Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Bengt Ohlssons text är lönlös

Bengt Ohlssons text om ängsligheten i kultur- och medievärlden, införd i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan, är förstås lika lönlös som allt annat av samma sort. Vi som skrivit något liknande vet precis vad som händer:

Några låtsas att texten inte finns. Andra antyder att det ligger unkna, rent av »bruna«, tankar bakom. Ytterligare andra menar att allt som står i texten redan sagts förut. Vissa avfärdar det skrivna på grund av skribentens kön och hudfärg. En del passar på att säga upp bekantskapen, eller deklarerar avståndstaganden på sociala medier. Och på andra sidan uppstår en genant brölande supporterklubb som fattat ett par nyckelord, men missar budskapet. Allt man kan göra är att se på när de två barbarhoparna drabbar samman.

När det hela lagt sig är allt precis som förut. Det här är texter man skriver för sin egen mentala hälsas skull. Om de har någon effekt vid sidan av det, är det inte säkert att den är positiv. Det verkar i alla fall mest vara idioter på båda sidor som sköter eftervården.

Det vanligaste angreppssättet bland dem som ändå försöker härma en meningsfull diskussion i fall av det här slaget, är att påstå att problemen inte finns. Det är i grund och botten det Sara Abdollahis svar till Bengt Ohlsson i torsdagens DN går ut på. Vita män ska inte gnälla. De kan säga vad de vill. Men dels får de stå ut med att bli motsagda och dels måste de lära sig att skilja på provokationer och verk med tillräcklig konstnärlig höjd.

Allt det där är förstås sant. Vi kan faktiskt alla, på det stora hela, säga vad vi vill. Kräver man att få stå oemotsagd är man fel ute. Och dåligt hantverk är helt enkelt dåligt hantverk. Men nu handlade inte Bengt Ohlssons text om det. Den handlade om en krypande ängslighet och självcensur bland kulturutövare. En rädsla att ställa fel frågor, använda fel ord och visa nyfikenhet på fel sätt. En anpasslighet som inte växer ur medkänsla, empati eller övertygelse, utan ur en ständig oro för att trampa fel i en miljö där politiska kommissarier drar allt snävare gränser. Där gränserna ständigt flyttas för att skapa osäkerhet i ett maktspel av ganska primitivt slag. Man kan säga vad man vill även i den miljön. Men det gör inte miljön oproblematisk

Sara Abdollahi berör inte det där alls. Problemet Bengt Ohlsson beskrivit finns inte i hennes artikel. Inte ens i det hon istället talar om, berör hon något som kunde vara besvärligt. Hon kunde, till exempel, då hon skriver om det orimliga att tro att man inte ska bli motsagd, ha använt sig av exemplet Kajsa Ekis Ekman. Ekis Ekman avbokades just från medverkan i en ROKS-konferens, eftersom ROKS uppenbarligen inte står ut med att bli motsagda. Om hon inte hann nås av den nyheten fanns förlagen att tillgå: svartlistningen av Germaine Greer efter hennes inlägg i frågan om kvinnor och transpersoner. Både i Sverige och utomlands är det just i feministiska kretsar, i hbtq- och »rasifierade« organisationer, som man rensar bort dem som säger emot. Det är en myt att vita medelålders män är de som står främst i ledet för att slippa mothugg.

Men allt sådant är förstås lönlöst att påpeka. För redan den som antyder att det finns en social kultur som påverkar hur offentligheten fungerar, är suspekt. Och den som tar ytterligare ett steg och likt Bengt Ohlsson föreslår att den offentliga kulturen faktiskt dras med en del problem, är bortom räddning.

Så låt oss alla upprepa: Det finns inga problem. Det finns inga problem. Det finns inga problem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera