Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Älskling, jag krympte världen

Rolf Lassgård krymper just nu Matt Damon på bio. För att rädda planeten, förstås. De ekologiska fotavtrycken blir mindre om man är en tvärhand hög.

Idén bakom filmen »Downsizing« känns inte överdrivet långsökt. Men möjligen har filmmakarna just den här gången råkat spegelvända verkligheten. Vi är redan i gång med att krympa, men det är världen som vi förmins­kar, inte oss själva.

En del av det är att vi skär av våra rötter. Nedvärderingen av det som har varit – driften att använda historien enbart som ett avskräckande exempel och en orsak till skam – har blivit ett tecken på intellektuell höjd. På senare tid har driften tagit sig särskilt handfasta uttryck, när minnesmärken och statyer flyttas eller tas bort i ett slags renhetsriter. Francis O’Gorman, litteraturprofessor i Oxford, kom i höstas ut med en bok i ämnet: »Forgetfulness: Making the modern culture of a mnesia«. Han anar att vi är på väg in i en tilltagande förvirring, inte olik den som drabbar Alzheimerpatienter.

Normkritiken är förstås en del av det här. Normer är mestadels resultatet av tidigare generationers erfarenheter. Plockar man isär normerna måste man börja om på egen hand. Det leder till att inget blir så viktigt som det man själv tycker, känner och anser sig vara, just nu.

Det brukade talas om navelskåderi. Vi är förbi det. Vissa dagar verkar alla nyheter handla om vad vi stoppar i munnen, eller vem eller vilka vi vill ska stoppa sina saker i våra andra kroppsöppningar. Hela världen förminskas till en funktion av oss själva. Eftersom vi inte vill ta ledning av någon som levt tidigare, måste vi börja på den mest basala nivån. Är jag man eller kvinna? Vegan eller karnivor? Monogam eller polyamorös?

Frågan blir inte hur vi förhåller oss till världen, för den är dekonstruerad. Frågan är hur allt förhåller sig till oss, för vi är tillvarons enda centralpunkt.

Världen blir bara ett verktyg för att uttrycka oss själva. Det är det som gör att den senaste tidens kulturartiklar om hur den ena eller andra skribenten våndas över sina flygresor till Thailand, Kenya eller USA, framstår som så hopplöst närsynta i sin tidstypiska medelklassighet.

På ytan handlar texterna om världen. Men världen har gjorts så liten att den lagts i permanent skugga bakom det jättelika jaget.

Läs mer:

Det är något särskilt med utrikespolitiken

Hakelius: 1918. 1968. Och hur blir det med 2018?

Läs Johan Hakelius blogg här. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera