amerikanska statsvetaren Eitan D Hersh som myntat uttrycket politiska hobbyister. Olof Palme brukade uttrycka det på ett liknande sätt när han pratade om »The joy of politics«. Politiken betyder mycket för många, men skänker också nöje åt den enskilde som ägnar sig åt politik.

Eitan D Hersh anser inte att det är enda drivkraften bakom politiskt engagemang. Men att den är underskattad, andra drivkrafter lyfts alltid fram i stället. Han säger att statsvetarna alltid sökt ett högre syfte för människors politiska deltagande, och aldrig riktigt tagit de personliga motiven i beaktande.

Som exempel tar Hersh Obamakampanjen 2008 som fick miljoner amerikaner att engagera sig i valkampanjen. Sammanlagt hade kampanjen kontakt med 13 miljoner människor via e-post.

När Barack Obama blev president hoppades han och hans kampanjstab att anhängarskaran skulle kunna omformas till en stark politisk påtryckargrupp. De hade höga förhoppningar på att Organizing for America, som blev kampanjens fortsättning, till exempel skulle få en central roll i att driva igenom det som sedan blev Obamacare (Patient protection and affordable care act).

Men då hade det spontana engagemanget svalnat. När det handlade om policy i stället för politics, när det inte handlade om en politisk strid längre utan om att förankra, övertyga och kompromissa i en sakfråga var det inte lika spännande längre. Tävlingsmomentet var över och de politiska hobbyisterna hade tröttnat.

»En person kan rösta, skriva på eller delta i protester, eller donera pengar för att vilja bli socialt erkänd. Men en person kan också bowla, dansa eller spela ukulele av samma skäl«, skriver Hersch. Han menar också att medierna bidrar till utvecklingen genom att, i allt högre grad, skildra politiken som ett strategiskt spel.

Politikens matchform beskrivs alltmer i den senaste opinionsmätningen. Vilka är på väg upp, vilka tappar? Vilken tränare (partiledare) måste bort? Vilka är vinnare och förlorare?

»När politiska debatter blir mindre betydelsefulla och konkreta är det alltmer troligt att de betraktas alltmer som en sport«, konstaterar Eitan D Hersch.

Fast: »Demokrati är ingen åskådarsport«, brukar det hävdas.

Men allt oftare sitter vi på läktaren och jublar eller klagar högljutt över vad som händer på den politiska spelplanen.

Vi gillar eller ogillar något eller någon på Facebook, sprider ett upprop mot att utvisa ensamkommande flyktingbarn eller mot nedläggning av en skola, delar en ironisk videofilm eller en krönika. Vi skriver på protestlistor mot att det ska byggas bostäder på granntomten och går kanske på protestmöten.

Digitaliseringen och sociala media i sig uppmuntrar starkt den politiska hobbyismen. Vi kan reagera direkt och uttrycka en åsikt, och det räcker med fem minuter vid datorn hemmavid för att sedan göra något annat.

Vi behöver inte ordna barnvakt och ägna hela kvällen åt ett medlemsmöte, eller vänta några dagar på att se om tidningen tar in insändaren eller ej.

Men delta själv? Nej, gränsen är rätt skarp mellan läktaren och spelplanen. Vi har aldrig haft starkare åsikter om hur politiken kan utformas än i dag. Men vi har heller aldrig haft svagare partier än i dag.

 

När riksdagspartiernas medlemsantal räknas ihop är en kvarts miljon svenskar medlemmar i något av de åtta partierna. Eller 250 947 medlemmar i partierna under 2016 för att vara exakt, enligt partiernas egna uppgifter.

Det är en halvering mot 90-talet, mot hur medlemssiffrorna såg ut efter det att Socialdemokraterna tog bort kollektivanslutningen av LO-medlemmar till partiet. Men inte heller den summerade medlemssiffran är hela sanningen. För en stor del av medlemmarna är det bara på pappret eller passivt stödjande.

Ett bra test på hur många som faktiskt är aktiva är att studera hur många som deltagit i höstens provval eller motsvarande i partierna. Om man inte är med och påverkar vilka som ska stå på partiets listor till nästa års val är medlemmen förmodligen heller inte mycket att räkna med som aktivist eller valarbetare under 2018.

Provvalen är rådgivande inför att nomineringskommittéerna lägger fram förslag till valsedlar i de tre valen som sedan faställs på stämmor eller årsmöten. Det är medlemmarnas absolut största chans att var med och påverka vilka som ska vara partiets ledande företrädare de kommande fyra åren.

När Fokus granskat hur många som deltagit i ett antal provval och omröstningar visar det sig att 25–30 procent i genomsnitt

varit med och påverkat utgången. I stället för 250 000 medlemmar pratar vi alltså om 60 000 till 75 000 personer som är att betrakta som aktiva medlemmar.

Betänk då att drygt 40 000 ska ta de förtroendeuppdrag i riksdag, landsting och kommuner som blir resultatet av valet nästa år. Basen ur vilka de rekryteras som ska vara våra förtroendevalda blir allt smalare.

– Antalet medlemmar närmar sig antalet förtroendevalda. Räknar man in ersättarna är de nästan lika många. Hur lågt kan det sjunka? blir frågan då. Ja, de som företräder partierna som politiker måste väl ändå vara medlemmar, menar Olof Petersson, tidigare professor i statskunskap som också ledde Maktutredningen 1985–90 och Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS), Demokratiråd.

Om medlemsantalet i partierna närmar sig eller är lika stort som antalet förtroendevalda är det som ett fotbollslag som bara har elva spelare. Konkurrensen om att få spela blir obefintlig, om någon tvingas gå av planen finns inga ersättare. En mardröm för laget.

I politiken är konkurrensen fortfarande hård om platserna på riksdagslistorna. Men på nivåerna under är det ofta svårare att få ihop nog med folk till uppdrag och valsedlar.

Kommundels- och stadsdelsnämnder som infördes för att bredda det demokratiska inflytande genom fler förtroendevalda har i stort sett lagts ner eller avlövats. I många mindre kommuner har besluten koncentrerats till kommunstyrelsen, nämnderna omvandlas till rådgivande beredningar.

Men, påminner Olof Petersson, den nedåtgående kurvan för antalet medlemmar i partierna brukar plana ut eller brytas i samband med valrörelser.

– Vart fjärde år kan vi se spekulationer om att nu kanske det vänt. De som lockats att gå med som medlemmar i samband med valen syns i statistiken året efter, säger han.

Fast sedan brukar det sjunka igen.

När Socialdemokraterna 2008 såg att partiet var på väg att krympa under 100 000 medlemmar drog man i gång en kampanj för medlemsvärvning för fyra miljoner kronor. »Bli supporter!« var budskapet och inspirerade av idrotten sålde de rent av egna supporterhalsdukar.

– Vi hade i en organisationsutredning tittat på hur engagemanget byggs. Den visade att många sympatisörer tyckte medlemskap var ett för stort steg, att med det kom en massa krav på att göra saker, men att många ändå ville visa sitt stöd, säger Carina Persson, då kommunikationschef (S), som nu håller i partiets vidareutbildningar på Campus Bommersvik.

Fast var vad skillnaden egentligen?

– Ingen alls egentligen. Vi gjorde inte om stadgarna och det var som ett helt vanligt medlemskap. Fast det blev en kortvarig kampanj. Inte så lyckad med andra ord, säger Carina Persson.

 

För att genomföra ett Stockholmsderby i fotboll krävs insats från minst 400 personer. Spelare naturligtvis, domare och matchfunktionärer, men också sjukvårdare, publikvärdar och liknande.

När Hammarby mötte AIK på Tele 2 Arena i höstas satt det 29 306 åskådare på läktarna. De 400 som fanns på plats för att spela och för att matchen skulle kunna genomföras, utgjorde 1,4 procent av dem som satt på läktarna. När Hallandsposten våren 2017 redovisade antalet lokalmedlemmar i de politiska partierna i Halmstad motsvarade det just 1,4 procent av kommunens befolkning.

»Demokratin har blivit en åskådarsport med en allt mer blaserad och cynisk publik. Politik har blivit något som sköts av professionella ställföreträdare som främst kommunicerar med folket via massmedierna«, skrev Olof Petersson och SNS Demokratiråd redan 1996.

Då pratade partierna mycket om att lyssna på väljarna, om en tvåvägskommunikation som skulle göra att de kunde lyssna lika mycket som de pratade. Mötena, där medlemmarna kom till tals, hade mist mycket av sin betydelse. Där mötte de mest trogna äldre medlemmar förutom de som kände sig förpliktigade genom att de valts till politiska uppdrag.

I dag finns tvåvägskommunikationen. Partierna och deras företrädare är tillgängliga på Twitter och Facebook eller andra sociala medier. Eller åtminstone synliga, men om det ställs för mycket krav på dialog och samtal kan de dra sig tillbaka. För tonläget är ofta högt, påhoppen många och forskarna i Göteborg har visat att det är troligare att en politisk hobbyist skickar vidare ett negativt budskap om en politisk motståndare än ett positivt om partiet där man har sin politiska hemvist.

»Ett mönster som partierna noterar är att väljare inte delar partibudskap utan delar åsikter om partibudskap«, skriver medieforskaren Marie Grusell i Mediestudiers bok »När makten står på spel«.

 

Ann-Kristin Kölln är doktor i statsvetenskap, tidigare vid Göteborgs universitet, numera på danska Aarhus universitet. Hon skrev ett avsnitt om det sjunkande partimedlemskapet till 2014 års Demokratiutredning.

Hon konstaterar att partier utan medlemmar i dag är en realitet:

– Vissa partier, som det nederländska Frihetspartiet (PVV), verkar inte vilja ha partimedlemmar alls. I fallet med PVV är partiledaren Geert Wilders faktiskt den enda medlemmen, säger hon.

PVV är ett extremt exempel, men samma trend syns också i det svenska partilivet, menade Ann-Kristin Kölln i Demokratiutredningen.

»Partierna omdirigerar sina resurser, tar avstånd från idén om att vara folkrörelse- eller massmedlemspartier och betonar i stället vikten av att ta hänsyn till väljarna«, skriver hon.

Trenden är inte ny. När moderatledaren Ulf Kristersson var ordförande i ungdomsförbundet MUF i början av 90-talet pratade de om att göra sig av med »folkrörelsetjafset«.

Att vinna väljare var viktigare än att koka kaffe och trivas ihop. Och de importerade kampanjmetoder från både näringslivet och Greenpeace. MUF:arna skippade gemytet i valstugan och satt i stället och ringde och försökte övertyga förstagångsväljarna i vad som kallades ett telemarketingprojekt.

 

Statsvetarna brukar mena att Sverige har en »particentrerad demokratisyn«. Partierna ska vara kanaler för väljarnas intressen och åsikter och väga samman dessa i idémässigt sammanhållna paket. Att de ska vara just en länk mellan läktaren och spelplanen, som omvandlar väljarnas önskningar till pratisk politik.

Folkrörelsepartier har varit en genuin nordisk tradition, med partier som är gediget förankrade i folkdjupet. Detta till skillnad från länder med mer av elitpartier, som Frankrike, eller kampanjpartier som mobiliserar främst inför varje val, som i USA.

Medlemmarna får i den particentrerade demokratisynen rollen av förbindelselänk mellan väljarna och partieliterna, de skulle lyssna in och förmedla åsikter från folkdjupet.

Men masskommunikation gör att partierna inte längre behöver medlemmar som kommunikatörer.

– De politiska partierna är mycket aktiva på sociala medier i dag. Den kommunikationen kräver inte medlemmarna som kommunikatörer, säger Ann-Kristin Kölln.

När partierna bildades var medlemsavgifterna helt avgörande för att finansiera verksamheten. Sedan tillkom andra intäkter, som tombolans mintgröna lotter. Fast också lotterna skulle säljas (och ofta köpas) av medlemmar.

Men i dag är partierna helt bidragsberoende, och intäkterna från medlemmarna försumbara. Sveriges rikaste parti, Centerpartiet, med 1,5 miljarder kronor i tillgångar, bryr sig inte ens om att ta in några intäkter av medlemsavgifter till den nationella nivån.

På 60-talet beviljade sig partierna de första statsstöden till sin verksamhet. Först på nationell nivå, som bidrag till riksdagspartierna. Det spred sig sedan till regional och kommunal nivå.

I dag betalas 1 229 miljoner kronor ut i partistöd på de olika nivåerna. Till det kan läggas indirekt stöd i form av anställningar, som politiska sekreterare åt partierna på de tre nivåerna. Och det direkta med allt fler heltidsarvoderade politiker i landsting och kommuner.

Sammanlagt lägger det offentliga Sverige i dag ut närmare fyra miljarder kronor på att hålla i gång sy­stemet bakom »AB Svensk Politik«.

 

Men även medlemsrollen förändras. Brittiska Labour brukar anses ha gjort en rejäl vänstersväng, men för de som vill engagera sig finns vad som påminner om prislistan för tillträde till en exklusiv klubb med insuttna chesterfieldfåtöljer.

Från det allra enklaste; att vara volontär (gratis) och göra det man kan som kampanjarbetare, till att bli medlem för som lägst tre pund (för unga, studenter och soldater) bort till att bli en i »Rosa cirkeln«, för dem som bidrar med 1 200–5 000 pund per år, till yttersta steget – att hamna i »Ordförandens cirkel«. Den är till för dem som bidrar med mer än 5 000 pund (strax under 60 000 kronor).

Där är inte de svenska partierna än.

– Men professionaliseringen har pågått i flera årtionden i partierna, som alltmer blivit kaderpartier. Och det märks kanske ännu tydligare i Sverige, där de politiska partierna traditionellt haft en bred och folklig bas, säger Olof Petersson.

Partierna har också en annan tydlig roll, att fungera som rekryteringsbas för de politiska förtroendeuppdragen. Kandidaterna i val svävar inte fritt, de är utbildade och utsållade av partierna, rangordnade sins­emellan för att i bästa fall som personer också tilltala väljarna som deras representanter.

Men med krympande partiled blir det bekymmer även i den rollen.

– Det leder till att partierna har rekryteringsproblem, de personella reserverna finns inte längre. Och egentligen är det förvånande att inte fler partier utsatts för kuppförsök. Trotskistiska grupper försökte göra inbrytningar i Socialdemokraterna på 70- och 80-talet, som ett slags gökungar i boet, säger Olof Petersson.

Enligt stadgar och principer ska besluten fattas nerifrån och upp. Folk ska samlas, dricka kaffe och prata, fatta beslut som protokollförs och skickas vidare uppåt i organisationen.

Fast det finns alltfler exempel på precis motsatt beslutsordning i partierna. Sverigedemokraterna bröt 2015 förbindelserna med sitt dåvarande ungdomsförbund SDU och startade ett nytt – Ungsvenskarna. Den nationella partinivån i SD har också gång på gång avsatt lokala företrädare och styrelser som anses ha gjort övertramp gentemot partilinjen.

Miljöpartiet har agerat från regional och central nivå och under hösten tillsatt nya lokalstyrelser i Västerbotten, Umeå och Sundbyberg när den lokala partiorganisationen anses ha brutit mot hur miljöpartister bör agera.

Och kuppmakarna behöver inte vara trotskister. De kan vara missnöjda föräldrar.

 

Lokalpolitiker vet att frågan om att stänga skolor är minerad mark. Det vet de i allra högsta grad i Pajala. Ordföranden i kommunstyrelsen, socialdemokraten Jan Larsson, vill inte längre gå på arbetarekommunens medlemsmöten. Orsak: den hätska stämning som skolfrågan rört upp.

Pajala är en stor kommun med relativt få invånare. Kommunen har bland de högsta kostnaderna för äldreomsorgen och har höjt kommunskatten med nära två kronor sedan 2014. Ändå vill det inte gå ihop sig. Kommunstyrelsen såg en besparing i att flytta årskurs 6–9 från skolorna i byarna Tärendö, Junesuando och Korpilombolo till centralorten. Vintern 2016 kom föräldragrupper i de tre byarna på ett knep att få makt i frågan – runt 50 personer blev S-medlemmar.

Att de också mobiliserade inför lokalpartiets årsmöte gjorde att de hade majoritet, och kunde tillsätta åtta av elva platser i styrelsen. Partiets företrädare i kommunen har naturligtvis sitt mandat av väljarna, men också av partiets beslutande organ i kommunen.

– Vi var ett antal engagerade föräldrar som anslöt oss till partiet och har varit engagerade sedan dess. Vi ville samla och hålla ihop partiet, och göra det genom att inte acceptera en nedläggning, säger fyrabarnspappan Erling Fredriksson från Tärendö som varit föräldragruppens talesperson.

– Prioritet ett för oss är byarnas och befolkningen överlevnad. Men det finns en ideologisk koppling för mig, till S eller åtminstone vänstersidan, tillägger han.

Fast de som Erling Fredriksson kallar »centralortsivrarna« beskriver dem från föräldragruppen som »missnöjesmedlemmar«.

– Media har också velat beskriva oss som kuppmakare. Men kan man rekrytera flera medlemmar på kort tid måste frågorna vara viktiga. Vi hoppas vi ska kunna resa oss och få en sammansättning politiker i Pajala som ser skolfrågan och hela frågan om byarnas överlevnad från olika håll, säger han.

De kommande månaderna avgörs det. Nu ska partiets lista i kommunvalet bestämmas. Skolorna i Junesuando och Tärendö har fått åtminstone ett års förlängd livstid och de andra eleverna kom till en friskola. Men avgörande för fortsättningen blir sammansättningen i fullmäktige.

– Fullmäktigelistan bestäms på medlemsmöten och där har byarna majoritet. Jag har svårt att se något annat än att majoriteten blir avgörande, säger Erling Fredriksson.

Förre ordföranden i kommunstyrelsen, Harry Rantakyrö – med bakgrund som ordförande i gruvfacket i Kiruna och personalrekryterare på gruvföretaget Northland Resources i Pajala, som gick omkull i december 2014 – lämnade sin post i början på året. Hans efterträdare, Jan Larsson, säger att han inte ställer upp för omval efter höstens val.

 

Så de politiska hobbyisterna i Pajala avgör framtiden. Men den höjda politiska aktiviteten där är ett undantag. I allmänhet har demokratin allt tydligare blivit en åskådarsport.

– Fast åskådarna har förändrats och det är inte tomma läktare. Vi har fortfarande ett högt valdeltagande. Och väljarna lägger i allmänhet ganska stor möda på att ta reda på vad partierna står för. Och åskådarna är inte politiskt passiva, men är aktiva på så många andra sätt, säger Olof Petersson.

Men att åskådarna är aktiva betyder inte att spelet på planen blir bättre eller utvecklas.

– När politiken betraktas som ett oseriöst spel kommer det också fram oseriösa kandidater, befarar Eitan D Hersh.

Och det yttersta beviset, menar han, är att en politisk hobbyist, Donald J Trump, sedan ett år finns på plats i Vita huset. <

Video: Erik Fichtelius

Frågan som förföljt KD

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera