Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Blunda inte för prognosen om muslimer

Pew Research konstaterar att den muslimska andelen av Europas befolkning kommer att växa. Den mest långtgående prognosen förutspår att 30 procent av Sveriges befolkning är muslimsk 2050, men den bygger på att invandringen har samma omfattning som 2014 - 2016, den period som alla är överens om var ohållbar. Utan någon invandring alls – inte heller särskilt sannolikt – säger prognosen att 11 procent av Sveriges befolkning är muslimer 2050, jämfört med ungefär 8 procent i dag. Framtiden ligger någonstans däremellan.

Det här är just den typ av undersökning som svenska medier avskyr. Expressen har gjort en större artikel om saken, men annars är rapporteringen skral. Det beror inte på att Pew Research saknar trovärdighet. Det är två andra skäl som spelar in.

Det första skälet är att alla former av prognoser av det här slaget alltid är missvisande. Att ta nuvarande utveckling, eller en hypotetisk utveckling, och dra den obruten in i framtiden, är en mycket grov modell. Tar man resultatet bokstavligt, kommer man garanterat att ha fel. Om vi fortsatte att växa i samma takt som vi gör under vårt första levnadsår, skulle vi i snitt vara 29 meter långa och väga drygt 200 ton vid tio års ålder.

Det andra skälet är att svenska journalister inte litar på att folk i allmänhet förstår problemet. Journalister våndas när de tänker på risken att information av det här slaget missbrukas. De ser som sin uppgift att, likt gamla tiders präster, se till att församlingen inte hamnar på irrvägar. Och dessutom är de angelägna om att själva inte kunna skyllas för att ha lett församlingen fel. Alltså väljer de helst att undvika att rapportera om undersök. ningar av det slag som Pew Research gjort.

Mycket talar för att den journalistiska rädslan inte är ogrundad. Folk i allmänhet är rätt dåliga på att se svagheterna i prognosmodeller. Särskilt i frågor som är känsloladdade. Och undersökningar av det här slaget kommer garanterat, oavsett hur de presenteras, att användas för att piska upp opinion, utan hänsyn till måtta och kritiskt tänkande.

Men det bästa sättet att hantera det är inte att låtsas som att det regnar, utan att tvärtom gå rakt på sak. Redovisa resultaten, diskutera metodens fallgropar, men också de faktiska problem som undersökningar av det här slaget sätter fingret på. Visa lite tilltro till sakargument och diskussion. Det finns alltid folk som inte vill tänka eller ta argument, men de blir inte färre av att man själv inte vill tänka eller se problem.

Så vad kan problemet vara med en växande andel muslimer i Europa och Sverige?

Svaret är förstås att det beror alldeles på. För muslimer är inte en homogen grupp. Det finns övertygat sekulariserade muslimer. Det finns lätt vanetroende muslimer. Det finns troende muslimer som tror på det sekulära samhället. Det finns fundamentalistiskt troende muslimer. Det finns muslimer som vill att samhället ska underordnas religionen. Det finns muslimer som lockas av militant och våldsam religiös retorik.

Det finns muslimer med olika erfarenheter. En del är födda i Sverige. En del har konverterat till islam. En del har kommit hit från regioner där de tillhört en majoritetskultur. Andra från regioner där de tillhört en minoritetskultur. En del bär på svårhanterliga, primitiva klanbeteenden. Andra är del av extremt förfinade kulturtraditioner.

Det säger sig självt att bara andelen muslimer i en befolkning inte räcker för att man ska kunna dra några fasta slutsatser om hur det samhället ser ut. Det är poänglöst att oro sig för en sådan sak, för då vet man inte vad man oroar sig för.

Däremot är det inte poänglöst att oroa sig för att de militanta och anti-sekulära strömningarna inom islam, är de som under de senaste åren verkar ha starkast växtkraft. Eller för att myndigheter och tongivande opinionsbildare i väst, ofta av missriktad välvilja, understödjer de militanta och antivästliga inriktningarna inom islam, genom att till exempel erkänna företrädare av den sortens rörelser som talespersoner för muslimer i allmänhet.

Här i Fokus har Eli Göndör skrivit ett par artiklar som berör de här sakerna. Nalin Pekgul har skrivit kolumner om sina egna erfarenheter av just de här problemen.

Internationellt förs den här diskussionen en aning mer otvunget än i Sverige. I brittiska The Spectator skrev till exempel Nick Cohen den här veckan om risken att två olika muslimska kulturer växer fram i Storbritannien. Han menar att välintegrerade, framgångsrika muslimer som försöker motverka extremism, kvinnoförtryck och annat liknande i de miljöer de själva kommit från, sällan får stöd av majoritetssamhället. De motarbetas tvärtom ofta, med hänvisning till »islamofobi« och liknande. Följden blir att mindre framgångsrika muslimska invandrargrupper, får svårare att finna vägar in i majoritetssamhället i brist på stöd och förebilder. Och det leder lätt till radikalisering och ressentiment.

Det är på så sätt som en undersökning av det slag som Pew Research gjort kan vara till nytta: genom att påminna om att det här är frågor vi inte kommer undan. Oavsett om andelen muslimer i Sverige är 8, 11, 17 eller 30 procent, rör det sig om tillräckligt många människor för att islams problem, särskilt i förhållande till väst, inte kan betraktas som interna. De berör oss alla.

Det är bara att sätta igång och diskutera saken.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera