Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Tvåstatslösningar

Ett skäl till att det är så svårt att bryta upp segregation, är att segregation ofta är en hyfsat välfungerande lösning på ett faktiskt problem.

Ett tydligt exempel är skolval. En engagerad förälder med barn i en skola där den verkliga vardagliga makten ligger hos bråkiga och våldsamma elever utan intresse för utbildning, har en moralisk skyldighet att göra något för att förbättra situationen, i första hand för sina egna barn. Den enklaste lösningen är att flytta de egna barnen till en bättre skola, där makten ligger hos lärare och skolledare och eleverna är ambitiösa.

Ur ett samhällsperspektiv är förstås problemet att det leder till att den dåliga skolan blir ännu sämre och att elever med goda förutsättningar samlas i egna reservat. Samhället segregeras. Man kan på goda grunder argumentera för att föräldrar också har en bredare moralisk skyldighet än den som gäller deras egna barn. Man kan hävda att de har en moralisk skyldighet att inte ytterligare försämra en redan dålig samhällssituation, utan istället borde göra allt de kan för att åtgärda själva problemet. De borde med andra ord engagera sig för att göra den dåliga skolan bättre.

Och visst är det så. Men dilemmat uppstår om man måste offra sina egna barns skolgång, för att försöka förbättra andra barns skolgång.

Kan det vara en moralisk plikt att medvetet vara en sämre förälder för sina egna barn, i syfte att möjligen göra chanserna lite bättre för andras barn?

En hel del moralfilosofer skulle svara ja. Stora delar av modern filosofi vägrar att lägga särskild moralisk vikt vid familjeband eller andra tillhörigheter som hembygd, nationalitet, eller för den delen art. Att sålla ut människor för särbehandling, bara på grund av att de är människor, kallas speciesism. Men man kan också betrakta familj, samhälle, historia – allt sådant som ibland betecknas som tillfälligheter eller »sociala konstruktioner«– som själva grunden för all verklig moral. Då blir det inte bara orimligt, utan rent av oförsvarligt, att offra sina egna barn, som man har ett alldeles särskilt ansvar för, på altaret till någon samhällsidé.

De flesta vet nog instinktivt att moralen måste förankras i den lilla världen, för att inte urholkas till luftig ideologi, eller till tjusiga fraser. Det är därför vi blir mer upprörda om någon medvetet offrar sina barns framtid för sina ideals skull, än om någon sätter sina barns framtid före politiska mål, som vi kanske i och för sig sympatiserar med.

Det kan aldrig vara en moralisk plikt att vara en dålig förälder.

Det moraliska dilemmat med segregation är särskilt tydligt vad gäller skolval, men liknande resonemang kan föras om de flesta former av segregation. Nästan alltid är segregationen ett sätt att lösa problem, för dem som har möjlighet att göra det. Nästan alltid är det svårt att kräva av människor att de ska låta bli att ta den snabbaste och mest effektiva vägen för att förbättra sitt liv. Särskilt när de som kräver ett personligt ansvar för att stoppa segregationen, ofta själva redan bor och lever på den trevligare sidan av segregationsgränserna.

Det man kan göra politiskt är något annat: att i största möjliga mån försöka skapa system och strukturer där de privata valen för att lösa enskilda problem också bidrar till att lösa samhällsproblem. I Sverige har vi varit ganska dåliga på det. När det gäller skolan har till exempel föräldrar med ambitioner och kunskapskrav i flera decennier snarast betraktas som ett problem. Lärare som hållit fast vid beprövade undervisningsmetoder som tidigare givit goda resultat, har misstänkliggjorts och motarbetats. Istället har äventyrliga nya pedagogiska idéer premierats, all respekt för auktoritet stämplats som suspekt och kraven sänkts för att inte peka ut någon som underpresterande. Allt detta och annat av samma slag har gjort att den förälder - eller lärare - som försökt engagera sig för att höja kvaliteten på undermåliga skolor, mötts av massivt motstånd. Systemet har motarbetat medborgerligt samhällsansvar. Det har på det sättet varit en motor för segregation, snarare än motsatsen.

Ur det har det internationellt sett unikt fria svenska skolvalet växt. Det är till stor del en reaktion på årtionden av skolförstörelse. Motreaktionen har tagit den här formen med fria val, eftersom det varit omöjligt att vända utvecklingen genom att engagera sig i den befintliga skolan. Skolvalet har skapat en individuell nödutgång, när de kollektiva, destruktiva besluten blivit övermäktiga.

Det utesluter inte att det finns stora delar av det fria svenska skolvalet som skulle behöva omprövas. Men när man gör det måste man göra det i syfte att enskilda familjers strävan att ge sina barn en god utbildning, inte ska sättas i motsats till att lösa problemen med segregation. Man måste hitta sätt där det ena och det andra istället samverkar.

Problemet är förstås att sådana sätt inte alltid finns. Att komma åt den tilltagande bostadssegregationen i Sverige är svårt. Vissa saker är helt enkelt oförenliga. Man kan inte ha den stora invandring från de områden i världen som Sverige haft och har, utan att en av följderna blir en ökad segregation. Det är svårt att göra något alls åt den, om man håller fast vid den rimliga tanken att människor själva ska få välja var i landet de vill bo.

Det bästa man kan tänka sig i den situation som vi nu har, är antagligen att man inte låter segregationen gå så långt att delar av landet blir helt separata enklaver, med egna ekonomier, rättssystem och normer, utan några vägar ut och vidare. Segregation kan också ha positiva inslag, även för dem som hamnar på den mindre priviligierade sidan av skiljelinjen. Att bilda en enklav med landsmän kan vara en lösning på problemet att komma igång och klara sig i en främmande kultur. Men det förutsätter att det finns möjligheter till social rörlighet. Att det finns vägar ut och fram. Att segregationen inte blir ett fängelse.

Men ska vi vara ärliga talar rätt lite för att segregationen kommer att minska. Mer sannolikt är att den ökar och dessutom tar nya former. Det går till exempel redan nu att se hur segregationen blir allt tydligare vad gäller information. Det gäller inte bara de åsiktsstyrda »filterbubblorna«. Det börjar också växa fram ett klassinformationssamhälle. De breda, gapiga, vulgära digitala kanalerna fylls allt mer av rent skräp. Den bredare samhällsdebatten tas över av professionella kampanjmakare och aparta utspel, som inte får uppmärksamhet i kraft av att vara viktiga eller relevanta, utan i kraft av att vara bisarra. Kiviks marknad breder ut sig.

Den allvarligare samhällsdebatten drar sig tillbaka till mindre arenor: en del på digitala plattformar, andra i tryck, ytterligare andra i form av mer eller mindre slutna diskussionsklubbar. Det bildas ett slags privatoffentlighet. Det går dagligen att notera hur kopplingarna mellan den skräniga massoffentligheten och den mer städade och avancerade privatoffentligheten tänjs ut och brister. Människor i privatoffentligheten lämnar och föraktar i allt större grad massoffentligheten. De som lever i massoffentligheten är oftast inte ens medvetna om att det finns en privatoffentlighet, och ifall de är det, ser de på den med misstänksamhet.

Även den segregation som skapar de nya privatoffentligheterna är en lösning på ett problem: det omöjliga i att få något vettigt sagt eller gjort i den breda offentligheten. Finns det en moralisk skyldighet att försöka engagera sig för och i en bredare offentlighet, att inte dra sig tillbaka i en exklusiv, segregerad offentlighet? Ja, det gör det. Men hur ska det gå till, när system och strukturer systematiskt mal ned och parasiterar på alla försök till fungerande samtal? Hur ska det offentliga samtalet kunna hålla kvalitet, när skräp, trivialiteter och groteskerier är det som belönas? Och hur långt kan segregationen av offentligheten gå, innan själva tanken på folkstyre börjar framstå som förlegad för allt fler?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera